Dag 12

Min Valborgsmässoafton har till största delen tillbringats på havet med ljumma vindar och kluckande vågor. Rogivande för en annars rastlös tjej som jag.

All den friska havsluften gjorde mig ironiskt nog inte bara stärkt, utan även helt matt. Och vad händer när jag känner mig trött? Jo, jag blir sugen på godis, choklad, snabbmat - ju snabbare kolhydrater desto bättre. Inte gör det saken lättare att det är den veckan i månaden då sådant nästan är en nödvändighet.

Men istället för att stoppa huvudet i godispåsen och tröstäta, tillåter jag mig själv att vara lite gnällig. Man kan inte vara på topp jämt och det är dessutom oerhört lärorikt att reflektera över i vilka situationer detta djävulska sug uppstår:

Idag är jag trött. Vad blir jag piggast av - att äta godis eller att gå och sova? Förmodligen sockret, men vad mår jag bäst av när jag vaknar imorgon?

Exakt. Så därför säger jag godnatt och ser fram emot att vakna upp i maj månad imorgon.

Valborgsmässoafton

"Idag känner jag livet i mig!"

Dag 11

Med risk för att verka tjatig så låter jag nog bli att tala om hur fantastiskt bra jag mår!

En stor utmaning närmar sig...

...för på måndag reser jag bort i fem dagar. En resa planerad sedan en tid tillbaka, men som nu har fått lite ändrade förutsättningar, minst sagt. Tillsammans med två tjejkompisar åker jag till England för shopping, uteserveringar och nöjen. Men, istället för de inplanerade burger and a pint-luncherna, pubkvällar och restaurangbesök får det helt enkelt bli Cambridgemåltider. För det har jag bestämt, och då blir det så. Dessutom blir det roligare att ägna åtskilliga timmar åt shopping när jag vet att jag faktiskt krymper.


Och i vilket land är det inte perfekt att köra Cambridgekuren i om inte i upphovslandet England?

Dag 10

Vilken fantastisk dag! Bara vetskapen om att jag är sex kilo lättare gör att jag sträcker på mig och jag känner att självförtroendet börjar växa sig lite starkare. Jag är så glad att det fungerar. Att ämnesomsättningen inte är helt rubbad efter alla år av jojobantning.

Idag träffade jag min barndomsvän och medcambridgare T. Rätt häftigt att träffa henne efter tio dagars Cambridge-kamp och kunna konstatera att vi båda har minskat rejält i omfång. Vi smidde planer om en cityweekend till hösten, som en gemensam belöning att sträva mot. Motiverande!

VÄGNING

Jag blev nästan tvungen att nypa mig hårt i armen när jag gick från konsulenten i förmiddags. Efter tio dagars Ren Kur är mina siffror mycket finare än vad de var när jag skrev det här för en och en halv vecka sedan.

START: 19 april 2010
Vikt: 91,5 kg
BMI: 29,5
Midjemått: 105 cm

Resultat efter 10 dagars Ren Kur:
Vikt: 85,5 kg (-6 kg)
BMI: 27,6 (-1,9)
Midjemått: 99 cm (-6 cm)

ÅÅÅÅÅH, vad glad jag är!

Dag 9

Så var ännu en dag förbi, och jag är så tacksam över att jag fortfarande mår så bra. Allting är så enkelt just nu. Det är visserligen ingen konst att vara stark när man inte möter några motgångar, eller hur? Jag försöker därför påminna mig själv om att en svacka kan dyka upp när jag minst anar - och då gäller det att inte tappa fokus.

Det här tankesättet skiljer sig lite från hur jag har resonerat under tidigare viktminskningar. Då har jag på riktigt trott att mina dåliga vanor är som bortblåsta och att jag har ändrat mitt ätbeteende över en natt. Så fungerar det ju inte. Så även om jag nu är helt övertygad om att jag kommer att gå ner mina kilon, så tror jag inte att resan kommer att vara smärtfri eller spikrak. Vid en motgång ska jag inte lägga mig ner och gråta och tänka att "allting är förstört", utan se det som ett nödvändigt ont för att nå hela vägen fram.

Det finns nämligen inga genvägar.

