Att inte ge upp

Veckan som gått har varit ett enda stort töcken för de där friskhetssignalerna jag fick var falskt alarm. Istället har jag legat nerbäddad och varit riktigt, riktigt dålig ända tills igår. Både jag och bloggen har därför fått vara sjukskrivna.

Men nu, äntligen, är jag fit for fight och det känns skönt att komma in i rutinerna igen. Att sluta tycka så förbannat synd om sig själv, liksom. (Men som tur är tröttnar man på det till slut!)

Min shaker har också fått vila en hel del de här dagarna, även om jag har försökt att hålla mig till planen för det mesta. Dock har jag inte varit sugen på någon mat eller sötsaker i någon större utsträckning, vilket har gjort att kaloriintaget har varit relativt begränsat. Jag har oroat mig mer över mitt näringsintag än en viktuppgång, faktiskt.

Så, det är en pigg och frisk M som välkomnar slutspurten på min Slanka-resa!

Ord och inga visor!

Mycket ska man höra innan öronen trillar av...

Det första "visdomsordet" som jag tänkte berätta om kom för några dagar sedan. Min syster och jag diskuterade min viktminskning och jag berättade att jag initialt vill gå ner cirka 15 kilo, men att jag sedan ska försöka träna mig ner till en något lägre vikt. Jag vill ju bli stark och vältränad och det uppnår jag ju inte riktigt med shakes.
Ja det måste du! Det fulaste som finns är att vara smal-fet! säger hon bestämt.
Jaha, då är det bara att boka in några styrketräningspass i kalendern då...

Ovanstående "tips" tar jag ändå med ro; jag vet att jag tids nog måste forma kroppen och låta musklerna få arbeta ordentligt. För det har jag redan en strategi och min målbild föreställer en vältränad M.

Desto värre var det med det som jag fick höra idag... Ett sexårigt barn, som jag inte har träffat på länge, sprang fram till mig och gav mig världens kram. Gullig och underbar på alla sätt och vis! Tills hon utbrister:
Vad tjock du är! Du brukar(?) vara smal, men du är ju tjock!
Precis vad man vill höra när man har gått ner tio kilo. Jag blev så paff och lite ledsen att jag inte får fram något bra att säga. Då tar hon till orda igen:
Ja, du har tjocka ben. Och rumpan också!
Av barn och fyllon får man höra sanningen, eller vad brukar man säga?

Med andra ord finns det ingen risk för att jag kommer att nöja mig än på ett tag. Jag tar dessa ord som en hård piska och jag ska nu uppnå både drömvikten OCH drömkroppen.

Tack för att det finns ärliga människor där ute. Eller?

En ding ding värld

Det finns ett fenomen som jag har reflekterat över en tid nu. Ett förhållningssätt, kan man säga, som är sådär galet upp-och-ner-vänt. En del av mig tycker att det är skamligt och pinsamt, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är hysteriskt roligt emellanåt. Och för att se det komiska i det här fenomenet hjälper det nog att ha lite humor och självdistans.

Jag syftar nämligen på den tabu-belagda jojobantningen som jag har kommit att bli världsmästare i på senare år. Vikten pendlar upp och ner beroende på viken årstid det är, hur vardagsrutinerna ser ut och hur många sociala tillställningar som är inbokade i kalendern. Upp och ner och upp igen.

Visserligen pendlar vikten litegrann för alla människor då och då. Många runt omkring mig pratar om sina två eller tre semesterkilon eller "Nu gäller det att hålla igen efter helgen". Jag fungerar inte riktigt så. Än. För mig handlar det om 10, 15, 20 kilo åt gången. Vissa personer i min bekantsskapskrets träffar jag inte mer än en eller ett par gånger per år, och jag ser aldrig likadan ut från gång till gång. Lyckligtvis har ännu ingen kommenterat min jojobantning, men det är väl bara en tidsfråga.

Med humorn som vapen får den här lilla insikten bli ett avstamp. Nu räcker det! Det här ska bli min sista viktminskningsperiod på mycket länge. För även om jag definitivt har förmågan att skratta åt mig själv är det ett bättre alternativ att kunna le åt en normalviktig, balanserad person i spegeln.

