När jag stod i startgroparna till vårens Cambridge-race gjorde jag det inte ensam. Min barndomskompis och jag bestämde oss för att gå ner i vikt tillsammans och hjälpa och stötta varandra längs vägen. Men ibland kommer livet emellan, och hon blev tvungen att avbryta sin resa efter bara ett par veckor. Ur min synvinkeln betydde det att jag stod ensam på rätt stappliga ben. Och ensam är inte stark.
Men jag blev inte ensam! Tack vare bloggen har jag träffat Er! Tack vare alla kloka diskussioner, alla nytänkande resonemang, alla glada hejarop när det går bra och all peppning när motivationen tryter har jag känt mig otroligt priviligerad och stark. Utan er hade jag antagligen inte skrivit den här bloggen längre.
Bara en sådan sak som att göra avsteg från sina planer. Under tidigare viktminskningar dolde jag snedstegen genom att exempelvis skippa Viktväktarmötet. Det var bara resultatet som betydde något; antingen var jag duktig eller dålig. Men genom att jag startade den här bloggen har jag kunnat skriva mig igenom mina dåliga dagar, och varje gång finns ni där och hjälper mig att begrunda vad som gick snett och peppar mig att fortsätta. Och det har jag gjort. Tack vare att ni finns har jag kunnat hitta styrkan och lära mig om mitt ätbeteende.
Det är underbart att följa även era framsteg. Oddsen på att lyckas med Cambridgekuren måste ju vara skyhöga, men vårt lilla gäng har faktiskt bevisat att det fungerar när man kombinerar VLCD med beteendeförändring. Vi kommer att klara det här och det är tack vare att vi hjälps åt i med- och motgång. Viktminskningen är individuell, sa min kloka konsulent när min kompis och jag gick dit fösta gången, men jag tycker att vi har visat hur viktigt det är att ingå i en kollektiv viktminskning också.
Med min tidigare pessimistiska inställning i bakhuvudet känns det lite ironiskt att kunna konstatera att bloggen faktiskt har förändrat mitt liv. Utan er hade jag aldrig klarat det här. Tack för att ni finns!
Jag blir så härligt peppad och glad varje gång jag kikar in här hos dig (gör det flera gånger varje dag :-) ). Jag är väldigt tacksam att ha hittat fler som reser samma väg som mig själv, och i bloggen kan man på ett naket och utlämnande sätt diskutera alla motgångar och svårigheter vi utsätts för. Jag är förundrad över hur lika tankar och hjärnspöken vi brottas med, tidigare trodde jag att jag var ensam om de här "felaktiga" tankarna och det känns så underbart att upptäcka att jag inte är det.
SvaraRaderaJag startade ju min blogg för länge sen, men bara uppdaterat den ytterst sporadiskt. Och den vittnar snarare om alla mina fruktlösa försök. Men det sista är annorlunda, och det är helt klart tack vare hjälpen från dig! Bloggen är det som har räddat mig många gånger, speciellt alla kloka tankar i kommentarerna i din blogg.
Jag ser alla ni andra medkämpare som mina riktiga vardagshjältar, och det bevisar att tillsammans är vi starka! Och trots små avstickare från vägen, är vi så länge vi inte ger upp, på väg mot målet! Kram
Det är verkligen den viktigaste insikten, tror jag, att man inte är ensam om att ha svag karaktär ibland. Tänk så många gånger man har gett upp för att man trodde att man var den sämsta av de sämsta. Att möta förståelse och höra att ändra känner igen sig gör att man inte skäms lika mycket. Det är okej att inte vara perfekt, vilket gör att man kan hitta styrkan igen. Och det är ju så himla svårt att göra ensam.
SvaraRaderaVardagshjältar är ordet, sa Bull! :)