Min nya PT

Det är inte nådigt vilken träningsvärk den här mannen har åsamkat. Jag som bara var lite nyfiken på hur träningen var upplagd (och kanske för att jag har någon sorts hemlig crush på denne italienare), kunde inte låta bli att ryckas med av hans pep talk och kraftfulla styrke- och konditionsövningar.

En kvart om dagen är du min, Paolo!

Dag 8

Andra veckans första dag är avklarad. Jag känner på mig att den här veckan kommer att gå betydligt fortare. Ketonerna reglerar hungern och jag ser till att reglera suget. Blir det för svårt tar jag en lightläsk, vilket faktiskt har hjälpt hittills. Egentligen borde jag försöka avstå från det också, eftersom sötsug hör ihop med mina dåliga vanor. Det får bli ett litet projekt framöver.

På onsdag beger jag mig till min konsulent för handling och vägning. Det ska bli oerhört spännande att få ett officiellt resultat. Ett kvitto på att det går framåt - och neråt!

Cambridge-medkämpare

Kloka signaturen A formulerade det så bra i sin kommentar till inlägget nedan:

Något som verkligen gör mig glad är att det finns fler som kör CB just nu och att vi kan stötta varandra.

Du har så rätt! Från början nästan föraktade jag mig själv för att jag skulle börja blogga, eftersom jag har sagt till mig att jag aldrig skulle göra det. Det finns det andra som gör så bra. (Å andra sidan har jag också sagt att jag aldrig ska väga så här mycket igen och att jag ska bli smal inför varje sommar...)

Men tack vare att jag bloggar om viktminskningen har jag kommit i kontakt med fler cambridgare där ute. Att veta att ni finns är ovärderligt och det känns extra motiverande att vi är fler som är på väg mot samma mål.

Ytterligare en faktor som gör att jag kommer att greja det den här gången. Och det kommer ni också att göra!

Morgonpromenad

Det var med lätta steg som jag tog en power walk nu på morgonen. Den gamla vanliga slingan som brukar kännas lagom lång, kändes idag rätt fjuttig.

Solskenet, den varma luften och de grusfria gatorna gjorde ju sitt till. Plus det faktum att jag har klarat den första veckan. Jag powerwalkade in den andra, helt enkelt!

Och en sak till:
Det var årets första morgonpromenad i t-shirt! Hur härligt är inte det?

Dag 7

Den sjunde dagen har snart nått sitt slut, vilket innebär att första veckan på Ren Kur kan prickas av. Wow!

Ärligt talat så var jag riktigt nervös när jag skulle dricka den första shaken i måndags. Tänk om jag inte skulle tycka om den (det var ju ett tag sedan sist). Tänk om jag skulle må dåligt eller kanske tröttna efter någon dag? Santidigt har jag aldrig varit så här bestämd inför en viktminskning som nu. Genom veckans ups and downs har jag känt mig trygg i mitt beslut och varit övertygad om att jag kommer att greja detta.

Jag är inte förvånad, men oerhört stolt över att få läsa den sista raden i Cambridge-bladet:

Nu har snart första veckan gått. Grattis! Du har varit jätteduktig.

Fika

Oh. My. God.

Idag har jag för första gången fått kämpa för att påminna mig om anledningen till att jag gör det här. Det är verkligen inte lätt att göra tvärt emot vad man är van vid, men det går - om man har huvudet med sig. Slutar man att tänka och stänger av, så sitter man där med en tom godispåse, en kladdig McDonalds-bricka eller vad det nu kan vara.

Sedan kanske jag får skylla mig själv som bjuder hem svärföräldrarna på "fika". Brownies och ett fantastiskt fruktfat stod för en stund sedan framdukat på samma bord som jag i nuläget har min dator och en urdrucken shaker. Vad jobbigt det var att se allt det goda. Men vad stolt jag är över att jag var så ståndaktig som kunde låta bli!

Ännu en utmaning är avklarad.

Dag 6

Eftersom det inte blev någon uppdatering om den sjätte dagen igår kommer här en liten resumé:

Nu mår de allra flesta mycket bra. Humöret är på topp och viktminskningen går fort. Cambridgekurens fina balans av kolhydrater och protein ser till att kroppen inte producerar för mycket ketonämnen. Eftersom kroppen inte får sin dagliga kost blir det inte heller mycket slaggprodukter, och naturligt är att toalettbesöken minskar.

