VÄGNING

Förra veckan hade jag en vågpaus, vilket var rätt skönt med tanke på att förra helgens kaloriintag hade gjort vilken kroppsbyggare som helst rejält avundsjuk. Den största boven i dramat var alkoholen, vilket jag höjer ett varningens finger för inför min kommande semester.

Hur som helst var det med andan i halsen som jag ställde mig på konsulentens våg i eftermiddags. Eftersom kalorierna från midsommarfirandet antagligen ännu dröjer sig kvar i kroppen var jag helt inställd på ett litet plus idag.

Men nej, det blev inget plus. Jag hade gått ner ett hekto. Inget stort minus att tala om, men efter omständigheterna gjorde det mig otroligt glad.

START: 19 april 2010
Vikt: 91,5 kg
BMI: 29,5
Midjemått: 105 cm

Vägning 30 juni (10½ vecka med Cambridgekuren)
Vikt: 75,8 kg (-15,7 kg)
BMI: 24,5 (-5)
Midjemått: 87 cm (-18 cm)

Fördelar med att nå målvikten

Nu har jag cambridgekurat i drygt tio veckor och det känns som en hel evighet. Om jag däremot sätter perioden i paritet med de sju föregående jojobantaråren inser jag att min nya erfarenhet är relativt liten i jämförelse. Kan man åstadkomma en beteendeförändring för livet på bara två och en halv månad?

Jag väljer att tro det. Jag måste tro det. Och för eventuella stunder då jag tvivlar kommer här en påminnelse om livsvinsterna som en målgång kommer att föra med sig:

SJÄLVKÄNSLA
Från att ha haft en självkänsla som varit skrämmande låg under en lång tid börjar jag nu känna mig mer och mer tillfreds med mig själv. Jag märker att jag är jämnare i humöret, mer energisk och framförallt gladare. Vid ett flertal tillfällen har jag uttryckt att jag känner mig genuint lycklig, vilket är en rätt exklusiv känsla.
Alla livets problem löser sig inte per automatik bara för att vågen visar vissa siffror, och visst kan det kan vara rätt naivt att tro motsatsen. Däremot är jag övertygad om att självkänslan ökar när man trivs med sin kropp och sin vikt, vilket skapar en positiv spiral som smittar av sig på andra delar av livet. Med en god självkänsla blir livets svårigheter lättare att möta, helt enkelt.

BRÖLLOP
Med tanke på den senaste tidens bröllopshysteri som har rådit i Sverige och att jag befinner mig i den åldern då flera av mina vänner väljer att skrida uppför altargången, kan jag inte låta bli att fantisera om att själv befinna mig i den underbara situationen.
Jag minns när jag för ett par år sedan följde med en kompis när hon provade ut sin brudklänning och jag tänkte, som i så många andra situationer, att när det väl är min tur då ska jag vara smal och vältränad. Nu kan jag faktiskt föreställa mig själv i en fantastisk brudklänning, och det utan att ha månader av viktminskningskämpande framför mig (snarare månader av väntan på ett frieri, men det är en annan femma).
Även i andra sociala sammanhang där klänning är kutym som exempelvis som gäst på bröllop, nyårsfester, sommarpartyn och andra trevligheter, kommer det att kännas mycket roligare och bekvämare att inte vara överviktig.

GRAVIDITET
Vid en eventuell framtida graviditet kommer jag att ha ett betydligt bättre utgångsläge än vad jag hade för bara några månader sedan. Har man oturen att få en besvärlig graviditet med olika komplikationer är det åtminstone en fördel att inte bära på tjugo kilos övervikt redan från början. Sedan går det naturligtvis inte att förutse vad som händer i framtiden, men jag tycker att det är en viktig faktor att ha i åtanke.

DET SOCIALA MÖTET
Hur hemskt det än må låta vittnar många av de som har gått från övervikt till normalvikt om hur olika de behandlas. Vi talar varmt om ett jämlikt samhälle, men allt som oftast hör man skräckhistorier om hur överviktiga diskrimineras i olika sammanhang. Egentligen är det väl ingen riktig morot, eftersom jag själv aldrig har upplevt det så. Däremot kanske det är känslan att passa in som jag vill uppnå: att inte avvika för mycket från normen.
Ett exempel är att befinna sig på en badstrand, vilket i och för sig är en oerhört mångfaldig plats, men synen på mig själv kommer troligtvis att förändras i och med att jag når min målvikt. Även en sådan enkel sak som att inte känna sig (be)dömd i kassakön på matbutiken om något onyttigt har råkat slinka ner i kundkorgen. Att känna att man passar in - hur fruktansvärt tråkigt det än kan låta - är nog en viktig del i människans natur.