Tro, hopp och kärlek

Jag tror
...på mig själv och mina möjligheter att lyckas!

Jag hoppas
...att den här viktresan blir den sista!

Jag älskar
...att jag gav mig själv en ny chans och att jag tog den!

Snabba vändningar

Vad fort det kan vända! Ett långvarigt och oerhört välkommet högtryck har nu vägarna förbi Sverige och sprider glädje och värme till alla helgfirare. I måndags morse hackade jag tänder och förfasades över vinterns tillfälliga återkomst. Nu börjar sommarkänslorna vakna till liv och med det även lusten att ta sommaren med storm i en nyslimmad kropp. Härliga tider!

Det är inte bara vädret som byter skepnad, utan även min sinnesstämning. Efter att ha genomlidit tre ganska sega, otåliga veckor med Slanka har humöret stigit i raketfart och jag studsar leende fram likt en Bumbibjörn.

Och idag ska den här bumbibjörnen njuta av att ha sommaren i sikte!

Tuffa tider (för en drömmare)

Om jag ska vara brutalt ärlig (vilket jag i och för sig brukar vara på min anonyma blogg) känns den här viktresan inte alls lika enkel och sprudlande rolig som jag minns att den förra gjorde. Jag kämpar mer den här gången, och det är mot suget efter både sötsaker och riktig mat (allt som går att tugga, egentligen), mot hjärnspöken som inte tycker att det är värt alla uppoffringar, mot min självkritiska spegelbild och - framförallt - mot vågen.

Å andra sidan går det ju bra rent planeringsmässigt. Jag följer mitt upplagda program och är halvvägs på min tredje vecka nu. Ännu en Slanka-kartong har hamnat på återvinningsstationen och jag sörplar vatten i tid och otid. Och kaffe!

Det är alltså den psykologiska biten som känns tuff just nu. Jag vill nå målvikten igår. Kanske beror det på att det inte var så länge sedan jag faktiskt var normalviktig. Det har hela tiden känts tungt att tvingas upprepa förra årets succéprestation, så onödigt att behöva göra om allt. Det är nämligen det som är skillnaden: förra året hade jag varit överviktig så länge att minsta lilla framsteg kändes värdigt Nobelpriset och jag var överlycklig för varje tappat kilo. I år är jag otålig och irriterad över att jag inte kan ha vissa plagg (som jag stolt införskaffade förra sommaren) och att veckans vikt inte infriade mina höga förväntningar.

Men drömmen kommer ju att slå in. Inom kort kommer de här tankarna att sakta bytas ut mot stolthet och glädje. Det vet jag. Och dessutom är det bara positivt att det inte går lekande lätt, för då kanske jag inser att jag inte kan jojobanta i all evighet. Det ska vara tufft, och jag ska minnas den här känslan när jag har nått min målvikt.

Att vara eller icke vara

...det är frågan.

Är det modigare att våga leva för dagen och acceptera sitt utseende precis som det är? Att låta de där extrakilona sitta där de sitter och faktiskt tillåta sig att vara nöjd?

Eller är det modigare att satsa stort och ge allt för att uppnå en lägre vikt, även om det innebär en del uppoffringar längs vägen?

Dagens högst filosofiska inlägg bottnar i den självkritiska granskningen som jag utsätter mig för dagligen. Jag lever i framtiden och längtar tills den dagen jag är normalviktig igen. Jag tycker inte att jag är snygg i några kläder än så länge, och har börjat oroa mig för att jag kommer att fortsätta vara kritisk. Kanske har jag förskönat sommarens smal-upplevelse, och 75-kilos-målet?

Jag beundrar starka, kvinnliga amazoner som utstrålar självkänsla och stolthet trots att BMI 25-gränsen är passerad med råge. Det är nämligen inte lika snyggt med en tjej i storlek större som inte är bekväm i sin kropp och som tydligt visar att hon skäms över magen, armarna, rumpan eller vad det nu må vara.

Så vem vill jag identifiera mig med? I vilken ände ska man börja? Självkänslan är avgörande och eftersom jag har svårt att acceptera min övervikt kommer jag aldrig att kunna lura någon annan att jag gör det heller. Inom mig bor det nämligen en smal tjej. En tjej som inte vill vara självkritisk längre.