Allting känns fortfarande väldigt enkelt och självklart på något sätt. Det känns som om jag har gjort det här hur länge som helst och att det inte finns något alternativ ens. Jag är varken sugen på mat eller sött, vilket är en befrielse faktiskt.

Däremot är jag livrädd för att fräta sönder något som jag råkar andas på... Någon mer som stinker aceton nu?

Smygvägning

Idag har jag haft en supermysig dag hos min mamma. Det gick betydligt smidigare att dricka Cambridge-shakes än vad jag trodde. Dessutom kröp det fram att hon och min mormor minsann hade gått ner några kilon i sina dagar med hjälp av lågkaloridieter, bland annat ananasmetoden, någon grapefruktkur och Nutrilett. Där ser man!

Eftersom jag inte har någon våg hemma har jag inte kunnat se om jag har minskat något i vikt. Planen är att jag ska väga mig hos konsulenten efter tio dagar. Dels för att jag inte vill känna någon press om det skulle visa "för lite" efter en vecka, dels för att det är motivationshöjande att inte väga sig förrän efter en och en halv vecka.

Men... Jag kunde bara inte låta bli att kliva upp på min mammas våg när jag stod där i badrummet. Med en djup inandning väntade jag på att displayen skulle bli klar, och när den blev det blev jag överlycklig!

Resultatet tänker jag dock behålla för mig själv till på onsdag, eftersom det är konsulentens våg som jag kommer att rätta mig efter. Jag ser dagens vägning som en indikation på att det åtminstone fungerar. Eller att det fungerar utmärkt, rättare sagt.

Stålkvinnan

Med en vilja av stål är jag redo att bemöta alla möjliga tvivel från min omgivning. Den vetskapen gör att jag nu ser fram emot en mysig mor och dotter-dag med trädgårdsfix, kaffedrickande och många skratt. Jag har nämligen världens bästa mamma!

Dag 5

Enligt Cambridgegänget ser den femte dagen ut ungefär så här:

Du känner en lätthet i kroppen och har en känsla av välbefinnande. Hungerkänslorna försvinner helt för många. Normalt använder kroppen glykogen som energi till bl a hjärnan, men under fettförbränningen utvecklas en annan form av energi till hjärnan, s k ketonämnen. De bidrar till ovanstående positiva effekter.
Viktigt, fortsätt äta 3 mål/dag och drick mycket vatten.

Jag mår fortsatt bra och kan bara instämma i beskrivningen ovan. Det känns nästan overkligt att befinna sig i det här tillståndet, eftersom jag vet att det inte är mina tankar som ligger bakom, utan en kemisk process som pågår i kroppen. Eller ligger det kanske lite psykologi bakom den här känslan? Oavsett vad så är livet rätt lätt att leva just nu.

Däremot blir jag ibland lite yr fortfarande, framför allt om jag råkar ställa mig upp lite för fort. Jag påminde nog om en gammal tant när jag stod lutad mot diverse hyllor på Akademibokhandeln tidigare idag. Alternativt en person med extremt dålig kondis. Böckerna i facken längst ned blev jag till slut tvungen att ignorera av rädsla för att svimma.

Sjätte dagen imorgon. Jävlar i min lilla Cambridgelåda, snart har ju första veckan gått!

Förmaningar och försvar

Jaha, så kom det som ett brev på posten. Hur många dagar tog det? Fem.

Alldeles nyss hade jag ett, till en början trevligt, samtal med min lilla mamma som jag ska träffa imorgon. Inför mitt besök ville jag berätta att jag inte vill ha någon mat imorgon, eftersom jag går på min pulverkur. Det första jag möttes av var ett "Neeej", som sedan följdes av "En grillad hamburgare vill du nog ha!", "Joho, jag känner dig!", "Men ett glas vin, då?".

Sedan fick jag lyssna till en rad förmaningar om att en sådan diet inte fungerar i längden, att det enda sättet är att äta rätt och att röra på sig, att jag kommer att gå upp dubbelt så mycket när jag är klar och att det inte är bra för kroppen att bara äta pulver.