KLÄDER
Jag har ett brinnande intresse för mode och design och älskar att hitta det där perfekta plagget. Men eftersom de allra snyggaste kläderna görs i lite mindre storlekar har det varit rätt svårt att kunna leva drömmen fullt ut. När jag når min målvikt kommer jag att kunna välja kläder efter min egen smak, och inte enbart av dem som döljer mest. Att öppna garderoben och se bra ut i allting som hänger där är en hemlig dröm som jag har haft - och den kommer att bli verklighet snart.

TRÄNING
Jag är en periodare när det kommer till träning, och varje gång som jag har iklätt mig träningsstassen har jag gjort det för att gå ner i vikt. Varje pass har följts av en viktkoll på gymvågen, och mina träningsmål har tills största delen varit inriktade på att få minus på den.
En målviktig M ser fram emot att kunna träna för att det är roligt och drömmer om att kunna sätta upp träningsmål som gör att jag känner mig stark, smidig, lätt och snabb. Under min senaste joggingrunda upplevde jag hur lätt och följsam kroppen var, och det kommer att bli en rolig utmaning att förbättra konditionen och muskelstyrkan med de förutsättningar jag har skapat under våren.

HÄLSAN
Ovanstående punkter fokuserar i huvudsak på den mentala och själsliga biten, men den överlägset vikigaste fördelen med att nå målvikten är naturligtvis den fysiska hälsan. Även några få överviktskilon ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, diabetes och andra otäcka åkommor, vilket gör att målvikten är ett betydelsefullt mål att nå för framtiden.
Jag vill leva resten av mitt liv frisk och lycklig i kropp och själ. Även om sjukdom och olyckor är omöjliga att värja sig emot, innebär ett uppnående av målvikten att jag åtminstone har gett mig själv de allra bästa förutsättningarna.

I väntan på ketos...

Om jag lyssnar riktigt noga vrålas det där inne i magen, men jag väljer att slå dövörat till och ställer in mig på energitillströmningen som jag borde känna av när som helst nu. Dagarna efter midsommar har utan tvekat varit de kämpigaste under hela min Cambridge-resa, vilket naturligtvis måste bero på att jag hann få smak på en hel del godsaker innan jag bestämde mig för att köra ren kur igen.

Det är tyvärr en av nackdelarna med en pulverdiet: att man avstår från så mycket gott under en längre tid att när man väl tillåter sig att äta av det är det svårt att inte få mersmak. Oftast är det just den kritiken som riktas mot pulverbantare och som har gett upphov till den allmänna uppfattningen att Du går ner i vikt, men sedan går du upp allt och lite till.

Återigen är det dock en fråga om medvetenhet. Det säger ju sig självt att det inte går att frossa i mat och godis och tro att man inte kommer att öka i vikt och omfång. Oavsett hur man har gått ner.

Därför fortsätter jag på min medvetna linje och undviker att smida planer om allt gott som komma skall. Det är nya tider nu, även om min lilla mage inte verkar ha förstått det riktigt än...

Frågor och svar

I ett nästintill desperat försök att övertyga mig själv om att hålla mig till planen besvarar jag de klassiska viktminskningsfrågorna - som en påminnelse om att det är mödan värt:

Vad fick mig att bestämma mig för att gå ner i vikt?

I vintras nådde jag 'all time high' viktmässigt. Jag vågade aldrig ställa mig på en våg, men det var åtskilliga kilon fler än vad Cambridge-konsulentens våg visade i april. Mitt självförtroende och min självkänsla låg på en bottennivå och jag mådde så fruktansvärt dåligt över min kropp. Varje tillställning var en plåga; hur snygga kläder jag än köpte och hur mycket tid jag än lade på hår och make kände jag mig aldrig tillräckligt fin. Hemskt! Det var då jag bestämde mig för att göra något åt min situation. Jag insåg att jag var värd att vara en smal och lycklig tjej istället för en ledsen och överviktig dito.

Vilket är mitt mål?

Mitt konkreta viktmål är att uppnå en hälsosam vikt i förhållande till min längd (176 cm), det vill säga någonstans mellan 68 och 72 kg. Mitt mentala mål är att komma tillrätta med mitt destruktiva känsloätande och således hitta en balans som hjälper mig att hålla min målvikt sedan.

Vad hindrar mig från att nå mitt mål?

Enbart jag själv! Det finns inga ursäkter. Eller jo, det finns en hel drös med ursäkter som jag själv har använt mig av för att slippa ta tag i problemen, men i slutändan är det jag själv som avgör resultatet. En riskfaktor för mig är mitt allt-eller-inget-tänk som gärna dyker upp i samband med semester, helgfirande, trötthet, stress eller varför inte en helt vanlig ordinär onsdag. Det är livsfarligt för mig och jag har tidigare haft svårt för att stoppa beteendet i tid, vilket är orsaken till de gångna årens jojo-bantning.

Vad kan hjälpa mig att nå målet?