Men kommer självkänslan av sig självt allt eftersom? Kanske. Men det är nog dags att jag hjälper den lite på traven...

Ett halvt kilo är ett halvt kilo

Nedrigt är ett passande ord för dagens viktminskningsresultat. Här har man gått långa morgon- och kvällspromenader, slitit för att återfå motivationen och kämpat sig igenom påsken för att komma in i ketos igen och vad får jag för det? Fem hekto.

Men så tänker jag till lite. Vänder på steken. Inser fakta. Jag har gått ner ett halvt kilo - över påsken. Det är nog första gången som det har hänt mig. Någonsin.

Min konsulent trodde att jag fortfarande binder extra vätska och att vågen därför är missvisande. Det betvivlar jag dock starkt, eftersom det har gått fyra dagar nu - och så mycket tryckte jag inte i mig under den där ödesdigra timmen. Däremot poängterade hon att det inte är fett jag har lagrat, vilket hon naturligtvis har rätt i.

Vad drar jag då för slutsats? Jo, jag ska ge sjuttsingen i att äta något, hur lite det än må vara. Det är definitivt inte värt det, vilket jag har fått lära mig den hårda vägen. Minusresultaten sporrar ju, vilket är den främsta anledningen till att jag har valt vlcd-metoden!

Men ett halvt kilo är ett halvt kilo. Och jag är sex kilo lättare än vad jag var för två veckor sedan. Självklart ska jag vara nöjd över det!

Två veckor!

Tiden går fort när man har roligt, eller hur ska man uttrycka det? Idag är det nämligen två veckor sedan jag inledde vårens Operation viktminskning. Trots långfredagens lilla snedsteg känns det som att jag har läget under kontroll. Snabbt, stabilt och jättejättebra, för att citera ett känt reklamjingel.

Men visst tar jag till mig av det som hände. Min slutsats är att jag måste förutse riskerna bättre i framtiden. Trötthet, stress och frestelser i överflöd är kända riskmoment vid det här laget, men inte desto mindre farliga. Jag ska anstränga mig till det yttersta för att inte gå i den fällan igen.

Imorgon blir ett efterlängtat besök hos min konsulent. Min förhoppning är naturligtvis att de där förbaskade chokladäggen är förbrända vid det här laget och att jag kan få en liten minuskick.

Hur som helst ska min tredje vecka inledas med flaggan i topp!

Summering av påskhelgen

4, 3, 2, 1... Om några timmar är påsken över för den här gången, vilket känns som en oerhört stor lättnad. Överallt pratas det om påskägg med godis, grillspecialiteter, glass i solskenet och allmänt mycket GOTT. Förra året inföll denna frosseriernas helg långt innan jag planerade att skaka ihop min första shake, vilket kanske förklarar att jag klarade av att köra nästan fem veckor i sträck - på ren kur.

Men den här gången åkte jag dit. En aning iallafall.

I fredags tillbringade jag nämligen dagen tillsammans med hela min familj. Redan innan vi träffades deklarerade jag tydligt och klart att jag skippar mat och dryck för tillfället. Inget mer med det, de känner ju mig vid det här laget. Dock fick jag ett litet påskägg som innehöll några stackars chokladägg och något skumaktigt godis samt en sedel av trevlig valör. Det ena var lite mer välkommet än det andra, om man säger så.

Vad gör jag då? Ger jag bort mitt godis till någon bättre behövande, eller häller ut det i den gemensamma skålen på vardagsrumsbordet? Nej, jag går och stoppar ner ägget i väskan och redan där borde jag ha förstått att det skulle gå ut skogen. Väl hemma senare på kvällen är det nämligen jag som "smakar" lite bara. Alla godisar dessutom. Precis som att jag inte redan vet hur chokladägg smakar. För säkerhets skull klämmer jag i mig två smörgåsar också. Sedan somnar jag på soffan, matt av sockerchocken.

Dagen efter vaknade jag med ett ryck och undrade vad tusan jag höll på med. Ska jag nå målet eller inte? Det blev ett uppvaknande i dubbel bemärkelse och resulterade i att jag har promenerat åtskilliga kilometer i helgen. Och tagit mina shakes.

