The Holiday Weight Project

Imorse bytte jag ut den kaloristinna semesterfrukosten mot en välskakad - och efterlängtad - kakaoshake. Jag har verkligen njutit av både det ena och det andra de senaste veckorna, men om sanningen ska fram njuter jag hellre av en tilltalande spegelbild än ännu en mjukglass.

Av den anledningen har min första dag på Ren Kur gått över förväntan. När suget gör sig påmint tänker jag på vad jag vill åstadkomma, och hittills fungerar det bra. Visst är det jobbigt, men jag vet ju att det lönar sig. Än är sommaren inte slut, och jag har fortfarande bilden av målviktssiffrorna framför mig innan hösten är här.

Nu ska semesterkilona bort. Sedan blir det Projekt Målvikt!

Hej bloggen!

Att jag har varit lite fåordig på bloggen är en kraftig underdrift. Främst beror det på ett hektiskt semesterschema med diverse besök och aktiviteter, men till stor del beror nog frånvaron också på förnekelse. Jag har inte varit ett lysande exempel på hälsosamt, balanserat leverne direkt, så visst har det tagit emot att skriva en lägesrapport som inte osar stolthet eller kontroll.

Men nu gör jag det. Korten på bordet. Jag har inte lyckats hålla vikten utan sitter här med två, tre pluskilon som är den logiska konsekvensen av semesterns alla grillkvällar, strandfika, uteluncher, glass och efterrätter(!). Visst svider det lite, även om jag inser att det inte hjälper att gråta över spilld mjölk.

På måndag lugnar det ner sig lite i almanackan och då ska jag se till att återställa de två senaste veckornas viktökning. Då blir det lite mer bloggande också!

Hur går det för er andra?

Beach 2010

Ett av mina mål med viktminskningen var att känna mig snygg, eller åtminstone bekväm, i bikini. Ett rätt stort mål, eftersom inte ens alla normalviktiga är helt fria från komplex. För mig har det handlat om att sluta fred med min kropp, att inse att den duger som den är. Och det är egentligen hemskt att inse att det krävdes en viktnedgång på 15 kilo för att uppnå den känslan. Återigen går viktminskning och självförtroende hand i hand, alltså.

Idag, liksom föregående dagar, är det jag som äntrar Beach 2010. Det är rätt häftigt att blicka ner på magen och se att den inte är dubbelvikt flera gånger om, och att jag inte måste gå bredbent likt en sumobrottare för att låren inte ska smälla ihop när jag rör mig i strandbrynet. Att solbrännan gör att man ser slankare ut är dessutom en fantastisk bonus.

Jag njuter till 100% av den här underbara sommaren - oavsett om jag är i stan eller på stranden. Under 2003-2009 badade jag vassen, men Beach 2010 är ett trendbrott och kommande sommar vill jag känna precis så här. Och det ska jag aldrig glömma bort.

Enkel matematik

Det är tydligen inte bara viktminskningen som går på sparlåga för tillfället, även bloggandet har kommit in i något slags semesterlunk. Därmed inte sagt att tankeverksamheten har checkat ut helt; jag reflekterar ständigt över mitt beteende även om det inte kommer på pränt.

Jag har faktiskt klurat ut en liten formel. Enkel, logisk matematik som jag ska ha i bakhuvudet semestern ut. Denna icke-världsomvälvande - men ändå ögonöppnande - ekvation ska hjälpa mig igenom sommarens alla frestelser och spontana tillställningar:

F/C = M

Så här i semestertider ska man inte anstränga hjärnan i onödan, så förkortningarna är inte speciellt komplicerade, utan betyder följande:

F = Antalet festdagar
C = Antalet Cambridgedagar
M = Jag

Med andra ord handlar det om kvoten av antalet fest- och unnardagar delat med antalet lågkaloridagar. Om festdagarna är fler än Cambridgedagarna går jag upp i vikt, men är de färre går jag ner - eller står still. Enkel matematik, även om herr Einstein troligtvis skulle ha haft ett par invändningar mot själva formeln...

I vilket fall är det så här min semesterstrategi ser ut fortsättningsvis. Jag har insett att det är oerhört svårt att kombinera semesterfirande med ren kur. Men jag ska inte släppa alla hämningar utan ersätta så många mål som möjligt med Cambridgepulver och njuta av god mat och dryck när tillfälle ges. Som kombinerad kur, men ändå inte.

Sedan jag kom hem från min minisemster har jag druckit shakes förutom igår kväll, då jag avnjöt en fantastisk skärgårdsmiddag och ett par glas rosé. Idag återgick jag till mitt kära pulver, vilket jag kommer att fortsätta med tills nästa speciella tillfälle dyker upp. Och jag ska hålla räkningen så att dessa speciella tillfällen inte blir alltför många!

Gör om, gör rätt!

Herregud, vad svårt det var att hålla sig till planen. Jag fattade nämligen det ödesdigra beslutet att äta under mina semesterdagar och idag får jag betala priset för det. Jag känner mig fluffig, osund och extremt odisciplinerad. Magen blev lycklig på bekostnad av självförtroendet.

Men med all kunskap om mitt beteende som jag har inhämtat fram tills idag, vet jag att det går att åtgärda. Jag vet att jag kan hitta styrkan och jag vet att jag är världsbäst på att blanda till en god kakaoshake. Med lite kortare tyglar och en rejäl spark i baken kommer jag att vara på banan igen inom några dagar.

Gör om, gör rätt.

Till blåmusslornas land

Nu drar Cambridge-påsarna och jag till västkusten och njuter av riktigt saltvatten, fisk och skaldjur (visuellt, alltså!) samt trevligt sällskap.

En välbehövlig minisemester!