Disciplin, självinsikt och att våga erkänna för mig själv - och andra - att jag är på väg att tappa kontrollen. Jag har identifierat själva källan till min övervikt och jag tror att det är en viktig insikt inför framtiden. I och med att jag är medveten om mitt beteende och har funderat över dess orsaker, ska jag göra allt som står i min makt för att dra i handbromsen så fort det börjar spåra ur.
Ytterligare verktyg för att nå mitt mål är de resultat som jag har uppnått hittills. Det hjälper något enormt att blicka tillbaka på de senaste veckorna och kunna konstatera att det finns bara en enda väg att gå nu. Och det är mot målet.

Stark starkare starkast

När jag vaknade upp idag kände jag att styrkan har återvänt. Självförtroendet är sällan så högt som när man vaknar upp och konstaterar att man lyckades motstå föregående dags frestelser. Ju fler sådana dagar som ligger bakom en desto starkare känner man sig.

Tänk om jag alltid kunde resonera så!

Abstinens

Jag skulle ju överdriva kraftigt om jag påstod att det är ett lätt beslut jag har fattat. I skrivande stund kurrar magen högljutt och hjärnan skriker efter socker och snabba kolhydrater. Gång på gång får jag hejda mig själv från att ta telefonen och ringa efter pizza eller att ta en rostmacka eller att hoppa i flip-flopsen och ge mig ut på godisexpedition till närbutiken...

Hur jobbigt det än må vara vet jag att det är en övergående känsla. Låter jag sockersuget vinna idag blir det dubbelt så jobbigt imorgon, eftersom jag då kommer att behöva brottas med fruktansvärda samvetskval. Därför ska jag rida ut stormen och ha siktet inställt på ketosen som förväntas infinna sig framåt tisdag någon gång.

Och jag räknar timmarna tills dess!

En midsommarnattsdröm

Årets midsommarfirande var en betydelsefull milstolpe på min resa mot målvikten. För första gången på sju år fick jag fira in sommaren med ett BMI under 25. Jag kände mig så fin i min vita sommarklänning och kransen av prästkragar, blåklint och rödklöver toppade den härliga känslan. Ett kärt minne och en påminnelse om hur livet faktiskt kommer att se ut framöver.

Från ett välfyllt buffébord med sommarens alla delikatesser har jag nu gått över till näring i pulverform. Nu siktar jag mot Målet och tänker inte sluta förrän jag är framme - vilket kommer att bli en angenäm utmaning!

Glad midsommar!

Jag önskar alla medcambridgare en riktigt varm, härlig och rolig midsommarafton.

Njut av dagen och vad ni har åstadkommit hittills!

Ni är fantastiska!

Med spaning på framtiden...

Efter noggrant övervägande (i den blå hatten) har jag beslutat mig för att återgå till Ren Kur på lördag och köra tills jag når min målvikt. Under den senaste veckan har jag lärt mig att det är alldeles för lätt att tappa motivationen och jag vägrar att ge upp nu när jag har målet inom räckhåll.

Den inbitna tävlingsmänniskan inom mig säger att det är nu eller aldrig. Och nu låter onekligen mer lockande än det senare alternativet. På midsommardagen börjar målspurten, och det är att gå ut maximalt och öka successivt som gäller.

Imorgon når jag ett betydelsefullt delmål då jag kommer att fira midsommar som normalviktig. Inom en månad ska jag ha nått det största målet av dem alla: min målvikt. Och jag längtar dit så vansinnigt mycket!

I mina tänkarhattar

Imorgon kommer jag återigen att göra avsteg från kuren, även om jag naturligtvis inte kommer att gå bärsärkargång bland långbordets sommardelikatesser eller bland flaskor och buteljer. Jag ska istället njuta av sommarens i särklass underbaraste dag och glädjas åt att kunna göra det i en mindre klänning än vad jag gjorde förra året. Lagom och kontrollerat.

Midsommarafton har varit den dag jag har fokuserat på under hela våren och mitt mål var att vara normalviktig när dagen kom. Om ingen tvångsmatar mig med grädde, kokosfett och isterband under de närmaste timmarna, kommer det målet att bli uppfyllt imorgon. En hisnande känsla!

Däremot har jag inte ägnat så mycket tankeverksamhet åt tiden efter midsommar. Med tanke på hur de senaste helgerna har sett ut ur viktminskningssynpunkt måste jag ha en tydlig strategi för att nå min målvikt innan träden börjar tappa sina löv, känns det som. Semestern väntar runt hörnet och jag vill inte riskera att behöva gå på Ren Kur under hela den perioden.

För att kunna formulera en realistisk, hållbar plan ska jag använda mig av problemlösarmetoden Six thinking hats, vilken egentligen enbart handlar om att beakta sex olika faktorer för att komma fram till en bra helhetslösning. Dessa faktorer symboliseras av sex hattar i olika färger:

Vit hatt: Fakta och information.
Röd hatt: Intuition och känsla.
Svart hatt: Risker och hot.
Gul hatt: Positiva möjligheter.
Grön hatt: Kreativitet och alternativ.
Blå hatt: Sammanfattning och beslut.