Jag vet att det kunde ha gått betydligt värre, och även om det skrämmer mig väljer jag ändå att fokusera på det positiva: jag hittade styrkan igen och har behållit den sedan dess.

Och snart är påskhelgen slut! 4, 3, 2, 1...

Starka och svaga stunder

Även om min motivation är skyhög för tillfället, pendlar jag allt oftare mellan att vara hur stark som helst och att känna mig ynklig och liten. Jag har upptäckt två olika sidor av mig själv och jag gillar båda på olika sätt:

Den starka M är hon som taggar till när det behövs och som alltid har ett snusförnuftigt argument i bakfickan. Hon gläds åt de små, små framstegen varje dag; hon ropar "HURRA!" för varje hål skärpet minskar i midjan och hon planerar alla de stordåd som hon ska utföra med sin smala kropp i en nära framtid. Hinder på vägen hoppar hon lätt över och små frestelser viftas bort som om hon inte gjort annat. Om större lockelser kommer i hennes väg tänker hon "NEEEJ, JAG SKA FÖR I H-VETE INTE STOPPA NÅGOT I MUNNEN!". Och så gör hon inte det heller.

Den inte fullt lika starka M tycker lite synd om sig själv för att hon inte kan sätta sig på en uteservering, fredagsmysa eller plocka en påse av godiset det är extrapris på just nu. Hon tänker att det är lite skamligt att vara i den här situationen igen och önskar att det vore annorlunda. Hon har lite humörsvängningar också, framförallt när ovannämnda frestelser dyker upp i huvudet. Hon står emot. Men hon tycker lite synd om sig själv samtidigt.

För det mesta är jag den starka M, men någon gång under varje dag dyker den ynkliga, svaga M upp. Jag vet aldrig när, bara att hon gör det. Då gäller det att rida ut stormen och hålla emot så mycket det bara går. Och när jag gör det blir jag den starka M igen.

Även om det såklart är jobbigt att ha svaga stunder är det bra för mig i långa loppet. För det är i de ögonblicken jag hittar min motivation och mitt fokus. Jag funderar på konsekvenser och mitt beteende, och försöker dessutom hitta sätt att avleda uppmärksamheten på.

Den här gången ska jag nämligen inte bara uppnå en viss vikt - jag ska hålla den också!

Pirr i magen

Det är nog med lite skräckblandad förtjusning som jag ska stega in på konsulentens kontor senare idag. Eller, själva besöket är inget att noja över såklart, utan det faktum att jag ska ställa mig på vågen. Pirrigt är bara förnamnet.

Men jag försöker att ha ett nyktert synsätt på det hela. Jag har grejat en vecka nu; jag är på G och det här är bara början. Samtidigt vill jag ju se ett peppande minus som gör att motivationen fortsätter att vara stark.

Men alla överviktskilon ska bort, och kroppen får själv bestämma takten. Jag kör på oavsett! Det får bli dagens mantra, helt enkelt.

Årsdagen

Idag är det förresten exakt ett år sedan jag tog min allra första shake. Det var starten på en helt fantastisk resa som avslutades med en ännu mer fantastisk sommar där jag strosade omkring i snygga kläder på en normalviktig kropp. Åh, vad stolt och nöjd jag var över min prestation!

Att jag sedan valde att gå upp nästan allt igen (ja, jag valde att gå upp i vikt, för likgiltighet är ett val!) känns egentligen inte så hemskt som det kanske borde. Som jag tidigare har nämnt tror jag att det är en viktig lärdom för mig, och när jag blir normalviktig igen kommer jag att vara extra vaksam och insiktsfull. Nu vet jag hur snabbt det kan gå och att det inte spelar någon roll hur säker jag är, för jag är en allt-eller-inget människa - och kommer säkert att förbli sådan.

Jag måste helt enkelt hitta ett nytt förållningssätt och jobba aktivt med vikten. Det sista jag ska göra är att tro att jag är botad bara för att jag går ner ett gäng kilon på några veckor. Stark, absolut! Men inte immun mot kalorier och viktuppgång.

Så välkommen Årsdagen! Du är min inspiration och min väckarklocka.

