Vad var det som hände egentligen?

En viktuppgång på nio tunga kilo på bara ett halvår - det är den bittra sanningen. Livet kom emellan, eller? Nja, visst var hösten tuff, men frågan är vad som var hönan och ägget i problematiken. Om jag ska vara brutalt ärlig tror jag att de senaste månaderna har känts extra jobbiga på grund av mina pluskilon. Vantrivsel. Självförakt. Jag skulle ju inte gå upp igen!

Igår drog jag mig till minnes hur det kändes den där dagen i juni då jag med fladdrande, beigea chinos och ett tight, vitt linne gick genom Sommarstockholm med riktning mot konsulentens kontor. Jag kände mig lycklig, lätt och levande! Vågen visade 75,9 kilo - en vikt jag inte hade haft sedan studentutspringet sju år tidigare.

Den dagen kändes det som att alla små och stora problem var bortflugna. Jag hade uppnått något stort: jag var normalviktig och skulle inleda sommaren på ett helt fantastiskt sätt. Vilket jag också gjorde, och sommaren 2010 var den mest underbara på flera år. Helt pötsligt såg jag fram emot att träffa nya människor, shoppa kläder jag aldrig skulle våga sätta på mig tidigare och jag upptäckte att min självkänsla och mitt självförtroende växte sig betydligt starkare.

Men nu, sju månader senare, har jag gått upp mer än hälften av alla de kilon jag kämpade bort. Hur kunde jag tillåta det? Varför kunde jag inte få vara sådär upprymd och glad - för alltid?

Jag får fundera på det. Tills vidare drar jag en viktig lärdom om mig själv, nämligen att jag måste att fortsätta fokusera på min vikt och mina matvanor även om jag tror att jag är oövervinnerlig. Man kan liksom inte leva på gamla meriter....

Och känslan den junidagen 2010, den ska jag återuppleva snart igen!

Nytt år, nya möjligheter! (Vilken klyscha!)

Hej bloggen och tidigare medkämpare!

Long time no see! Tyvärr(!) A, kan jag inte förklara frånvaron med att jag har nått målvikten och går runt och är sådär harmonisk och lycklig som man tror att man blir den dagen målsiffrorna visas på displayen. Jag har istället lyckats att gå upp några kilon (till) och ligger och balanserar runt 85-strecket sedan en tid tillbaka. Vad hände?

Vad glad jag blir av era små hälsningar och jag är så glad att ni har behållit/återfunnit motivationen så här lagom till 2011. GI-kost, Viktväktarna eller Ren Kur - huvudsaken är att vi inte släpper allt, eller hur!?

Och nu äntligen har jag lämnnat destruktiv självömkan och tröstätande bakom mig och vågar påstå att jag ska göra ett ärligt försök att hitta tillbaka till min lägstavikt (har nästan glömt hur det kändes, måste läsa gamla inlägg tror jag bestämt).

Min nuvarande livssituation ger mig ingen möjlighet att Cambridge-kura, men däremot har jag kommit igång med träningen igen och kommer att sakta men säkert att komma i form genom kost och motion. Kanke att jag kör pulver en vecka här och där för att öka motivationen.

Tack återigen för era omtänksamma kommentarer! Visst ska vi göra varandra sällskap även denna vår?

Mot målvikten (och kvällens spinningpass)!!!

Kram M