Glädjen över en dragkedja

I höstas införskaffade jag ett par hiskeligt snygga stövlar av boots-modell. Dyra som satan, men värda vartenda öre! Tyvärr var de lite tighta över vaderna (dragkedjorna vägrade att gå ända upp!), men jag tänkte att "Äsch, de töjer sig om jag använder dem ofta".

Men efter otaliga försök, som bland annat har inneburit att jag varit farligt nära att få blodstopp i båda benen, har det fortfarande funnits en glipa på ca fyra centimeter på den ena vadens dragkedja. "Attans också, jag kommer aldrig att kunna ha dem!"

Så plötsligt hände det! I morse fick jag ett ryck och stoppade ner fötterna. Ackompanjerat av ett glädjerusigt, fjantigt fnitter drog jag upp båda dragkedjorna hela vägen. Äntligen!

Det är sann glädje i en liten ask!

Beach 2010

Ett av mina mål med viktminskningen var att känna mig snygg, eller åtminstone bekväm, i bikini. Ett rätt stort mål, eftersom inte ens alla normalviktiga är helt fria från komplex. För mig har det handlat om att sluta fred med min kropp, att inse att den duger som den är. Och det är egentligen hemskt att inse att det krävdes en viktnedgång på 15 kilo för att uppnå den känslan. Återigen går viktminskning och självförtroende hand i hand, alltså.

Idag, liksom föregående dagar, är det jag som äntrar Beach 2010. Det är rätt häftigt att blicka ner på magen och se att den inte är dubbelvikt flera gånger om, och att jag inte måste gå bredbent likt en sumobrottare för att låren inte ska smälla ihop när jag rör mig i strandbrynet. Att solbrännan gör att man ser slankare ut är dessutom en fantastisk bonus.

Jag njuter till 100% av den här underbara sommaren - oavsett om jag är i stan eller på stranden. Under 2003-2009 badade jag vassen, men Beach 2010 är ett trendbrott och kommande sommar vill jag känna precis så här. Och det ska jag aldrig glömma bort.

30"32

Idag har jag har fyndat. Big time. Av en händelse sprang jag på mina absoluta drömjeans: 7 For All Mankind (Roxanne Skinny med små slitningar). Efter en snabb koll på både pris- och storlekslappen var min första tanke att fly fältet - inte en chans att varken min plånbok eller min rumpa skulle må bra av dem. Men, så såg jag att de var nedsatta med 50%, och då började jag med drömsk blick bläddra i den fantastiska jeanshögen igen. Kanske, kanske att jag kan ha ett par 31-tummare när jag når min målvikt? tänkte jag.

Väl i provhytten tillsammans med den största storleken (de gigantiska 31"32:orna...) insåg jag att de satt som en smäck. Med tårar i ögonen snurrade jag runt och såg gillande mot min spegelbild, vilket är ett beteende som står i stark kontrast mot min annars så rynkade panna och kritiskt granskande ögonkast. Jag, den stora tjejen med den ännu större bakdelen, stod där i provhytten i mina drömjeans - i en storlek jag aldrig trodde att jag någonsin skulle komma i.

Sedan fick jag hybris, tror jag. Eftersom att jag var fast besluten om att slå till (jag skulle ju aldrig skulle ha råd att köpa ett par jeans i det märket till ordinarie pris) insåg jag att de kanske skulle bli för stora när jag minskar ytterligare några kilo. Dessutom är min intention att börja springa så fort jag trappar upp, vilket innebär att skinny-modellen skulle riskera att bli ett par jeans med boyfriend fit istället. Inte riktigt kanske, men de skulle åtminstone inte sitta som en smäck längre - och det vore ju att kasta pengarna i sjön.

Därför gick jag med något tveksamma steg och hämtade ett par i 30"32. Nästan lite skamset började jag dra på mig dem och hoppades att jag skulle slippa att få besök av butiksbiträdet som smög omkring utanför provhytterna. Hur skev självbild har jag egentligen? hann jag tänka innan jag knäppte knappen. VA? Vad hände nu? Kan jag ha 30"32? Ja, det kan jag!

Glädjen som infann sig där och då visste inga gränser. Med tårar som rann nerför kinderna bestämde jag mig för att det får kosta vad det kosta vill - jag är värd de här jeansen och jag ska aldrig, aldrig växa ur dem.

Därmed blev de en god investering för framtiden.

En midsommarnattsdröm

Årets midsommarfirande var en betydelsefull milstolpe på min resa mot målvikten. För första gången på sju år fick jag fira in sommaren med ett BMI under 25. Jag kände mig så fin i min vita sommarklänning och kransen av prästkragar, blåklint och rödklöver toppade den härliga känslan. Ett kärt minne och en påminnelse om hur livet faktiskt kommer att se ut framöver.