När jag sätter på mig den objektiva vita hatten tänker jag att jag har gått ner nästan 16 kilo sedan mitten av april och att jag bara har några fjuttiga kilon kvar till min målvikt. Genom att fortsätta på Ren Kur en period efter midsommar kommer jag snart att vara i mål. Om jag väljer att köra kombinerad kur kommer jag också snart att vara i mål, om än något senare. Oavsett hur jag väljer att göra kommer jag att nå min målvikt, frågan är bara hur snabbt jag väljer att göra det.

I den röda hatten lyssnar jag till min intuition, och den säger att jag vill vara i mål nu, nu, NU! Jag tror att jag skulle må bra av ett känna segervittringen, vilket jag skulle göra om jag går på ren kur en period efter midsommar.

Svarta hattens tankebanor kretsar kring den sviktande motivationen som följer av att gå miste om alla spontana sommarhändelser: uteserveringskvällar och glassmys i solskenet. Jag tvivlar därför på min egen styrka att köra ren kur under den här tiden, samtidigt som jag är rädd för att spåra ur om jag väljer att köra kombinerad kur. Risken är att jag går in i och ur ketos utan att egentligen komma någonstans, d v s ett steg fram och två tillbaka.

Med den gula hatten på viftar jag bort alla negativa tankar och påminner mig om hur jäkla bra det har gått hittills och hur stark jag har varit under tidigare utmaningar. Jag vet att när jag väl har bestämt mig håller jag fast vid min plan, och att anledningen till att jag kompromissar med mig själv ibland är att jag tillåter mig själv att göra det. Om jag bestämmer mig för att köra ren kur en längre period kommer jag att fixa det galant!

I den gröna hatten påminner jag mig själv om min egen kapacitet och den förändring som de senaste veckornas utmaningar har inneburit. Jag vet att jag kan hantera ett snedsteg och att jag alltid reser mig upp när jag har fallit. I den här hatten är jag full av självförtroende och litar på att jag klarar av att revidera planen om det skulle dyka upp något oväntat. Det finns två alternativ: antingen kör jag ren kur i två-tre veckor efter midsommar, eller så byter jag ut de flesta av veckans mål mot Cambridge, och äter när det lockar som mest. Om jag bestämmer mig för Ren Kur ska jag satsa helhjärtat, men inte se det som ett nederlag om något oförutsett skulle inträffa - men då ska det verkligen vara värt det!

Jag ska tänka en stund i min blåa hatt, och återkommer med ett beslut inom kort.

Mötet avslutat! :)

Medvetenheten

Ytterligare en gång kämpar jag mot hungern och rastlösheten som de tre första Cambridge-dagarna innebär. Helt frivilligt förstås, vilket gör det hela lite mer uthärdligt. Vid det här laget borde det vara en självklar insikt, men det slog mig faktiskt att det är just det här jag vill göra mest av allt. Jag vill vara normalviktig i resten av mitt liv och det är bara jag som har makten att styra över det. Därför är det med en känsla av oövervinnerlig kontroll som jag kan väja för alla hjärnspöken under de här första kritiska dagarna. Jag kan. Och jag vill!

Den här medvetenheten om mitt beteende och mina tankegångar har jag aldrig tidigare haft. Jag tror att det beror på tre saker:

För det första har jag inte befunnit mig på en så här låg vikt en längre tid, utan har hamnat där lite hipp som happ och har börjat vandra uppåt igen så fort en motgång korsade min väg. Den här gången har jag haft möjlighet att känna efter ordentligt, även om de första kilona försvann i en rasande fart.

För det andra har jag aldrig vågat erkänna för mig själv att jag har haft ett felaktigt beteende förut. Genom att jag åt nyttigt framför andra, men desto onyttigare när ingen såg på, har jag skapat en illusion om en hälsosam tjej - framförallt för mig själv. Och genom att välja kläder som har dolt på rätt ställen har jag spegelbilden inte alltid visat sanningen...

För det tredje - och det här tror jag är den främsta förklaringen - har jag nog aldrig haft den sanna, hundraprocentiga viljan förrän nu. Mina tidigare försök var, med facit i hand, halvhjärtade och kantade av dåligt självförtroende. Nu tror jag på mig själv och jag vet att jag kan.

Och jag vill!

Dagens lunch!

Krämig & luftig hälsosoppa med en kraftig smak av choklad och med en touch av mint.

Amuse bouche: Nytappat, kristallklart källvatten från La Stockholm-regionen.