Omedelbart intog jag försvarsposition. Med blossande kinder och ett något högre röstläge (läs: rytning) informerade jag henne om att jag vet vad jag gör och att jag faktiskt mår bra. I en något mer sansad, men fortfarande hög, ton förklarade jag att oavsett hur man väljer att gå ner i vikt kommer man naturligtvis att gå upp igen om man faller tillbaka i gamla vanor. Jag intygade att jag är väl medveten om det, men att jag kommer att göra allt för att hålla vikten när jag har gått ner mina kilon.

Vid det här laget hade mamma mjuknat. Hon förklarade att hon inte tror på snabba genvägar om man inte är villig att förändra sin livsstil. Det viktigaste för henne var trots allt att jag mår bra och att jag vet vad jag gör. Vilket jag deklarerade återigen.

Så imorgon åker jag till mitt barndomshem utrustad med ett par Cambridgepåsar och extra mycket energi. Frågan är om jag behöver energin till min mammas kritiska frågor - eller till mina egna svar? Är min kraftfulla reaktion i själva verket ett uttryck för mina egna eventuella tvivel?

I sådana fall har jag ett svar som är riktat till mig själv:
M, du är ett levande bevis på att det kommer att fungera.
Prove them wrong!

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne

Bjuder på en vacker dikt denna ljusa aprilmorgon:

Vår
Välkommen åter, snälla sol, som jagat nordanvinden!
Nu har du sovit sen i fjol och vaknar röd om kinden.
Värm upp vår jord, så växer råg och fyller bondens lada.
Värm sund och vik och vind och våg, så får vi gå och bada.
Välkommen åter, snälla sol, lys över land och vatten:
Nu klingar sång, nu stäms fiol, nu dansas hela natten.

August Strindberg


Idag vaknar jag till blå himmel, solsken och fågelkvitter. Välbehövliga, välkomna inslag även för en cambridgare i ketos. I vårjacka och ballerinaskor blir det en kaffe på en solig uteservering.

Dag 4

Den fjärde dagen à la Cambridge:

Nu känner de flesta sig piggare, orkar mer, behöver mindre sömn och hungern dämpas. (Vissa kan fortfarande känna sig lite matta.) Nu hämtar kroppen sin energi från sina fettdepåer (förbränner fett). Fortsätt att drick minst 3 liter vätska/dag, utöver den mängd som du blandar Cambridgekuren med.

Det är precis så som jag har känt mig idag: pigg, energisk och inte ett dugg hungrig. Det är så bakvänt på något sätt, att man kan må så bra trots det lilla, lilla näringsintaget. Samtidigt är det ju så smart uträknat allting: att utnyttja kroppens egen överlevnadsstrategi för att må bra under viktnedgången.

Under den här fasen känns det ju relativt enkelt att bara köra på. Samtidigt blir det extra viktigt att behålla fokus och att inte ta ut segern i förskott. Nu har jag tagit mig igenom de första kritiska dagarna. Nästa utmaning blir att hålla skenet uppe när nästa kritiska period kommer. För det gör den. Men tills dess tänker jag njuta av ketonernas underbara effekt på mitt humör.

Ketos!

ÄNTLIGEN, som Gert Fylking hade sagt.

Jag vågar härmed påstå att jag har hamnat i den berömda, åtråvärda, fantastiska ketosfasen. Mina glykogendepåer tycks vara helt tömda och kroppen har gett sig på mitt välfyllda fettlager istället. (Enjoy, säger jag bara!)

Det visar sig framför allt genom att jag är på ett sprudlande humör idag. Energin, som lös med sin frånvaro igår, är tillbaka och jag mår helt suveränt bra. Så här ska det ju kännas!

Fettförbränningen

Idag är det den fjärde dagen på min Cambridgekur och i skrivande stund ska fettförbränningen vara igång. Jag ser fram emot ketosruset, denna fantastiska bonus som gör att man utsätter sig för det här. Kroppens sätt att få mig att tro att det är normalt att leva på mindre än 500 kalorier om dagen.

Faktum är att jag vaknade lite starkare, lite gladare och lite lättare idag. Trevliga tecken på att jag är på rätt väg.

