"Måndag är så mallig, först han är..."

Min måndag, tillika första dagen på ännu en omgång av ren kur, har flutit på bra. Eftersom det bara var en vecka sedan jag kämpade mig tillbaka in i ketos, känns det som att jag har vanan inne. Dock börjar jag längta efter att få ha en mer sammanhängande period av ren kur framför mig, för visst tär det lite på tålamodet att gå in och ut ur fettförbränningen på det här viset.

Samtidigt känns det skönt att jag nu har lagt de största mat-och-dryckutmaningarna bakom mig. I helgen väntar den sista sociala tillställningen på ett tag, och den kommer inte att innehålla lika många frestelser som tidigare helger. När den väl är avklarad blir det Ren Kur tills flaggan hissas på midsommarafton!

En liten reflektion så här på kvällskvisten: Kan det ha varit så att Olle Widerstrand skrev "Veckodagarna" som en hyllning på första veckan av Cambridgekuren?

"Måndag är så mallig först han är
Tisdag kommer efter sur och tvär
Onsdag ska jämt bråka
Torsdag hoppar kråka
Fredag han är nittio år så där
Lördag bju'r på kola
Söndag han kan måla
Veckans alla dagar har du här"

Med tusen järn i elden...

...och en shake i handen, startar jag min sjunde vecka på min väg mot målet. En händelserik vecka, så dagarna kommer att flyga förbi. Nu vet jag också att de första tre dagarna är hemska, men jag har siktet inställt på torsdagens ketosrus!

Ny vecka, nya möjligheter!

Judgement day

Min snygga plan gick i stöpet, milt uttryckt. Helgen i allmänhet, och den här dagen i synnerhet, resulterade i ett alldeles för stort kaloriintag för att jag ska känna mig nöjd med mig själv. Det dåliga samvetet kom som ett brev på posten, förstås.

Det var faktiskt lite skrämmande att jag kunde vara så likgiltig. Trots att jag hade bestämt mig för att vara ståndaktig och hade minuset i sikte, kändes det som att det inte var så viktigt. Det var enklare att välja den lätta vägen - att äta - än att anta utmaningen. Tävlingsinstinkten var som bortblåst för ett tag.

Å andra sidan var det aldrig någon tvekan om att jag skulle ta en shake ikväll. Jag vet att jag kommer att vakna lika målmedveten imorgon som jag har gjort de senaste sex veckorna. Kanske är det förklaringen till att jag inte fullföljde min plan? Att få släppa kontrollen för ett tag för att orka fortsätta?

Hur som helst gjorde jag ett val. Jag valde att äta varenda liten smula jag stoppade i munnen. Det finns liksom inga bortförklaringar. Men jag kan också välja hur jag ska förhålla mig till det. Därför väljer jag att vifta bort alla samvetskval och ser fram emot en ny vecka. Med shakes, förstås!

Planläggning

Nu har jag gnuggat de små grå och förhoppningsvis kommit fram till en formidabel plan inför helgens äventyr. Imorgon väntar ett kärt återseende av några släktingar som jag kommer att tillbringa natten hos. Jag räknar därför med middag imorgon och på söndag, frukost och fika. Av erfarenhet vet jag att det kommer att bjudas på generösa mängder och att det inte kommer att vara varken socker- eller fettsnålt.

Det har därför krävts lite tankearbete inför den här helgen. Jag har ju bestämt mig för att jag ska ha ett minusresultat på onsdag, så att-äta-vad-jag-vill-och-börja-om-på-måndag är uteslutet. Istället har jag planerat följande:

- Starta lördagen och avsluta söndagen med en shake.
- Ingen alkohol.
- Äta långsamt och endast en portion.
- Äta protein och grönsaker samt undvika bröd, potatis etc.
- Äta EN kaka eller ETT fikabröd till kaffet (hembakat).
- Vara öppen med att jag går ner i vikt till sommaren.

Jag tror att den sista punkten är nyckeln. Ingen blir gladare av att jag äter i stora lass, men jag vill ju inte vara oartig och avstå från maten som de har tillagat. Det får bli en mellanväg.

Den här helgens ledord blir måttfullhet - och lite mindre njutning.

Dag 4, sjätte veckan

Så var det äntligen här: ketosruset! Den här dagen har varit raka motsatsen till de senaste dagarnas kamp mot hunger och humör. Istället har jag känt mig full av energi och mycket mer harmonisk. Allting känns mycket lättare och jag ser på Cambridgetillvaron med mer optimistiska ögon.