22:50 SEK

Sans och balans

Jag måste erkänna att jag fortfarande tycker att det är rätt svårt att hitta balansen mellan allt och inget. Eller att vilja hitta den, snarare. Helgens dagliga och nattliga äventyr var egentligen en déjà vu av mitt tidigare osansade leverne, även om det inte var frosseri var det åtminstone överätning. Även om jag påminde mig själv om att det var fel, lurade jag mig själv att tro att det var ett undantag: ett isolerat beteende under en begränsad period. Cambridge-påsarna väntade ju runt hörnet...

Frågan är om jag alltid kommer att kunna stoppa i tid. Det skrämmer mig lite att veta att det är så lätt att släppa kontrollen och att jag kan vara så likgiltig inför det. Anledningen till att jag tänker på det viset är ju för att jag vet att ett par dagar på Ren Kur återställer allt. I min värld är det precis sådana tankegångar som är inkörsporten till överviktskilona, för vad händer den gången man inte orkar skära ner på kalorierna efter en utsvävningshelg?

Jag vet att jag behöver jobba mer med sans och balans. På ett sätt har jag tränat det i flera veckor nu, men jag vill uppnå känslan av kontroll även utan Cambridge-kartongen på diskbänken.

Det får bli mitt nya mål.

Sommarjogg!

Dagen har tillbringats i ett fritidshusområde hos en bekant. Tyvärr medförde det spontana mötet att Ren Kur-planerna fick spolas, men glädjande nog ersättes dem med relativt hälsosamma alternativ. Lagom, nyttigt och näringsrikt.

För att kompensera att jag gick miste om en pulverdag passade jag på att ge mig ut på en lång joggingtur i solskenet. På smattrande grusvägar mellan vackra sommarstugor, bredvid gungande sommarblommor i dikeskanterna samt till ljudet av bräkande får och kvittrande fåglar formligen studsade jag fram i ett lyckorus. Det var en underbar känsla i en underbar miljö.

Det är så här jag vill leva mitt liv; fånga dagen och välja självklara, hälsosamma alternativ. Än är jag inte riktigt där, men jag har kommit en bra bit på väg. Imorgon tar jag ytterligare ett steg framåt - med en shake i handen.

För mycket av det goda

Nej, nu får jag nog ta och sakta mina steg i mat-och-dryck-landet. Helgen har bjudit på diverse läckerheter i lite för stora mängder, även om det inte har varit helt katastrofalt. Däremot vill jag inte riskera att helgvanorna blir vardagliga, som de faktiskt var B.C. (Before Cambridge).

Ännu en gång har jag slagit av på takten och tävlingsinstinkten har minskat en aning, men faktum är att jag trivs rätt bra med det. Jag njuter varje dag av vetskapen om att jag kommer att nå mitt mål i sommar. Samtidigt säger min erfarenhet att jag måste vara kritisk mot sådana tankebanor, så att de inte slår över till nonchalans. Att skjuta på sina mål är oftast en ursäkt för att slippa sträva mot dem. Därför fick jag säga ifrån när min söndagströtta hjärna började fundera på vilken pizza som skulle vara godast ikväll. En tydlig varningssignal på att det har blivit lite för mycket unnande de senaste dagarna. Enough is enough!

Med löparskorna fastsurrade på fötterna är jag redo att möta midsommarveckan med ett leende. Det blir några dagars pulverdrickande innan jag ska sätta på mig en vit, ljuvlig, kort sommarklänning och njuta av årets härligaste dag.

"Prove them wrong!"

För cirka åtta veckor sedan skrev jag det här inlägget inför ett besök hos min mamma, som minst sagt ställde sig lite tveksam till mitt val av viktminskningsmetod. Jag minns att jag blev extra motiverad av hennes och många andras negativa inställning och gav mig tusan på att fixa det här en gång för alla - "prove them wrong".

Idag, åtta Cambridge-veckor senare, ser jag fram emot ännu en mor-och-dotter-dag. Den här gången behöver jag varken försvara mig eller intyga att det kommer att fungera, för precis som jag skrev i inlägget den där dagen: jag är ett levande bevis för det!

Nyckeln till framgång

Jag har vid ett flertal tillfällen skrivit in mig hos Viktväktarna under de senaste åren. Deras koncept är enligt mig en av de bästa viktminskningsmetoderna på marknaden, framförallt tack vare veckomötena som fokuserar på den viktiga beteendeförändringen.

En annan fördel med VV är deras belöningssystem. För vart tredje kilo får man en liten guldstjärna, och när man har gått ner 10% av sin kroppsvikt får man en mycket åtråvärd nyckelring, som delas ut av konsulenten framför de applåderande VV-medlemmarna. Jag har fått nyckelringen vid ett tillfälle tidigare och det kändes fantastiskt att få en konkret belöning för det uppnådda delmålet.

Under 2009 skrev jag återigen in mig som medlem. Min strävan var att få uppleva den där känslan av framgång igen: att få hålla den silverfärgade, rätt fula nyckelringen - i en 10% lägre vikt. Eftersom jag redan hade uppnått delmålet en gång, kändes det dock inte lika åtråvärt. Därför höjde jag ribban ett snäpp och köpte istället en dyr, fin designer-nyckelring, som jag bestämde mig för att ge mig själv den dagen jag nådde BMI 25. Same same, but different.