Från ett välfyllt buffébord med sommarens alla delikatesser har jag nu gått över till näring i pulverform. Nu siktar jag mot Målet och tänker inte sluta förrän jag är framme - vilket kommer att bli en angenäm utmaning!

"Prove them wrong!"

För cirka åtta veckor sedan skrev jag det här inlägget inför ett besök hos min mamma, som minst sagt ställde sig lite tveksam till mitt val av viktminskningsmetod. Jag minns att jag blev extra motiverad av hennes och många andras negativa inställning och gav mig tusan på att fixa det här en gång för alla - "prove them wrong".

Idag, åtta Cambridge-veckor senare, ser jag fram emot ännu en mor-och-dotter-dag. Den här gången behöver jag varken försvara mig eller intyga att det kommer att fungera, för precis som jag skrev i inlägget den där dagen: jag är ett levande bevis för det!

Nyckeln till framgång

Jag har vid ett flertal tillfällen skrivit in mig hos Viktväktarna under de senaste åren. Deras koncept är enligt mig en av de bästa viktminskningsmetoderna på marknaden, framförallt tack vare veckomötena som fokuserar på den viktiga beteendeförändringen.

En annan fördel med VV är deras belöningssystem. För vart tredje kilo får man en liten guldstjärna, och när man har gått ner 10% av sin kroppsvikt får man en mycket åtråvärd nyckelring, som delas ut av konsulenten framför de applåderande VV-medlemmarna. Jag har fått nyckelringen vid ett tillfälle tidigare och det kändes fantastiskt att få en konkret belöning för det uppnådda delmålet.

Under 2009 skrev jag återigen in mig som medlem. Min strävan var att få uppleva den där känslan av framgång igen: att få hålla den silverfärgade, rätt fula nyckelringen - i en 10% lägre vikt. Eftersom jag redan hade uppnått delmålet en gång, kändes det dock inte lika åtråvärt. Därför höjde jag ribban ett snäpp och köpte istället en dyr, fin designer-nyckelring, som jag bestämde mig för att ge mig själv den dagen jag nådde BMI 25. Same same, but different.

Jag nådde aldrig vare sig 10%-målet eller BMI 25 den gången, och den fina nyckelringen har hängt i nyckelskåpet sedan dess. Men, idag tog jag ner den från kroken. Jag trädde på mina nycklar och blev alldeles blank i ögonen. Förra årets delmål är nu uppfyllt, och även om jag inte fick några rungande applåder här hemma i min hall var det en lycklig stund i mitt liv. Varje gång jag använder mina nycklar blir Mullberry-hjärtat en påminnelse om min framgång.

Nyckeln till framgång, helt enkelt.

Surrealism

Efter gårdagens jättekliv neråt på vågen har tankarna ännu inte riktigt sjunkit in. Jag var inte alls beredd på min nya vikt, och jag blev till och med tvungen att ställa mig på vågen två gånger för att ens förstå siffrorna. Fantastiskt, men helt vansinningt surrealistiskt.

Min konsulent och jag pratade även om fortsättningen. Jag är fortfarande lite ambivalent vad gäller målvikten, men bestämde mig för att sikta mot cirka 70 kilo. Hon poängterade att det viktigaste är hur jag känner mig i kroppen, och att det är känslan som är den viktigaste att uppnå. Att känna sig smal, nöjd och målviktig. När den känslan har infunnit sig ska jag genomgå hålla-vikten-programmet, och jag lovade att hojta till när det är dags.

Än så länge har jag inte den rätta känslan. Därför fortsätter resan på ren kur, åtminstone fram till midsommar - precis enligt planerna. Under tiden ska jag dock njuta av tillvaron och vad jag har åstadkommit hittills.

KILLEVIPPEN

Idag måste jag ha kommit åt en magisk spik eller något, för dagens vägning är som hämtad ur en saga. En alldeles fantastisk sådan med ett oförglömligt, lyckligt slut:

START: 19 april 2010
Vikt: 91,5 kg
BMI: 29,5
Midjemått: 105 cm

Vägning 16 juni (8½ vecka med Cambridgekuren)
Vikt: 75,9 kg (-15,6 kg)
BMI: 24,5 !!!!! (-5)
Midjemått: 88 cm (-17 cm)

De tidigare veckornas vägningar var, som jag misstänkte, resultatet av att helgernas kolhydratintag band extra vätska. Men det här minuset (-3,7 kg) var värt att vänta på. Jag är NORMALVIKTIG! Och det känns alldeles...

...alldeles underbart!

Tvåmånadersjubileum!

Idag är det exakt åtta veckor sedan jag tog min första shake. En rätt häftig känsla! Det har onekligen hänt en del under de här veckorna, inte minst mentalt. Även kroppsligt har det naturligtvis skett en förändring, och jag är glad att jag tog en startbild som jag hela tiden kan jämföra med.