Dag 3

Du kan fortfarande känna hunger och få koncentrationssvårigheter, matthet och yrsel. Idag är det den tuffaste dagen. -Håll ut! Redan imorgon blir det lättare.
Tips, Om du inte tillför någon annan föda än Cambridge kommer du att vara i fettförbränningen imorgon. (I annat fall förlängs denna fas)

"Idag är det den tuffaste dagen", säger de. No shit, Sherlock! Mattheten tog mig med storm och kramade ur alla möjliga känslor ur själen. Jag har gråtit otröstligt och skrikit av frustration. Sedan gråtit igen.

När jag äntligen lyckades ta mig utanför dörren på eftermiddagen släppte det lite. Frisk luft, kallt regn och stadspuls fick mig att vakna till liv igen och bestämma mig för att skärpa till mig en smula. Så dagen avslutas i soffan med en kopp te i min sambos armar.

Man får vara liten, som en kär vän sa.

Konsulentmöte

Jag förstår verkligen poängen med att Cambridgekuren enbart säljs hos certifierade konsulenter. Att skriva in sig, ställa sig på vågen, få ögonen på sig, allt det bidrar till känslan att det här är ett seriöst och verkligt viktminskningsbeslut. Det är inget halvhjärtat försök. Det är allvar.

I eftermiddags åkte jag för att handla en kartong till. För hur jobbig den här dagen än har varit så vet jag att jag kommer att hålla mig till planen. Min konsulent tyckte att jag såg pigg ut. Jag struntar i om det bara var en artighetsfras, det var i alla fall ett värmande, välbehövligt ord just idag. Och vet ni, jag kände mig faktiskt lite piggare när jag gick därifrån.

Tårar

Idag är jag en liten tjej i en stor kropp. Har gråtit till och från hela dagen och känner mig svag, ynklig och ömtålig.

Tredje dagen är Djävulens påfund.

Till T

Sänder en tanke till min febersjuka T ikväll.

Krya på dig, vännen!

Dag 2

Enligt Cambridgehäftet ska man ha mått ungefär så här idag:

Du kan känna dig hungrig, drick mycket och kom ihåg att Cambridgekuren ger dig hela ditt dagliga näringsbehov. Fördela dina tre måltider jämnt över dagen. Håll tankarna sysselsatta med annat! Aktivera dig såsom att promenera etc.
Tips, lite mineralvatten kan dämpa hungerkänslan.

Min andra dag på Ren Kur har väl gått helt okej. När jag vaknade i morse var jag beredd på att det skulle bli en riktig skitdag, eftersom de tre första dagarna tydligen ska vara det. Därför har jag känt efter en hel del:

Hungrig? Utsvulten.
Trött? Som en zombie.
Yr? Svimfärdig när jag tog trapporna idag...
Lättretlig? En riktig bitch!

Motiverad? Mer än någonsin!!

För när dagen nu närmar sig sitt slut inser jag att snart är de första jävliga dagarna förbi. Och när jag ser tillbaka på dagen slår det mig att det kanske inte var så farligt trots allt. Det kunde ha varit en riktig skitdag, men det blev det faktiskt inte. En skitdag kan man ju inte planera in, den dyker bara upp när man minst anar. Så den här dagen blev bara ett kvitto på att allt är som det ska. En helt okej dag.

Kanske att jag ska ha lika låga förväntningar på alla dagar framöver, så blir jag aldrig besviken?

Min första utmaning

Dags att ta tjuren vid hornen och möta verkligheten för en dag. Jag trodde att det skulle dröja åtminstone till nästa helg innan den dök upp. Verkligheten. Min första utmaning. Å andra sidan, vad vore livet utan spontanitet? Dessutom har jag varken tappat tal- eller rörelseförmågan, så att isolera mig på grund av att jag väljer bort mat för tillfället är ju bara dumt.

Därför blev jag riktigt glad när min storebror från en annan del av Sverige ringde och frågade om min sambo och jag vill träffa honom ikväll. En matbit, någon öl, catcha up lite. Såklart att vi ska! Inte varje dag han är i staden. Det får bli Cola light , helt enkelt.

Samtidigt är det lite nervöst. Tänk om jag drabbas av plötslig black out och glömmer varför jag går på Ren Kur? Nej då, men jag tänker defintivt spara en shake så att jag har när jag kommer hem. För hungrig lär jag väl bli av att se grabbarna äta?

Wish me luck!