Jag nådde aldrig vare sig 10%-målet eller BMI 25 den gången, och den fina nyckelringen har hängt i nyckelskåpet sedan dess. Men, idag tog jag ner den från kroken. Jag trädde på mina nycklar och blev alldeles blank i ögonen. Förra årets delmål är nu uppfyllt, och även om jag inte fick några rungande applåder här hemma i min hall var det en lycklig stund i mitt liv. Varje gång jag använder mina nycklar blir Mullberry-hjärtat en påminnelse om min framgång.

Nyckeln till framgång, helt enkelt.

Att fånga dagen

Igår fångade jag dagen, kvällen och natten. Spontant, men kontrollerat. I nya, härliga sommarkläder firade jag in sommaren tillsammans med en vän. Uteserveringsmingel, rosévin och skratt i juninatten. En helt fantastisk kväll!

Idag är jag naturligtvis både trött och sötsugen, men jag är också full av självförtroende. Jag fick en försmak på mitt smala liv igår; jag var stolt och glad över min nästan 16 kilo lättare kropp. En ny M!

Jag är inte längre rädd för att avvika från planen, eftersom jag har bevisat för mig själv att jag kan hantera konsekvenserna. Och det kommer jag att göra den här gången också. Det är utan tvekan den största förändringen under den här resan: Att målmedvetet sikta mot målet - men samtidigt kunna fånga dagen!

Surrealism

Efter gårdagens jättekliv neråt på vågen har tankarna ännu inte riktigt sjunkit in. Jag var inte alls beredd på min nya vikt, och jag blev till och med tvungen att ställa mig på vågen två gånger för att ens förstå siffrorna. Fantastiskt, men helt vansinningt surrealistiskt.

Min konsulent och jag pratade även om fortsättningen. Jag är fortfarande lite ambivalent vad gäller målvikten, men bestämde mig för att sikta mot cirka 70 kilo. Hon poängterade att det viktigaste är hur jag känner mig i kroppen, och att det är känslan som är den viktigaste att uppnå. Att känna sig smal, nöjd och målviktig. När den känslan har infunnit sig ska jag genomgå hålla-vikten-programmet, och jag lovade att hojta till när det är dags.

Än så länge har jag inte den rätta känslan. Därför fortsätter resan på ren kur, åtminstone fram till midsommar - precis enligt planerna. Under tiden ska jag dock njuta av tillvaron och vad jag har åstadkommit hittills.

KILLEVIPPEN

Idag måste jag ha kommit åt en magisk spik eller något, för dagens vägning är som hämtad ur en saga. En alldeles fantastisk sådan med ett oförglömligt, lyckligt slut:

START: 19 april 2010
Vikt: 91,5 kg
BMI: 29,5
Midjemått: 105 cm

Vägning 16 juni (8½ vecka med Cambridgekuren)
Vikt: 75,9 kg (-15,6 kg)
BMI: 24,5 !!!!! (-5)
Midjemått: 88 cm (-17 cm)

De tidigare veckornas vägningar var, som jag misstänkte, resultatet av att helgernas kolhydratintag band extra vätska. Men det här minuset (-3,7 kg) var värt att vänta på. Jag är NORMALVIKTIG! Och det känns alldeles...

...alldeles underbart!

Positiv stress

Det har varit en intensiv start på den här nionde veckan av Cambridgekuren, vilket har gjort att transportsträckan till ketosen kändes ovanligt kort den här gången. Även om stresshormonerna röjer runt i kroppen känner jag mig upprymd, glad och exceptionellt driftig just nu. Viktminskningen sköter sig själv på ren kur, medan jag lägger energi på andra projekt runt omkring.

Jag läste någonstans att positiv stress är den minst skadliga, och att stressen som uppkommer av exempelvis understimulans, tristess och sjukdom är direkt farlig för kroppen. Därför njuter jag av att jag har mycket att göra för tillfället och riktar ett tack till ketonerna som bidrar till den extra energin.

I mitt fullspäckade schema ska jag idag klämma in ett besök hos min konsulent och ställa mig på vågen efter två veckors uppehåll.

Förhoppningsvis är det positivt, det också!

Body Mass Index

Mitt nästa stora delmål är att nå BMI 25, vilket innebär att man är normalviktig i förhållande till sin längd. Enligt BMI-skalan ska vikten ligga någonstans mellan BMI 19-20 och 25, men det ska snarare ses som en riktlinje än ett definitivt mått. Om man är ordentligt vältränad kan man ha ett högre BMI och en petit person kan ha ett lägre - och båda kan ha en hälsosam vikt.