Gamla M är tillbaka! Och jag gillar henne mycket bättre än den tvivlande, pessimistiska version som gav sig till känna i början av veckan. Full fart framåt!

Dag 3, sjätte veckan

Idag har jag varit långt ifrån produktiv. Jag har känt mig orkeslös, nedstämd och irriterad. Men så är det den tredje dagen också. En får liksom räkna med det.

Jag grämer mig fortfarande lite över mitt nollresultat. Eller rättare sagt: resultatet är jag nöjd med, men jag funderar över fortsättningen. Jag inser nämligen att det kommer att ta rätt lång tid att nå målvikten om jag svävar ut alltför mycket kommande helger. Tre helger i rad har jag sociala aktiviteter inplanerade, och även om jag själv avgör vad jag stoppar i munnen kommer det att innebära en långsammare viktnedgång.

En strategi är därför på sin plats. Jag behöver de där minusresultaten: att få lite credd för det jag gör. Inför kommande helg ska jag ha en plan. Och nästa onsdag ska jag ha ett minus på vågen.

Plus minus noll

Så var dagens vägning, som jag hade sett fram emot med skräckblandad förtjusning, avklarad. Jag hade inte gått upp, men inte heller ner. Plus minus noll blev det. Jag höll nollan den här veckan, helt enkelt.

Min första känsla var lättnad, men sedan började en lätt besvikelse krypa fram. Eller något slags tomhet. Jag har ju blivit så bortskämd av den där vågen varje vecka, och nu kändes det faktiskt lite tråkigt att inte få ett minus. Ett litet hekto kunde den väl bjuda på?!

På vägen därifrån samlade jag tankarna och insåg att det är precis ett sådant resonemang som har satt käppar i hjulet för mig tidigare. Att jaga resultat, istället för att se den långsiktiga utvecklingen. Egentligen är det ju fantastiskt att jag har hållit vikten den här veckan - trots att jag njöt i fulla drag i helgen. Hade det här varit en off-Cambridge-period hade jag säkerligen gått upp ett par kilon och fortsatt att äta godis både måndag och tisdag. Istället har jag börjat om på Ren Kur - och den förändringen är betydligt viktigare än ett minus på vågen.

Dag 2, sjätte veckan

Jag prickar nu av ännu en dag på min resa mot drömvikten. En dag kantad av hungerkänslor och humörsvängningar, men det har inte varit helt outhärdligt. Möjligen är min mage och min sambo av en annan åsikt dock.

Imorgon ska jag svänga förbi min konsulent för påfyllning av mitt påslager. Det blir nog motvilligt ett kliv upp på vågen, men det kan vara lärorikt att se hur vikten påverkas av att äta en helg. Spännande, men nervöst!

Storlekssurrealism

Plötsligt händer det! Och när det gör det är det värt alla uppoffringar.

I morse fick jag nämligen ett infall att prova en midjekort, tunn, svart kavaj som inhandlades under senvintern i samband med en cityweekend. Dessvärre (eller dessbättre, beroende på hur man ser det) fanns den bara i storlek 38. Eftersom jag som vanligt tänkte att "någon gång i mitt smalare liv ska jag ha den" drog jag Visa-kortet med lika stora delar glädje och oro: "Har jag ännu en gång slösat pengar på ett plagg som jag aldrig kommer att kunna ha?" Men den var helt enkelt för perfekt för att hänga kvar på butiksgalgen.

Den dagen fastnade kavajärmarna en liten bit ovanför armbågarna. Det fanns inte en sportslig att jag skulle kunna kränga på mig den utan att den skulle spricka. Månader av träning och hälsosam kost skulle ligga framför mig. Men så av en händelse så hoppade jag på Cambridgekuren... Och nu, några veckor senare, sitter axelvaddarna på axlarna istället för på överarmarna. Och den ÄR perfekt!

Dag 1, sjätte veckan

Så har den första ödesdigra dagen på den andra omgången av Ren Kur snart nått sitt slut. Eftersom jag hade turen att befinna mig i ketos i nästan fem veckor, hade jag förträngt hur hungrig man kan känna sig innan man hamnar där. Även om motivationen är hög så har jag blivit testad i att motstå kroppens alla ätimpulser idag. Men det gör jag gärna. För när jag lägger mig på kudden kan jag vara stolt över mig själv.

Förändringens vindar blåser

Idag vaknade jag upp med en övertygelse. Jag har rannsakat mig själv, prövat mina argument och kommit till en insikt: den här gången kommer jag att nå min målvikt.