Startbild:


















Efter 4 veckor:


















Efter 8 veckor:

En fabulous utmaning!

Jag har fortfarande minuset i sikte, men ska ändå utsätta mig för en liten utmaning ikväll: tjejkväll på stan och SATC-filmen.

Med en stark, nyfunnen vilja att komma vidare, blir det ett begränsat intag av alkohol, en GI-inspirerad middag och en Cola light på bion. För ärligt talat är det inte vad jag stoppar i munnen som gör en bra tjejkväll - det är sällskapet. Och kvällen kommer att bli fabulous!

Uppdatering
----------------------------------------------
Kvällen blev helt fantastisk på alla sätt! Jag drack långsamt och gott, valde bort riset vid middagen och drack en Cola light på bion (smakade lite popcorn också). På vägen hem lät jag bli att dundra in på 7Eleven och köpa en kexchoklad, vilket jag alltid har gjort på vägen hem från en utekväll. Så kvällen BLEV fabulous, helt enkelt!

Kvitterat!

Det känns fantastiskt att skriva att jag har klarat den här kritiska dagen. Jag har därmed lyckats att ta mig ur den onda cirkel som så många gånger under tidigare viktminskningar varit en inkörsport till fortsatt osunt leverne.

Gamla M vs. Nya M = 1 - 1

VÄGNING

Mitt mål efter förra veckans nollresultat var att få ett minus på vågen vid nästa vägning. Dock lyckades jag inte riktigt hålla fokus på det målet i helgen, vilket resulterade i ett alldeles för stort intag av framför allt kolhydrater. Därför var jag minst sagt nervös inför besöket hos min konsulent i förmiddags.

Men, precis som om vågen ville pusha mig i rätt riktning, stannade siffrorna på ett hekto mindre. Det är visserligen peanuts i viktminskningssammanhang, men det var ett symboliskt viktigt resultat för mig.

START: 19 april 2010
Vikt: 91,5 kg
BMI: 29,5
Midjemått: 105 cm

Vägning 2 juni 2010 (6½ vecka med Cambridgekuren)
Vikt: 79,6 kg (-11,9 kg)
BMI: 25,7 (-3,8)
Midjemått: 90 cm (-15 cm)

Imorse tog jag även fram måttbandet. Även om resultatet på vågen har varit detsamma i två veckor nu, har jag fortsatt att minska mitt midjemått. Jag tröstar mig med att det inte är fettet som inverkar på resultatet, utan snarare all vätska jag har samlat på mig under mina ätardagar.

Nu vänder det!

Sommar!

Årets första sommarmånad är här! Jag blir alldeles upprymd av liljekonvalj- och syréndoften, alla vita studentmössor, solskenet, de ljumma kvällarna, de fullsatta uteserveringarna och att sommaren ännu är ett oskrivet blad. Lycka!

Även om jag har sett fram emot allt detta ljuvliga varje år, har jag samtidigt burit på en hel del olustkänslor. Att gå i bikini på en fullpackad badstrand, att använda tunna sommarkläder, att ta en mjukglass med gott samvete och att vara bekymmerslös under årets mest sorgfria årstid, har varit rätt svårt i och med min övervikt. Under vintern är det lätt att gömma dessa kilon under lager av kläder, men på sommaren kommer allt fram i ljuset, bokstavligt talat.

Med endast ett par kilon kvar till BMI 25 vågar jag skriva att den här sommaren kommer att bli annorlunda. Den här sommaren kommer jag nämligen att vara normalviktig. Och med mina gamla olustkänslor i färskt minne ska jag njuta fullt ut av varje sommardag!

Storlekssurrealism

Plötsligt händer det! Och när det gör det är det värt alla uppoffringar.

I morse fick jag nämligen ett infall att prova en midjekort, tunn, svart kavaj som inhandlades under senvintern i samband med en cityweekend. Dessvärre (eller dessbättre, beroende på hur man ser det) fanns den bara i storlek 38. Eftersom jag som vanligt tänkte att "någon gång i mitt smalare liv ska jag ha den" drog jag Visa-kortet med lika stora delar glädje och oro: "Har jag ännu en gång slösat pengar på ett plagg som jag aldrig kommer att kunna ha?" Men den var helt enkelt för perfekt för att hänga kvar på butiksgalgen.

Den dagen fastnade kavajärmarna en liten bit ovanför armbågarna. Det fanns inte en sportslig att jag skulle kunna kränga på mig den utan att den skulle spricka. Månader av träning och hälsosam kost skulle ligga framför mig. Men så av en händelse så hoppade jag på Cambridgekuren... Och nu, några veckor senare, sitter axelvaddarna på axlarna istället för på överarmarna. Och den ÄR perfekt!