Självinsikt

Visst känns det lite bitterljuvt att börja om igen. Jag menar, tanken var ju att jag skulle hålla min låga vikt som jag kämpade så mycket för att uppnå. Jag var normalviktig, och ändå tappade jag kontrollen och tillät mig att låta nästan samtliga kilon smyga sig på igen. Mina mer eller mindre lyckade försök till viktminskning i höstas har överskuggats av de senaste veckornas rejält osunda leverne. Vikten eskalerade kraftigt efter årsskiftet, och har tagit mig dit jag är idag.

Samtidigt känns det spännande och härligt att inleda en ny viktminskningsperiod. Faktiskt. Istället för att gräma mig över min nuvarande situation har jag bestämt mig för att tänka positivt och blicka framåt. Det är som det är, och det kan bara bli bättre!

Å andra sidan tänker jag inte lägga det senaste året bakom mig helt. Jag ser det senaste året som en lång, sammanhängande viktresa och det här är helt enkelt en fortsättning på den. Kanske behövde jag uppleva hur lätt jag går upp i vikt för att kunna gå ner och hålla vikten en gång för alla. Jag var väl medveten om att viktminskning är relativt lätt, men att det kritiska ligger i att ändra mina vanor och mitt ätbeteende. Och helt uppriktigt trodde jag att jag hade det efter förra sommaren...

Därför ska jag försöka att vara ännu mer ärlig mot mig själv. Jag har lärt mig mycket mer om mig själv under vintern än vad jag gjorde under mina succéveckor i fjol.

Självinsikt är därför vårens ledord.

Foppa och jag

Dags att krypa till korset... Vårsolen gassar och årsdagen för när min viktminskningsresa startade är i antågande. Stressande, skrämmande och framförallt sorgligt.

Jag kan inte låta bli att identifiera mig med Peter Forsberg. Sådan innerlig och uppriktig vilja att lyckas, men ändå vill det sig inte riktigt.

Vis av tidigare misslyckanden låter jag bli att basunera ut att jag gör en storstilad comeback. I stället nöjer jag mig med att försiktigt erkänna att jag har inlett en ny Cambridge-period. Jag sänker härmed mina krav på mig själv och hoppas att jag blir stärkt av att jag ger mig själv ännu en chans.

Jag har ingen skadad fot, däremot en akilleshäl som stavas självförakt efter en höst/vinter fylld av tröstätande och många uteblivna träningspass.

Men viljan finns - och den har dammats av lagom till vårsäsongen!

Vad var det som hände egentligen?

En viktuppgång på nio tunga kilo på bara ett halvår - det är den bittra sanningen. Livet kom emellan, eller? Nja, visst var hösten tuff, men frågan är vad som var hönan och ägget i problematiken. Om jag ska vara brutalt ärlig tror jag att de senaste månaderna har känts extra jobbiga på grund av mina pluskilon. Vantrivsel. Självförakt. Jag skulle ju inte gå upp igen!

Igår drog jag mig till minnes hur det kändes den där dagen i juni då jag med fladdrande, beigea chinos och ett tight, vitt linne gick genom Sommarstockholm med riktning mot konsulentens kontor. Jag kände mig lycklig, lätt och levande! Vågen visade 75,9 kilo - en vikt jag inte hade haft sedan studentutspringet sju år tidigare.

Den dagen kändes det som att alla små och stora problem var bortflugna. Jag hade uppnått något stort: jag var normalviktig och skulle inleda sommaren på ett helt fantastiskt sätt. Vilket jag också gjorde, och sommaren 2010 var den mest underbara på flera år. Helt pötsligt såg jag fram emot att träffa nya människor, shoppa kläder jag aldrig skulle våga sätta på mig tidigare och jag upptäckte att min självkänsla och mitt självförtroende växte sig betydligt starkare.

Men nu, sju månader senare, har jag gått upp mer än hälften av alla de kilon jag kämpade bort. Hur kunde jag tillåta det? Varför kunde jag inte få vara sådär upprymd och glad - för alltid?

Jag får fundera på det. Tills vidare drar jag en viktig lärdom om mig själv, nämligen att jag måste att fortsätta fokusera på min vikt och mina matvanor även om jag tror att jag är oövervinnerlig. Man kan liksom inte leva på gamla meriter....