Den här övertygelsen gör mig stark. Det kändes därför riktigt bra att ta dagens första shake, och faktum är att jag har längtat efter att få göra det. Någonting har förändrats.

Och det är jag.

Back on track

Nu är jag hemkommen från en alldeles ljuvlig helg som överträffade alla mina förväntningar. En njutning för både kropp och själ. Som en äkta gourmand har jag ätit små portioner med högklassig mat: lyxiga råvaror som sikrom, hjortinnanlår, marulk, röding, tryffel och fina ädelostar. Kvalitet framför kvantitet. Champagne och årgångsvin gav ytterligare en dimension till denna fantastiska gastronomiska upplevelse.

Njutning och måttfullhet var helgens ledord. Det förstnämnda var som synes inte särskilt svårt att leva upp till. Däremot avvek jag lite från temat i eftermiddags vad gäller måttfullheten. Jag hade nämligen inte tagit med i beräkningarna att man blir fruktansvärt bakfull av att blanda olika alkoholsorter (eller mängden av dem, snarare), vilket ledde till att jag inte alls var speciellt sugen på att ta en kakaoshake när jag kom hem. Därför fick det bli en god middag med sambon samt en skål med lösgodis framför en film. Njutning blev det åtminstone.

Med en fullsmockad magsäck och sockerskakiga händer är jag nu laddad att återgå till min kära Cambridgekur. Jag är mentalt förberedd på en kraftig abstinens och eventuella tvivel imorgon, men nu är jag på banan igen.

Mot målet!

Tärningen är kastad

Helgen närmar sig med stormsteg och det är dags att pröva vingarna i mat-och-drycklandet, även kallat verkligheten. Måttfullhet och njutning är ledorden, vilket känns som ett vinnande koncept.

På söndag går jag tillbaka till Ren Kur. Det är ett löfte till mig själv. Som bekant kan motivationen svänga kraftigt i viktminskningssammanhang, men när man väl har tagit sig över det där första hindret kommer motivationen tillbaka fortare än man anar. I'll be back!

Att belöna sig själv

Eftersom jag nu har lyckats att gå ner cirka tolv kilo, är det verkligen på sin plats med en riktig belöning. Vid mina tidigare viktnedgångar såg jag till att belöna mig själv vid vart tredje eller vart femte kilo. Skillnaden mellan de gångerna och den här viktresan är förstås att det här har gått så otroligt mycket snabbare. Schwoop, sa det bara! Jag har med andra ord inte riktigt hunnit med att ge mig själv en ordentlig belöning.

Därför har har jag bokat in mig på en underbart härlig spabehandling i helgen. Det känns helt fantastiskt att jag kan unna mig det med vetskapen om vad jag har åstadkommit - och vart jag är på väg. En liten belöning för att jag har kommit mer än halvvägs mot mina drömmars mål.

Med lätta steg...

Med den angenäma vetskapen om att jag faktiskt är på god väg att uppfylla min dröm, känns det så självklart att leva hälsosamt just nu. Jag lockas inte av flottig mat, choklad eller en öl, utan ser fram emot att få börja jogga och bli genomsvettig på ett spinningpass.

Kanske beror det på den härliga försmaken av sommar som vädergudarna har bjudit oss på den här veckan? Kanske är det alla mina positiva affirmationer om att jag klarar det här, som har präntats in i hjärnbalken? Eller så är det för att jag börjar se att formen av den kropp som jag har eftersträvat i så många år, faktiskt börjar bli verklighet nu.

Antagligen är det en kombination av ovanstående förklaringar. Jag ska se till att behålla den här härliga känslan av framgång hela vägen. För det var med lätta steg som jag tog dagens morgonpromenad.

Nya bud angående upptrappningen

I samband med morgonens vägning diskuterade jag med min kloka konsulent om min strategi inför helgen. Hon ställde sig frågande till att jag skulle trappa upp redan idag, och föreslog istället följande:

onsdag - fredag: Ren Kur
lördag: äta lite frukost och lunch (så att jag har något i magen), ta en shake före middagen, äta middag med gott samvete (men tänka på att jag kommer att bli mätt fort).
söndag: äta lite frukost, därefter tillbaka på Ren Kur.

Och visst har hon rätt! Istället för att jag ska gå ur ketosen och riskera att gå hungrig i flera dagar, komprimerar jag ätandet till helgen, helt enkelt.

Så får det bli!