Med lätta steg...

Med den angenäma vetskapen om att jag faktiskt är på god väg att uppfylla min dröm, känns det så självklart att leva hälsosamt just nu. Jag lockas inte av flottig mat, choklad eller en öl, utan ser fram emot att få börja jogga och bli genomsvettig på ett spinningpass.

Kanske beror det på den härliga försmaken av sommar som vädergudarna har bjudit oss på den här veckan? Kanske är det alla mina positiva affirmationer om att jag klarar det här, som har präntats in i hjärnbalken? Eller så är det för att jag börjar se att formen av den kropp som jag har eftersträvat i så många år, faktiskt börjar bli verklighet nu.

Antagligen är det en kombination av ovanstående förklaringar. Jag ska se till att behålla den här härliga känslan av framgång hela vägen. För det var med lätta steg som jag tog dagens morgonpromenad.

VÄGNING: Ljuva 70-tal!

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!

START: 19 april 2010
Vikt: 91,5 kg
BMI: 29,5
Midjemått: 105 cm

Vägning 19 maj (4,5 vecka på Ren Kur)
Vikt: 79,7 kg (-11,8 kg)
BMI: 25,7 (-3,8)
Midjemått: 93 cm (-12 cm)

Jag har härmed nått ett för mig mycket betydelsefullt delmål, nämligen att komma under 80-kilosstrecket. Jag vågade inte ens drömma om att få se en sjua som första siffra på vågen idag, så när siffrorna väl stannade på displayen blev jag helt paff. Så underbart!

Fyra veckor på Ren Kur

Jävlar i min lilla Cambridgelåda, det här inlägget har jag längtat efter att få skriva. Idag firar(?) jag hela fyra veckor på Ren kur! Tjoho! Vägning blir det som vanligt i mitten på nästa vecka, men två då-och-nubilder får det bli iallafall:

Åttionde shaken

Det är en ljummen lördagkväll här i Stockholm. Engångsgrillar och solglasögonprydda kortsemesterfirare har förgyllt huvudstaden idag, och träd och buskar har formligen exploderat i grönska. En perfekt kväll för ett glas rosé på en uteservering, visst?

Men nej då. Istället tar vi en kakaoshake. Men för att det ska kännas lite festligare gratulerar jag mig själv till att det är den åttionde shaken i ordningen.

Det finns alltid något att fira!

Minnet av en gummisnodd

De senaste somrarna har jag gömt mig i kläder som har täckt så mycket som möjligt. Leggings har varit ett måste till både klänning och kjol, koftor har varit ett måste till alla linnen och mörka kläder har varit ett genomgående tema i sommargarderoben.

Samtidigt har jag aldrig riktigt lidit av att jag har varit överviktig, eftersom jag alltid har haft kläder som jag har trivts i (läs: dolt kroppen). Eller jag har inbillat mig det åtminstone. Att jag alltid har velat lägga badhandduken så nära vattenbrynet som möjligt eller aldrig har velat vara i förgrunden på ett foto (eftersom man ser större ut då) är något som jag har automatiserat och lärt mig att leva med. Blundat för hur illa det egentligen har varit och hur dåligt jag egentligen har mått över min övervikt.

Idag blev jag påmind om hur det kunde gå till när jag blundade för verkligheten. Jag har nämligen en kjol som jag har använt som en lagom vardagssnygg slit-och-slängkjol varje sommar - till leggings förstås. När jag köpte den för tre-fyra år sedan satt den bra i midjan och slutade lite ovanför knäna. Under de två senaste somrarna har den dock krupit längre och längre upp mot naveln, för att jag överhuvudtaget skulle kunna knäppa den. Idag plockade jag fram den kjolen. När jag skulle knäppa den upptäckte jag att jag hade fäst en gummisnodd i knapphålet. En rätt sorglig påminnelse om en tid som jag aldrig vill återvända till.

Idag sitter min gamla kjol precis som den ska. Jag kunde knäppa den en bra bit nedanför naveln och den gick ner till knäna igen. Och ändå är jag ju fortfarande överviktig... Därför ska jag låta gummisnodden sitta i ett tag, så att jag inte glömmer hur fruktansvärt gärna jag vill det här!

VÄGNING

I förmiddags var jag på ett efterlängtat besök hos min konsulent för inhandling och vägning. Till hennes glada hejarop kunde jag konstatera att jag har gått ner nästan tio kilo nu. En helt fantastisk känsla! De tvivel som fanns igår är som bortblåsta idag. Herregud!

START: 19 april 2010
Vikt: 91,5 kg
BMI: 29,5
Midjemått: 105 cm

Resultat efter 22 dagars Ren Kur:
Vikt: 81,7 kg (-9,8 kg)
BMI: 26,4 (-3,1)
Midjemått: 95 cm (-10 cm)