Jag kommer därför att ta en liten bloggpaus i några dagar, men på fredag är jag back on track. Även om bloggen stannar upp kommer förhoppningsvis inte viktminskningen att göra det.

Önskar er en fin och framgångsrik vecka!

A happily ever after

Igår var jag en mycket nöjd gäst på ett riktigt sagobröllop. En underbar dag som var väl värd att kliva ur ketosen för. Det är alltid en fantastisk upplevelse att se två människor knyta äktenskapets band och ta första steget in en gemensam framtid - att få ett happily ever after.

För egen del hoppas jag också på att gå en ljus framtid till mötes. Även om det blev en utsvävningarnas helg med både planerat och oplanerat ätande känner jag mig ändå rätt nöjd. Gårdagens spinningpass gjorde mig gott och jag upptäckte hur mycket jag har saknat att bli genomsvettig och utpumpad av rolig träning.

Återigen måste jag dock sätta punkt och fokusera på nytt. Tvådagarsregeln är härmed införd, vilken innebär att två dagars onyttigt ätande är okej, men den tredje dagen får det vara nog. Idag blir det en ny omgång av ren kur, och det kommer dessutom att bli en riktig utmaning. Imorgon åker jag på en minisemester i några dagar, men i bagaget finns alltså Cambridge-påsarna!

Jag ska nämligen också leva lycklig i alla mina dagar.

Återfall och åtgärd

Jag är egentligen inte besviken, snarare extremt förundrad. Trots veckans målmedvetna inställning och den gränslösa lyckan över jeansinköpet blev det en riktigt ohälsosam fredagkväll. Det började med en töntig köttbulle och slutade med en PIZZA. Visserligen den första pizzan jag har ätit på tre månader, men det intressanta är att jag gör ett sådant val nu.

Jag är, som sagt, inte speciellt besviken. Kanske är det för att den smakade... ingenting. Den där njutningen som en tugga av en varm, geggig pizza ger uteblev fullständigt. Det var inte ens gott. Då var det definitivt inte värt det. Så jag lämnade halva pizzan, och det slog mig att det var nog första gången i hela mitt vuxna liv som det har hänt. Åtminstone ett litet framsteg mitt i bakslaget.

En annan anledning till att jag fick ett mat-återfall igår är nog för att jag ska gå på bröllopsfest idag, och därmed ändå kliva ur ketosen. Då blev det inte lika viktigt att hålla igen, liksom.

Idag tog jag dock mitt förnuft till fånga och insåg att om jag ska vara nöjd med mig själv på måndag måste jag kompensera ätandet på något sätt. Balans. Inkomster och utgifter. Därför ska jag sticka iväg på ett spinningpass nu på förmiddagen - något som jag har längtat efter lika mycket som en pizza. Hoppas bara att jag det skänker mig mer njutning än gårdagens Quattro Stagioni...

Ljuvliga julidofter?

När den evighetslånga, iskalla vargavintern höll sitt järngrepp om Sverige var det svårt att föreställa sig att det skulle komma en sommar. Men nu har vi klivit in årets andra sommarmånad och jag försöker verkligen att ta tillvara på varje sekund av värme, solsken och dofter.

Apropå dofter är det få saker som doftar så gott som nyklippt gräs, böljande hav och täta sommarskogar.

Och det är få saker som stinker värre än min ketos-andedräkt just nu!

30"32

Idag har jag har fyndat. Big time. Av en händelse sprang jag på mina absoluta drömjeans: 7 For All Mankind (Roxanne Skinny med små slitningar). Efter en snabb koll på både pris- och storlekslappen var min första tanke att fly fältet - inte en chans att varken min plånbok eller min rumpa skulle må bra av dem. Men, så såg jag att de var nedsatta med 50%, och då började jag med drömsk blick bläddra i den fantastiska jeanshögen igen. Kanske, kanske att jag kan ha ett par 31-tummare när jag når min målvikt? tänkte jag.

Väl i provhytten tillsammans med den största storleken (de gigantiska 31"32:orna...) insåg jag att de satt som en smäck. Med tårar i ögonen snurrade jag runt och såg gillande mot min spegelbild, vilket är ett beteende som står i stark kontrast mot min annars så rynkade panna och kritiskt granskande ögonkast. Jag, den stora tjejen med den ännu större bakdelen, stod där i provhytten i mina drömjeans - i en storlek jag aldrig trodde att jag någonsin skulle komma i.

Sedan fick jag hybris, tror jag. Eftersom att jag var fast besluten om att slå till (jag skulle ju aldrig skulle ha råd att köpa ett par jeans i det märket till ordinarie pris) insåg jag att de kanske skulle bli för stora när jag minskar ytterligare några kilo. Dessutom är min intention att börja springa så fort jag trappar upp, vilket innebär att skinny-modellen skulle riskera att bli ett par jeans med boyfriend fit istället. Inte riktigt kanske, men de skulle åtminstone inte sitta som en smäck längre - och det vore ju att kasta pengarna i sjön.

Därför gick jag med något tveksamma steg och hämtade ett par i 30"32. Nästan lite skamset började jag dra på mig dem och hoppades att jag skulle slippa att få besök av butiksbiträdet som smög omkring utanför provhytterna. Hur skev självbild har jag egentligen? hann jag tänka innan jag knäppte knappen. VA? Vad hände nu? Kan jag ha 30"32? Ja, det kan jag!

Glädjen som infann sig där och då visste inga gränser. Med tårar som rann nerför kinderna bestämde jag mig för att det får kosta vad det kosta vill - jag är värd de här jeansen och jag ska aldrig, aldrig växa ur dem.

Därmed blev de en god investering för framtiden.