Jag packar ner shakern och ett par pulverpåsar i min väska ännu en gång, och är glad att jag inte hann inhandla de där färska räkorna som jag längtade så mycket efter. Surt, sa räven!

VÄGNING: Ljuva 70-tal!

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!

START: 19 april 2010
Vikt: 91,5 kg
BMI: 29,5
Midjemått: 105 cm

Vägning 19 maj (4,5 vecka på Ren Kur)
Vikt: 79,7 kg (-11,8 kg)
BMI: 25,7 (-3,8)
Midjemått: 93 cm (-12 cm)

Jag har härmed nått ett för mig mycket betydelsefullt delmål, nämligen att komma under 80-kilosstrecket. Jag vågade inte ens drömma om att få se en sjua som första siffra på vågen idag, så när siffrorna väl stannade på displayen blev jag helt paff. Så underbart!

Matplan

Idag är det min sista dag på Ren Kur. I helgen är jag nämligen bjuden till ett stort födelsedagsfirande på ett spa, vilket innebär att det kommer att bjudas på lunch, sjurättersmiddag(!) samt frukost dagen därpå. När jag kommer hem ska jag dock återgå till Ren Kur .

För att förbereda kroppen inför helgens kulinariska upplevelse blir det därför en kort upptrappning från och med imorgon. Min vana trogen måste jag ha en strategi och här är den:

Onsdag: 3 Cambridgemåltider, 100 gram färska räkor
Torsdag: 3 Cambridgemåltider, kräftstjärtar + gurka och tomat
Fredag: 3 Cambridgemåltider, Chicky Bits (McDonalds-middag i bilen)
Lördag: Proteinrik frukost sedan äta det som bjuds (med måtta)
Söndag: Proteinrik frukost, 2 Cambridgemåltider
Måndag: Ren Kur

Jag tror att jag har fått till ett bra upplägg. Tillåtande (så att jag inte drabbas av dåligt samvete och hamnar i tröstätandefällan), men samtidigt relativt sunt och hälsosamt.

"Bli smartare än din hjärna!"

Ibland måste man bara tro på ödet! Som ett svar på gårdagens inlägg damp ett nytt nummer av Topphälsa ner i brevlådan. Och en av artiklarna handlar faktiskt om hur man undviker att falla för sötsuget.

Artikeln slår fast det vi alla redan vet, nämligen att det är oerhört svårt att stå emot när suget faller in, och att det inte räcker med att enbart vilja stå emot:

Den som vill gå ner i vikt får ofta höra att "det handlar bara om att vilja tillräckligt mycket". Men ny forskning visar att det nästan är tvärtom. Med ren viljekraft är det nästan dömt att misslyckas att gå ner i vikt och hålla den. För det är inte du som styr din hjärna - det är den som styr dig. Och om din hjärna säger att du ska äta kommer du att göra det så småningom - även om du kanske försöker kämpa emot in i det längsta.

Enligt artikeln är hemligheten att lära sig hur hjärnans belöningssystem fungerar, för att helt enkelt kunna lura bort sötbegäret. Efter en liten snabblektion i olika signalsubstanser och hjärnfunktioner kan man dra följande slutsats: Genom att undvika att blodsockret åker berg-och-dalbana kan man lättare hantera hunger och sötsug.

Nytänkande? Nja, men det är en viktig påminnelse inför den tid som ligger framför mig. Jag ska i möjligaste mån välja bort snabba kolhydrater och istället satsa på goda, mättande proteiner.

Lura hjärnan, med andra ord.

Att mota Olle i grind

Det är med blandade känslor som jag nu inleder den femte veckan på min väg mot målvikten. Den här veckan ska jag nämligen äta igen, vilket faktiskt gör mig lite rädd. Hur målmedveten jag än har varit och är, så vet jag att det är så lätt att tappa fotfästet när man väl får smak på allt det där goda. Så många gånger som jag fallit dit efter en fest eller en resa. Och då har jag ändå ätit mat under viktminskningen.

Därför ska jag redan nu ladda med alla tänkbara argument som ska göra att jag inte tappar greppet. Jag vet ju vad jag vill uppnå och jag ska nå hela vägen fram den här gången.

Men att lämna den här trygga, säkra tillvaron på Ren Kur blir min största utmaning hittills. Krasst sett är det egentligen absolut nödvändigt för att jag ska kunna skapa en sund inställning till mat. Jag kan ju inte leva på pulver resten av mitt liv.