-----------------Uppdatering------------------
Det var en superlyckad och mysig kväll. Är stolt över mig själv som sörplade Cola light och isvatten samtidigt som killarna åt bruschetta och BBQ-burgare med pommes... Känner mig stärkt av att jag kunde stå emot och att första utmaningen gick så bra. Klapp på axeln till mig själv!

Sopan

En av biverkningarna med att gå på Ren Kur är att andedräkten påverkas något fasansfullt mycket. Det är inte bara omgivningen som märker det, utan det är till och med att man reagerar själv - och då är det illa! Vanligtvis sker detta först när kroppen har hamnat i ketos, vilket brukar ta tre till fyra dagar.

Nu på morgonen tänkte jag därför förekomma min sambo denna oangenäma upptäckt genom att förvarna honom om detta ett par dagar i förväg. Jag hann dock bara nämna ordet andedräkt innan han utbrast:
- Ja, du luktar faktiskt lite sopor i munnen!

Om lukten av sopor är värre än den för ketosfasen karaktäristiska aceton-stanken återstår att höra. I vilket fall som helst vet jag vem som snarast kommer att införskaffa minttabletter och munspray .

Dag 1

I det lilla häftet som jag fick när jag inhandlade mina Cambridgesoppor står det vad som händer dag för dag under den första veckan på Ren Kur. Följande står om Dag 1:

Dagen brukar kännas bra, men mot kvällen kan du känna dig hungrig. Bäst dämpar du hungern med vatten. Känner du dig tung i huvudet, så kan även te/kaffe (utan socker/mjölk) hjälpa.
Viktigt, fördela vätskeintaget (minst 3 liter) jämnt över dagen.
Grattis! Du har klarat första dagen.

Faktum är att det faktiskt har gått alldeles förträffligt idag. Kakaodrycken smakade bättre än vad jag kom ihåg att den gjorde (bortsett från klumparna då) och kakao med mintsmak var rena rama After eight-njutningen. Magen verkar inte heller reagera nämnvärt på att inte få jobba med riktig mat, och den brukar brumma en hel del annars.

Nu på kvällen fick jag tyvärr sprängande huvudvärk. Ena sidan av huvudet var så tungt att jag blev tvungen att stödja det mot en kudde hela tiden. Samtidigt hör jag mig själv tacka nej till ett glas Treo, med motiveringen att det kanske påverkar inträdet i ketosen. Med några väl valda ord om min intelligens gick jag till slut ut i köket och blandade mig ett glas med en och en halv tablett. Behöver jag säga att jag mår bra nu och att jag inte märker av någon markant viktuppgång av brustabletten..?

När man talar om trollen

I eftermiddags pratade jag med min medkämpe T bland annat om hur man på bästa sätt tillreder sin soppa - med en mixerstav eller genom att shakea. Hon menade att man lättare undviker klumpar genom det förstnämnda, vilket jag naturligtvis kan hålla med om. Jag poängterade dock att morgonens shake var rena rama filtratet och att det bara handlar om att skaka ordentligt. Så vi kunde väl konstatera att alla sätt är bra utom de dåliga .

Så för ett par timmar sedan när jag stod vid diskbänken efter att ha skakat dagens andra måltid för kung och fosterland blev jag minst sagt knäppt på fingrarna när jag såg vad som fanns i shakern. Just det. Klumpar.

Mina startsiffror

Dessa siffror är min utgångspunkt. Vilken väckarklocka! Bara 0,5 till BMI 30 som innebär fetma. Midjemåttet (mätt på det "tjockaste" stället) är ju en ren hälsorisk.

Det är sorgligt, skamligt och sjukt, men samtidigt vansinningt motiverande att göra något åt de här siffrorna. Jag har verktygen och jag har definitivt viljan. Om tio dagar kommer jag att presentera nya siffror - och då hoppas jag att det har hänt en hel del.

START: 19 april 2010
Vikt: 91,5 kg
BMI: 29,5
Midjemått: 105 cm (Mätt 2 cm under naveln)

Nu kör vi!

Det här är alltså vad jag ska inmundiga tre gånger per dag i fyra veckor framöver. Plus några liter vatten. Kaffe och lightdryck i måttliga mängder går också bra. Men that's it!

