Förmaningar och försvar

Jaha, så kom det som ett brev på posten. Hur många dagar tog det? Fem.

Alldeles nyss hade jag ett, till en början trevligt, samtal med min lilla mamma som jag ska träffa imorgon. Inför mitt besök ville jag berätta att jag inte vill ha någon mat imorgon, eftersom jag går på min pulverkur. Det första jag möttes av var ett "Neeej", som sedan följdes av "En grillad hamburgare vill du nog ha!", "Joho, jag känner dig!", "Men ett glas vin, då?".

Sedan fick jag lyssna till en rad förmaningar om att en sådan diet inte fungerar i längden, att det enda sättet är att äta rätt och att röra på sig, att jag kommer att gå upp dubbelt så mycket när jag är klar och att det inte är bra för kroppen att bara äta pulver.

Omedelbart intog jag försvarsposition. Med blossande kinder och ett något högre röstläge (läs: rytning) informerade jag henne om att jag vet vad jag gör och att jag faktiskt mår bra. I en något mer sansad, men fortfarande hög, ton förklarade jag att oavsett hur man väljer att gå ner i vikt kommer man naturligtvis att gå upp igen om man faller tillbaka i gamla vanor. Jag intygade att jag är väl medveten om det, men att jag kommer att göra allt för att hålla vikten när jag har gått ner mina kilon.

Vid det här laget hade mamma mjuknat. Hon förklarade att hon inte tror på snabba genvägar om man inte är villig att förändra sin livsstil. Det viktigaste för henne var trots allt att jag mår bra och att jag vet vad jag gör. Vilket jag deklarerade återigen.

Så imorgon åker jag till mitt barndomshem utrustad med ett par Cambridgepåsar och extra mycket energi. Frågan är om jag behöver energin till min mammas kritiska frågor - eller till mina egna svar? Är min kraftfulla reaktion i själva verket ett uttryck för mina egna eventuella tvivel?

I sådana fall har jag ett svar som är riktat till mig själv:
M, du är ett levande bevis på att det kommer att fungera.
Prove them wrong!