Innerst inne tror jag att jag kommer att fixa det här. Även om mina tidigare misslyckanden gnager där bak i huvudet, så känns det som att det har hänt något inom mig. Jag har aldrig haft en sådan stark tilltro till mig själv tidigare. Nu kan jag se mig själv lyckas och det är ett genombrott för självförtroendet.

Förstoppning

Fy, vilken ofräsch rubrik, men det är dagens sanning. Min första biverkning sedan jag inledde min lilla Cambridgekur. Ja, om man bortser från första veckans humörsvängningar, förstås.

Jag såg nästan hur hela mitt Cambridgeliv passerade revy och hann fundera ut en reservplan som definitivt inte gick ut på att handla ännu en kartong hos konsulenten i veckan. Efter någon timme mådde jag dock bättre och nu häller jag i mig vatten som aldrig förr. Vilken pärs!

Men för att vara lite irriterande klämkäck, får jag väl dra till med orden mamma alltid sa när hon kom för nära hårbotten med våffeltången:

Vill man vara fin får man lida pin!

(Vem kom på något så dumt?)

Fyra veckor på Ren Kur

Jävlar i min lilla Cambridgelåda, det här inlägget har jag längtat efter att få skriva. Idag firar(?) jag hela fyra veckor på Ren kur! Tjoho! Vägning blir det som vanligt i mitten på nästa vecka, men två då-och-nubilder får det bli iallafall:

Pump it up!

Det är med mjölksyreskakiga kroppsdelar som jag kan konstatera att jag överlevde förmiddagens BodyPump-pass. Med nöd och näppe, för jag kan ju inte direkt skryta över min muskulösa kropp. Än.

Mitt mål är inte enbart att bli smal. I min målbild är jag stark, vältränad och tight i kroppen. Och det uppnår jag inte genom att dricka pulver.

Så därför lägger jag i ytterligare en växel nu. Men först får jag väl härda ut ett par dagars träningsvärk, gissar jag...

Åttionde shaken

Det är en ljummen lördagkväll här i Stockholm. Engångsgrillar och solglasögonprydda kortsemesterfirare har förgyllt huvudstaden idag, och träd och buskar har formligen exploderat i grönska. En perfekt kväll för ett glas rosé på en uteservering, visst?

Men nej då. Istället tar vi en kakaoshake. Men för att det ska kännas lite festligare gratulerar jag mig själv till att det är den åttionde shaken i ordningen.

Det finns alltid något att fira!

Vikten av en komplimang

Imorgon är det fyra veckor sedan jag inledde min Cambridgeresa. Under den här tiden har jag lyckats gå ner mer än tio kilo, krympt mer än en decimeter runt midjan och har två storlekar mindre i kläder. Fantastiskt!

Min sambo är min största supporter; varje dag får jag uppmuntrande ord om hur duktig jag är och hur fin han tycker att jag är. Spontana små ord som får mig att vilja fortsätta på min utstakade viktminskningsväg.

I och med att jag har ett sådant fint stöd hemifrån kan det kanske tyckas vara girigt och självcentrerat att önska det även från andra håll. Jag tänker på en träff med en vän som jag inte hade träffat på länge, och som mycket väl vet att jag går ner i vikt med Cambridgekuren. Ändå fick jag ingen komplimang, kommentar eller ens ett konstaterande om att det märks någon skillnad. Det gör mig lite ledsen, för hur svårt kan det vara att säga något uppmuntrande till någon som så uppenbart kämpar?

Tanken slog mig naturligtvis att det kanske inte alls syns så tydligt som jag inbillar mig. Det talar å andra sidan emot både siffrorna och spegelbilden...

Komplimanger ska komma från hjärtat, förstås. Men jag tror att världen skulle bli en lite gladare plats om vi spred några fler vänliga ord omkring oss om dagarna. Det är ju så enkelt!

Minnet av en gummisnodd

De senaste somrarna har jag gömt mig i kläder som har täckt så mycket som möjligt. Leggings har varit ett måste till både klänning och kjol, koftor har varit ett måste till alla linnen och mörka kläder har varit ett genomgående tema i sommargarderoben.

Samtidigt har jag aldrig riktigt lidit av att jag har varit överviktig, eftersom jag alltid har haft kläder som jag har trivts i (läs: dolt kroppen). Eller jag har inbillat mig det åtminstone. Att jag alltid har velat lägga badhandduken så nära vattenbrynet som möjligt eller aldrig har velat vara i förgrunden på ett foto (eftersom man ser större ut då) är något som jag har automatiserat och lärt mig att leva med. Blundat för hur illa det egentligen har varit och hur dåligt jag egentligen har mått över min övervikt.

