FRÅN ÖVERVIKT TILL DRÖMVIKT
MED CAMBRIDGEKUREN
:

torsdag 10 juni 2010

Att nöja sig

När jag startade det här projektet lovade jag mig själv att det här ska bli gången då jag lyckas. Med ett självförtroende som var lite naggat i kanten efter ett flertal misslyckade försök, har jag ändå haft de orden i bakhuvudet vecka efter vecka. Och fortfarande, efter snart åtta veckor, vet jag att jag kommer att hålla mitt löfte.

Även om det har varit stiltje på vågen en tid, så har varje dag varit en dag närmare målet. Jag funderar, analyserar och fokuserar dagligen på min viktminskning, och ser mig själv ur olika perspektiv, inifrån och utifrån.

En sak som jag har reflekterat över är varför tävlingsinstinkten inte har varit lika stark efter att jag hamnade under 80-strecket. Med bara några kilon kvar till mitt smala jag borde det ju bli tvärtom egentligen. Min hypotes är att jag börjar känna mig rätt nöjd. Jag kan öppna garderoben och tycka att allt sitter rätt snyggt, jag rör mig smidigare och tar mindre (fysisk) plats. Jag är stolt över vad jag åstadkommit hittills och njuter av att slippa bära på de kilon jag har tappat.

Men jag påminns ständigt om mitt löfte till mig själv, och när jag känner efter förstår jag ju att nöjdhetskänslan egentligen bara är ett svepskäl för att inte kämpa hela vägen ut. Precis som om inte jag skulle vara värd att uppfylla min dröm. För varför ska jag nöja mig med att vara nästan smal, när jag om några veckor kan vara det på riktigt?

Jag tänker inte stanna på den här vikten. Och jag ska dra mig till minnes hur det känns idag när jag står där på vågen och den visar min målvikt.

3 kommentarer:

  1. Det är med all rätt du ska känna dig nöjd och det ska du vara också vara - nöjd, lycklig och stolt över din insats hittills. :) Jag tycker det är väldigt starkt och insiktsfullt att fortsätta blicka framåt mot målet och inte stanna där en bit ifrån. Jag har själv gjort det flera ggr, men jag har också sagt att denna gång ska bli annorlunda! Ja, varför nöja sig med att vara nästan smal...vi är värda att _vara_ det. Och det rör sig om en så kort period av livet, att det är självklart att det är värt den extra ansträngningen.

    Men en sån härlig känsla att du redan nu kan njuta av ditt smalare jag, även om inte nöjd betyder att nöja sig...

    Jag ska försöka komma ihåg att själv ta ett helkroppsfoto när jag når den där nöjdhetskänslan men ändå inte är i mål. Bara för att kunna jämföra och se vad det var jag nästan nöjde mig med. Kämpa på!

    SvaraRadera
  2. Det är så inspirerande att läsa det du skriver för det kunde lika gärna varit jag. Du sätter ord på de tankar och känslor man har i olika skeden av viktminskningen att det är nästan kusligt.
    Det verkar vara vanligt att man känner sig nästan nöjd och sedan stannar på en vikt några kg från slutmålet. Men då gäller det att göra som du M, hitta motivationen och löpa linan ut. Det kanske kommer att ta lite tid men då kan du ju glädja dig åt att den största viktminskningen redan ligger bakom dig!/A

    SvaraRadera
  3. Ja det tog ett lite tag innan poletten trillade ner och jag förstod varför jag var så likgiltig inför förra veckans minus till exempel. Vad roligt att ni känner igen er! När man har satt ord på ett beteende är det lättare att fokusera på nytt, tycker jag.

    Vi ska fixa det här ju! Och vi kan vara nöjda alla tre, men som sagt så ska vi inte _nöja oss_ förrän siffrorna på vågen överensstämmer med den satta målvikten.

    Mot målet!

    SvaraRadera