Och känslan den junidagen 2010, den ska jag återuppleva snart igen!

Ups and downs

Det gick inte riktigt som jag hade tänkt mig. Eller, jo visst gick det bra. Men sedan gick det mindre bra. Och nu går det bättre igen.

Visst låter det rörigt? Det är i vilket fall en bra beskrivning på mina senaste dagar. Anledningen är att jag blev med frestad att ta en spontan utekväll i fredags, vilket jag inte kunde motstå. Även om det var sanslöst roligt, blev det också inkörsporten för motivationssvackan som följde. Sedan dess har jag kört lite sporadiskt. En dag ren kur här, en dag kombinerad kur där.

Igår blev det dock ren kur. Så även idag. Jag vet ju vad jag vill.

Min nystart har dock medfört två positiva saker: en lägre vikt på vågen (80,0 kg) och att jag nu kan använda mina jeans i storlek 40, vilket var mitt första (jeans)delmål.

Medgångar och motgångar alltså. Men mest medgångar!

Destruktivt tänkande

Jag vet inte riktigt vad det är som sker, men jag har hamnat i en ond cirkel. Visserligen är jag fortfarande febrig, sover dåligt och äter väl inte enligt de mest hälsosamma rekommendationerna, men jag förundras över mina tankar om mig själv. Jag känner mig besviken och ledsen och har tappat en hel del självförtroende under de här dagarna/veckorna. Hösten som kändes så lockande med sunda vanor och vardagsrutiner, känns nu nästintill övermäktig, och jag är rädd att jag inte kommer att kunna rycka upp mig i tid...

Jag vill ju så ofantligt gärna hitta tillbaka till känslan jag hade strax före midsommar. Livet var underbart och jag kände mig så lycklig. Egentligen har jag ju både kunskapen och verktygen att nå dit igen, men det vetskapen skapar något slags negativ stress, eftersom vägen dit känns så motig just nu.

Ett långt ifrån piggt inlägg, men det är så här mina tankebanor går. Jag ska försöka ta mig ur mitt destruktiva tänkande så fort som möjligt, för så här vill jag verkligen inte ha det....

Olika vägar, samma mål

Min hemmasnickrade strategi har visat sig fungera rätt bra. Åtminstone i den bemärkelsen att jag håller motivationen uppe, för någon regelbundenhet eller strikt plan följer jag inte. Jag lyssnar på kroppen och inbillar mig att jag gör någorlunda rätt.

Jag har fortsatt med träning i kombination med shakes och GI-mellanmål. Igår kände jag mig dock lite svag och valde att äta en middag med bland annat fullkornspasta tillsammans med ett glas rött. Gott, lagom och helt utan dåligt samvete. Idag kompenserar jag det genom att enbart dricka shakes. Som sagt, ingen regelbundenhet, men ack så befriande.

Samtidigt väljer jag att inte stirra mig blind på vågen, vilket enbart har gett upphov till ångest och tröstätning under de senaste veckorna. Å andra sidan är det inte så konstigt att man gör det, eftersom minusresultaten sporrar så vansinnigt mycket. Ändå försöker jag att påminna mig om den där balansen som jag har eftersträvat sedan start: att försöka lägga bort semestervanorna och sikta på ett hållbart leverne - utan pluskilon.

Jag fortsätter. Trevande, men rätt nöjd och glad.

Mycket snack, lite verkstad

Mitt senaste inlägg var tänkt att bli startskottet för en välbehövlig viktminskning, men redan andra dagen tog sötsuget och hungern överhanden och jag gav vika. Dock ersattes några av veckans måltider med Cambridge, men något minus blev det inte.

Motivationen är, som synes, inte skyhög just nu, men jag kommer aldrig att ge upp. Idag är det måndag igen, och jag tar tillfället i akt att ge mig själv en god start på veckan. Med en shake. Däremot kommer veckoslutet att innebära festligheter på annan ort, så det kommer inte att bli en lång period på ren kur.

Jag önskar bara att jag hittar flytet snart och orkar genomföra det här fullt ut. Idag blir det iallafall ytterligare ett försök!