Idag blev jag påmind om hur det kunde gå till när jag blundade för verkligheten. Jag har nämligen en kjol som jag har använt som en lagom vardagssnygg slit-och-slängkjol varje sommar - till leggings förstås. När jag köpte den för tre-fyra år sedan satt den bra i midjan och slutade lite ovanför knäna. Under de två senaste somrarna har den dock krupit längre och längre upp mot naveln, för att jag överhuvudtaget skulle kunna knäppa den. Idag plockade jag fram den kjolen. När jag skulle knäppa den upptäckte jag att jag hade fäst en gummisnodd i knapphålet. En rätt sorglig påminnelse om en tid som jag aldrig vill återvända till.

Idag sitter min gamla kjol precis som den ska. Jag kunde knäppa den en bra bit nedanför naveln och den gick ner till knäna igen. Och ändå är jag ju fortfarande överviktig... Därför ska jag låta gummisnodden sitta i ett tag, så att jag inte glömmer hur fruktansvärt gärna jag vill det här!

Håller tummarna för mina medkämpare

Sänder några tankar till mina två Cambridgemedkämpare som ger mig så mycket kraft och inspiration på den här resan.

Det är inte alla i ens omgivning som förstår hur mycket det faktiskt krävs att gå ner i vikt med en pulverdiet. Därför är det så skönt att vi kan peppa varandra genom det här.

Ena tummen håller jag för Sunkiss som ska tillbringa en vecka under den grekiska solen. Jag är helt övertygad om att du kommer att göra kloka val och att du kommer att vara full av motivation till att hoppa på Ren Kur-tåget när du är hemma igen. Ha en underbar semester!

Min andra tumme håller jag för A, som ska köra Ren Kur på havet i helgen. Jag vet att du är stark och du kommer garanterat att kunna stå emot alla frestelser. Eller som du själv har uttryckt det: Känslan av att vara smal smakar bättre än någonting annat. Stort lycka till!

Framtidsspaning

Jag är fortfarande helt betagen av gårdagens vägningsresultat, men samtidigt är jag noga med att inte tappa fokus. Vid ett flertal tillfällen i samband med tidigare viktminskningar har jag kommit till en punkt där jag känner mig rätt nöjd med vad jag åstadkommit, och således tappat fokus. 78-79 kilo är en sådan punkt, bara ett ynka kilo från BMI 25. För när jag nästan är där, då tar jag ut segern i förskott och slutar att tänka efter vilka val jag gör. "Jag har ju ändå varit så duktig!".

Så vill jag inte att det ska bli den här gången. Den här gången ska jag bli normalviktig på riktigt, inte bara nästan. Därför har jag funderat lite på hur jag ska lägga upp det framöver, för nu börjar dessutom de sociala tillställningarna att hopa sig. Jag har kommit fram till följande plan:

Fram till ons 19/5: Ren Kur
tors 20/5 - fre 21/5: Upptrappning
lör 22/5 - sön 23/5: Social tillställning 1
mån 24/5 - fre 28/5: Ren Kur
lör 29/5 - sön 30/5: Social tillställning 2
mån 31/5 - fre 4/6: Kombinerad Kur
lör 5/6: Social tillställning 3
sön 6/6 - fre 11/6: Kombinerad Kur
lör 12/6: Social tillställning 4
sön 13/6 - Midsommar: Kombinerad Kur

Med andra ord ska jag leva strikt cambridgskt i veckorna och tillåta mig att äta och dricka gott vid de festligare tillfällena. Jag tror att det här upplägget kommer att hålla mig motiverad, men jag inser också att det kommer kräva daglig fokusering på vad det är jag vill uppnå.

Det ska gå! Jag ser framför mig hur jag skrattar och är glad i en ljuvlig, vit sommarklänning på midsommarafton i skärgården. En normalviktig M...

VÄGNING

I förmiddags var jag på ett efterlängtat besök hos min konsulent för inhandling och vägning. Till hennes glada hejarop kunde jag konstatera att jag har gått ner nästan tio kilo nu. En helt fantastisk känsla! De tvivel som fanns igår är som bortblåsta idag. Herregud!