Smaken är kakao, vilket alla de andra shakesen också är. Nej, några är förresten kakao-mint, för att omväxling förnöjer eller något. Rik av Cambridgeerfarenhet vet jag att jag aldrig skulle kunna dricka en varm soppa idag, bara tanken på dem ger mig rysningar . Låt oss därför hoppas att jag inte tröttnar på kakaosmaken!

Första dagen börjar NU.

Före-bild och förebild

Mellan dessa två bilder skiljer det 5 år och 15 kilo.













Den ena är min piska och den andra är min morot.

Da'n före da'n

Imorgon tar jag min första shake signerad Cambridgekuren. Det kanske kan tyckas märkligt att jag väntar tills imorgon, men det har sina förklaringar. Min partner in crime, T, och jag hade nämligen sedan länge uppgjorda helgplaner som inkluderade god mat och dryck med trevligt sällskap. Dessutom är väl måndag den klassiska börja om på nytt-dagen?

Jag tror att det ändå har varit nyttigt att sakta men säkert få vänja mig vid tanken på vad som komma skall. Det blir definitivt en omställning framöver och det är nästan något högtidligt över mitt beslut. Jag har bestämt mig för att det här ska bli gången då jag lyckas att gå ner min övervikt och stanna vid målet. Vid mina drömmars mål.

Jag känner mig redo för det nu! Bring it on!

Teknikens under!

Nu går det alldeles utmärkt att lämna en kommentar om man önskar. Gläds åt att jag gör små framsteg även på det tekniska planet.

Strategi

Dagen har ägnats åt planering. Kortsiktig och långsiktig sådan. Planeringsmänniskan i mig kan nämligen inte bara ta dagen som den kommer utan måste ha något att sikta mot. Hon behöver lägga upp en strategi, helt enkelt. Tjugotre och ett halvt kilo är ju ingenting man tar i ett nafs heller (även om det onekligen går undan med CK).

Strategin inför de kommande veckorna bör se ut ungefär så här:

Vecka 1-4: Ren Kur (3 soppor/dag)
Vecka 5: Kombinerad Kur (3 soppor+400kcal/dag)
Vecka 6-9: Ren Kur
Vecka 10: Upptrappning

Planeringen kommer kanske att revideras längs vägen, men min målsättning är att gå ner min övervikt med Cambridgekuren för att därefter ta de sista kilona genom att äta sund, balanserad kost och kombinera det med träning.

Vilken fantastisk resa!

Tillsammans är man mindre ensam

På måndag startar jag alltså min viktminskning tillsammans med min vapendragare och bästa vän T. Efter mer än 15 års vänskap och erfarenheter av ett oräkneligt antal gemensamma viktminskningsförsök, var det ett tecken att det bara skiljde ett ynka hekto mellan oss på vågen. Vi är lika långa och har lika stor övervikt. Det är meningen att vi ska göra det här tillsammans helt enkelt!

Konsulenten var dock noga med att påpeka att viktminskning är individuellt. Att vi skulle få en likadan viktkurva är därför högst osannolikt. Men det vet vi såklart. Huvudsaken är att vi har varandra och att den starka bär den svaga. (Och med Cambridgekuren kan det svänga från timme till timme vilken av dem man är!)

Tack för att du finns, T!

Nittioettkommafem...

Det var med 91,5 kilo tunga steg som jag idag äntrade det lilla, kala rummet där Cambridge-konsulenten satt inklämd bland sina pulverkartonger. Och det var med en 91,5 kilo tung kropp som jag idag fattade det avgörande beslutet för min hälsa: jag ska gå ner i vikt och hålla den en gång för alla!

Dagens beslut har föregåtts av flera års jojobantning: intensiva träningsperioder och olika viktminskningsmetoder (Viktväktarna, GI, ISO, VLCD) som bytts ut mot hejdlösa matperioder där begreppet 'lagom' lyst med sin frånvaro. Alla metoder fungerar utmärkt, men vid första motgången släpper jag ofta kontrollen och inbillar mig själv att jag inte är den som lyckas med sådant här...

Nu är det dags för en beteendeförändring.
Nu är det dags för ett allvarligt snack med mig själv.
Nu är det dags att jag tillåter mig att nå min målvikt på 68 kilo.

På måndag börjar äventyret. Det allvarliga snacket tar jag här i bloggen. Tillsammans med min fina vän T kommer jag att lyckas!

Mot mina drömmars mål!