Därför är min strävan efter normalvikten relativt symbolisk. Spannet mellan BMI 20 och 25 är nämligen nästan femton kilo, så att ha BMI 25 innebär inte att jag per automatik är smal. Däremot innebär gränsvärdet att jag inte behöver gå ner i vikt av medicinska skäl, vilket gör att det i princip är trivselkilona som ska jobbas bort efter att målet är uppnått. En befriande insikt!


Till mina ståtliga 176 centimeter är jag enligt skalan normalviktig vid en vikt på 77,5 kilo. Och det är mitt nästa delmål. Jag kommer antagligen inte ha uppnått det till onsdagens vägning, men förhoppningsvis är jag normalviktig på midsommarafton. Och det har gett mig en enorm motivationskick!

Hälsoinspiration i brevlådan

Efter en lite småstressig dag - tillika den andra dagen på Ren Kur - var det en trött cambridgare som stegade in genom dörren nyss. Därför var det extra härligt att ett sprillans nytt nummer av ToppHälsa låg och väntade i brevlådan när jag kom hem.

En kopp kaffe och en stunds hälsoinspiration står på schemat!

Full fart framåt...

... håll tätt bakåt! (Rätt passande så här i VM-tider, eller vad säger ni?)

Hejarramsan ovan är iallafall min strategi framöver. Nu har jag kämpat mig tillbaka till ketosruset alldeles för många måndagar i sträck, så den här gången ska jag stanna i det tillståndet. Alltså: Ren Kur fram till midsommarafton.

Tvåmånadersjubileum!

Idag är det exakt åtta veckor sedan jag tog min första shake. En rätt häftig känsla! Det har onekligen hänt en del under de här veckorna, inte minst mentalt. Även kroppsligt har det naturligtvis skett en förändring, och jag är glad att jag tog en startbild som jag hela tiden kan jämföra med.

Startbild:


















Efter 4 veckor:


















Efter 8 veckor:

En fabulous utmaning!

Jag har fortfarande minuset i sikte, men ska ändå utsätta mig för en liten utmaning ikväll: tjejkväll på stan och SATC-filmen.

Med en stark, nyfunnen vilja att komma vidare, blir det ett begränsat intag av alkohol, en GI-inspirerad middag och en Cola light på bion. För ärligt talat är det inte vad jag stoppar i munnen som gör en bra tjejkväll - det är sällskapet. Och kvällen kommer att bli fabulous!

Uppdatering
----------------------------------------------
Kvällen blev helt fantastisk på alla sätt! Jag drack långsamt och gott, valde bort riset vid middagen och drack en Cola light på bion (smakade lite popcorn också). På vägen hem lät jag bli att dundra in på 7Eleven och köpa en kexchoklad, vilket jag alltid har gjort på vägen hem från en utekväll. Så kvällen BLEV fabulous, helt enkelt!

Bloggens makt

Jag har alltid haft en pessimistisk inställning till bloggar, och har inte riktigt förstått poängen med att hänga ut sitt liv och att använda bloggen som en offentlig dagbok. Därför var det med lite, lite självförakt och framförallt dubbelmoral, som jag startade min egen blogg för drygt två månader sedan. Tänk om jag hade vetat då vad den skulle komma att betyda för mig.

När jag stod i startgroparna till vårens Cambridge-race gjorde jag det inte ensam. Min barndomskompis och jag bestämde oss för att gå ner i vikt tillsammans och hjälpa och stötta varandra längs vägen. Men ibland kommer livet emellan, och hon blev tvungen att avbryta sin resa efter bara ett par veckor. Ur min synvinkeln betydde det att jag stod ensam på rätt stappliga ben. Och ensam är inte stark.

Men jag blev inte ensam! Tack vare bloggen har jag träffat Er! Tack vare alla kloka diskussioner, alla nytänkande resonemang, alla glada hejarop när det går bra och all peppning när motivationen tryter har jag känt mig otroligt priviligerad och stark. Utan er hade jag antagligen inte skrivit den här bloggen längre.

Bara en sådan sak som att göra avsteg från sina planer. Under tidigare viktminskningar dolde jag snedstegen genom att exempelvis skippa Viktväktarmötet. Det var bara resultatet som betydde något; antingen var jag duktig eller dålig. Men genom att jag startade den här bloggen har jag kunnat skriva mig igenom mina dåliga dagar, och varje gång finns ni där och hjälper mig att begrunda vad som gick snett och peppar mig att fortsätta. Och det har jag gjort. Tack vare att ni finns har jag kunnat hitta styrkan och lära mig om mitt ätbeteende.

Det är underbart att följa även era framsteg. Oddsen på att lyckas med Cambridgekuren måste ju vara skyhöga, men vårt lilla gäng har faktiskt bevisat att det fungerar när man kombinerar VLCD med beteendeförändring. Vi kommer att klara det här och det är tack vare att vi hjälps åt i med- och motgång. Viktminskningen är individuell, sa min kloka konsulent när min kompis och jag gick dit fösta gången, men jag tycker att vi har visat hur viktigt det är att ingå i en kollektiv viktminskning också.