START: 19 april 2010
Vikt: 91,5 kg
BMI: 29,5
Midjemått: 105 cm

Resultat efter 22 dagars Ren Kur:
Vikt: 81,7 kg (-9,8 kg)
BMI: 26,4 (-3,1)
Midjemått: 95 cm (-10 cm)

Tvivel och tristess

Jag har hamnat i en negativ tankespiral och gör försök efter försök att komma ur den. Det lyckas en liten stund, men sedan kommer tankarna tillbaka. Jag tänker på mat hela tiden, och då pratar vi inte sund upptrappningskost direkt. Jag skulle så gärna vilja äta en påse godis eller kanske kladdkaka eller något annat som jag verkligen gillar. Samtidigt vet jag ju att jag inte kommer att må bra av det, eftersom jag bara kommer att drabbas av ångest. Vetskapen om det ger mig å andra sidan ännu mer ångest. För hur ska det gå att trappa upp sedan? Kommer jag att kunna sitta med en godispåse utan att få dåligt samvete? Någonsin? Negativ tankespiral, som sagt.

Precis som jag har lovat mig själv att göra, har jag istället försökt att fokusera på varför jag är så sugen på allt just nu, och hur det kommer sig att jag försöker hitta anledningar till att få äta de sakerna. Jag har kommit fram till flera förklaringar. Den första är att jag såg Englandssemestern som ett isolerat projekt, det vill säga att när den utmaningen var avklarad hade jag inget nytt att fokusera på. Det gjorde att jag kände ett slags tomhet när jag kom hem och nästan blev lite trött på Cambridge. Jag försöker därför intala mig själv att det bara var ett delmål på vägen, och att jag ska se det som ett tecken på hur målmedveten jag faktiskt är.

En annan förklaring till mina negativa tankar är att min bästa vän och medcambridgare T har haft det fruktansvärt tufft under veckan, och därför har tvingats att ta en paus från Cambridgekuren. Jag tycker så oerhört synd om henne, och jag försöker att finnas där så mycket som möjligt. Samtidigt har det påverkat mig också, på det sättet att jag har tappat gnistan lite. Det här var vårt gemensamma projekt, och nu drabbas jag nästan av skuldkänslor av minsta framgång. Omedvetet kanske tankarna bottnar i rädsla - om inte min starka, målmedvetna och duktiga vän känner att hon fixar det här, hur ska då jag göra det?

Ytterligare en anledning som jag tror är boven i dramat är att jag fortfarande är sjuk - och understimulerad. Dagarna går extremt långsamt just nu och jag längtar efter att kunna göra något roligt (utan att hosta lungorna ur mig). Jag är helt enkelt uttråkad, vilket är den främsta bakomliggande orsaken till den negativa tankespiral som har snurrat i huvudet sedan i lördags.

Sammanfattningsvis så löser jag alltså inga problem genom att äta något. Det är en befrielse att inse att jag faktiskt kan identifiera orsakerna bakom mitt ätbeteende - innan jag har länsat skåpen. Jag ska istället sätta upp ett nytt delmål, hitta min individuella styrka och glädjas åt min viktminskning samt sysselsätta mig med saker jag mår bra av. Och hoppas på att jag kan vara stark ett tag till.

Treveckorsjubileum

Alldeles nyss slog det mig att jag har gått på Ren Kur i tre veckor idag. Herregud, vad tiden har gått fort ändå. Det var ju inte alls speciellt längesedan som jag levde onyttigt och vägde över 90 kilo. Nu känner jag mig slankare, gladare, piggare och vågen är på väg mot 80-strecket istället.

Tänk hur mycket som kan förändras på bara tre veckor! Ett stort glas Cola light med mycket is är beställt till jubilaren.

Brittisk smygvägning

Naturligtvis fick mina fötter abstinens när de upptäckte en våg där borta, så det var bara att kliva upp och se glad ut.

Enligt den brittiska vågen väger jag nu ca 13,1 stones. Bara en sådan sak.

Nästa officiella vägning blir i början av nästa vecka hos min konsulent. Och då presenterar jag resultatet i kilogram.

I did it!

Nu är jag tillbaka från min lilla Englandstripp och det är med lika stora delar stolthet och lättnad som jag kan konstatera att:

DET GICK ALLDELES UTMÄRKT!

Med ett resesällskap som gärna tuggade godis och choklad titt som tätt samt ville ha måltiderna i snabbmatsform, var det en riktigt stor utmaning att ställa sig och skaka pulver (som för övrigt smakar betydligt värre med det brittiska klorvattnet). Men jag var helt otroligt fokuserad och målmedveten varje dag. Jag föreställde mig hur jag skulle sitta på planet hem och vara stolt över mig själv. Och det är jag verkligen nu.

Däremot fick jag feber redan på planet dit och under veckan har jag kunnat addera alla möjliga förkylningssymptom: halsont, hosta, bihålevärk, nysningar, yrsel, snuva, ont i öronen, feber i ytterligare tre dagar. Typiskt! Så det blev en liten utmaning i sig att inte tappa greppet när man känner sig liten och ynklig. På bortaplan dessutom. Med ett boende fullt av frestelser fick jag vara stark, fast jag var svag.

Bortsett från att jag blev sjuk har jag haft en helt fantastisk semester. Fullproppad med starka tabletter har jag sprungit som en skottspoling i diverse affärer tillsammans med mina tjejkompisar. Det var en häftig upplevelse varje gång jag gick in i en provhytt - alla kläder sitter så mycket bättre än tidigare. Denna insikt gjorde att jag shoppade närmare 15 kilo kläder. I storlek 12-14 (38-40). Magiskt!

Min lördag ägnas åt att göra plats för allt nytt i garderoben. Är fortfarande inte helt kry, men det står jag gärna ut med. Jag har nämligen all anledning att vara glad idag.

På resande fot

Nu åker jag iväg några dagar. Resväskan är packad med Cambridgepulver och en jäkla massa envishet. Att köra Ren Kur under semestern var väl inte riktigt vad jag hade tänkt mig, men jag har en tydlig målbild i huvudet och den ska bli verklighet i sommar.

Då jag inte har tillgång till någon dator under veckan kommer jag inte att uppdatera bloggen. Det känns lite tomt att inte kunna skriva av sig, men jag får ersätta bloggskrivandet med sms-uppdateringar till min vän T. Uppdateringar kommer därför att finnas på hennes blogg.

På lördag är jag tillbaka. Håll tummarna för mig!

Dag 14

Under två veckors tid har jag enbart druckit Cambridge-shakes. Kakao och kakao med mintsmak (tur att det finns valmöjligheter även för en sådan kräsen typ som jag). Än så länge har jag inte tröttnat på smakerna, vilket kanske beror på mitt extrema chokladberoende. Jag är oerhört tacksam att de smakar så gott, annars har jag svårt att tänka mig att jag skulle ha valt att gå ner i vikt med Cambridgekuren.

Däremot har suget efter mat börjat göra sig påmint. Det är lite väl tidigt om jag sneglar på almanackan, för det dröjer ytterligare cirka tre veckor innan det är dags att äta igen. Men jag är envis och jag ska hålla mig till planen.

Kvällen ägnas åt packning inför morgondagens resa. Min vana trogen skrev jag en packningslista. Gissa vad som stod högst upp på den!

Dag 13

...är avklarad!

Tänk att jag har gått på Ren Kur i två hela veckor imorgon!

Konsten att undvika mat på sociala tillställningar

Idag har jag klarat av ännu ett besök i verkligheten. Min kära vän T och jag har nämligen närvarat vid ett barndop med efterföljande mottagning. Barnets mamma och mormor hade naturligtvis tillbringat en hel del timmar i köket de senaste dagarna, vilket resulterade i ett dignande buffébord med smörgåstårta, pastasallader, kakor, bullar och tårta.
Så fint, så gott, så anti-Cambridge!

Eftersom vi har insett att det finns en hel del fördomar om pulverdieter (som vi inte vill riskera att lyssna till), bestämde vi oss för att undvika att äta - utan att någon lade märke till det. Naivt nog tror jag faktiskt att det lyckades. Därför vill jag dela med mig av vår succémetod:

- Vi minglade runt och småpratade med så många personer som möjligt.
- När kön till buffébordet började bli lång, sa vi att vi väntar tills den är kortare.
- När de första personerna började äta gick vi ut och tog lite luft.
- Vi turades om att gå på toaletten.
- Vi fotograferade mycket.
- Vi gullade länge och väl med en liten bebis.
- Vi hämtade mineralvatten och minglade lite till.
- När folk gick till buffébordet för andra gången satt vi och pratade om något mycket "viktigt".
- Vi satte oss vid ett par platser där det stod använda tallrikar.
- När värdinnan (som hade befunnit sig i ett helt annat rum) frågade om vi hade fått något svarade vi "Jadå!"
- När det blev dags för kaffe och bakverk gjorde vi om proceduren.
- En person frågade om vi hade testat en av kaksorterna och då svarade vi att vi hade ätit en stor brunch innan och därför kände oss rätt nöjda.

Med andra ord gäller det alltså att röra på sig så mycket som möjligt. Vi klarade dagen utmärkt och jag är så glad att vi är två tjejer med starka viljor.