Med min tidigare pessimistiska inställning i bakhuvudet känns det lite ironiskt att kunna konstatera att bloggen faktiskt har förändrat mitt liv. Utan er hade jag aldrig klarat det här.

Tack för att ni finns!

Ett nej är ett nej

Puh! Idag har jag inte suttit ner många minuter. Jag har flängt runt på diverse ärenden precis hela dagen. När jag kom innanför dörren var var det enda jag kunde tänka på var soffan. Och mat. Och godis. Hjärnan formulerade de mest djävulska planer, som: Ät vad du vill idag, och gå på ett spinningpass imorgon bitti. Yea right, som att det var den bästa lösningen.

Istället sa jag Nej. Det finns inte en chans att jag tänker ge vika för minsta lilla trugning. Nu tänker jag hålla mig till planen och komma vidare. Framåt. Neråt. Jag insåg ju att suget berodde på att blodsockret var lågt och att jag var trött, och inte på att jag var hungrig. Så i skrivande stund tillbringar jag min fredagkväll i soffan med täcke, kudde och en shake. Och suget är borta!

Från & Till

En förlängning av diskussionen i mitt föregående inlägg är var man har sitt fokus. När jag väl hade bestämt mig för att köra Cambridgekuren var jag evinnerligt trött på att vara stor. Jag hade inte ett, utan två, par byxor som hade spruckit under vintern och jag upptäckte till min stora fasa att jag inte bara hade en, utan två, hakor helt plötsligt. Jag behövde göra något drastiskt och då hade jag ju verkligen valt rätt metod.

Även om jag såklart har haft en tydlig målbild i huvudet, tror jag att mitt fokus, åtminstone initialt, låg på det jag ville bort från. Jag ville bort från allt vad klädbekymmer och klumpighet hette och vecka efter vecka kom jag längre bort från mitt tidigare jag. Kanske är det också därför som jag börjar känna mig nöjd nu? I nuläget identifierar jag mig mer med min målbild än med min startbild, och därmed har jag kommit bort från vantrivseln som det innebar att vara så där stor.

Jag tror att jag har knäckt koden nu. För att jag ska kunna gå ner de här sista, betydelsefulla kilona, ska jag nu fokusera hundraprocentigt på vad jag vill till.

Att nöja sig

När jag startade det här projektet lovade jag mig själv att det här ska bli gången då jag lyckas. Med ett självförtroende som var lite naggat i kanten efter ett flertal misslyckade försök, har jag ändå haft de orden i bakhuvudet vecka efter vecka. Och fortfarande, efter snart åtta veckor, vet jag att jag kommer att hålla mitt löfte.

Även om det har varit stiltje på vågen en tid, så har varje dag varit en dag närmare målet. Jag funderar, analyserar och fokuserar dagligen på min viktminskning, och ser mig själv ur olika perspektiv, inifrån och utifrån.

En sak som jag har reflekterat över är varför tävlingsinstinkten inte har varit lika stark efter att jag hamnade under 80-strecket. Med bara några kilon kvar till mitt smala jag borde det ju bli tvärtom egentligen. Min hypotes är att jag börjar känna mig rätt nöjd. Jag kan öppna garderoben och tycka att allt sitter rätt snyggt, jag rör mig smidigare och tar mindre (fysisk) plats. Jag är stolt över vad jag åstadkommit hittills och njuter av att slippa bära på de kilon jag har tappat.

Men jag påminns ständigt om mitt löfte till mig själv, och när jag känner efter förstår jag ju att nöjdhetskänslan egentligen bara är ett svepskäl för att inte kämpa hela vägen ut. Precis som om inte jag skulle vara värd att uppfylla min dröm. För varför ska jag nöja mig med att vara nästan smal, när jag om några veckor kan vara det på riktigt?

Jag tänker inte stanna på den här vikten. Och jag ska dra mig till minnes hur det känns idag när jag står där på vågen och den visar min målvikt.

Räddaren i nöden

Ibland utsätts man för situationer som inte riktigt lämpar sig för att skaka ihop Cambridge-pulver, som när man träffar fördomsfulla anti-bantare, till exempel. Ibland ändras planerna och helt plötsligt har man inte en pulverpåse till hands. Och ibland kanske man, som jag, ligger back två påsar före nästa inhandling.

Då är jag glad att det finns ett substitut, nämligen färdiga VLCD-shakes på kylhyllan i närmsta butik.

Även om det inte löser problemet med fördomarna (även om det är skillnad mellan att säga att man tar någon enstaka måltidsersättning "någon gång ibland" än att behöva erkänna att man är inskriven hos en konsulent), innehåller något fler kalorier och har långt ifrån samma goda smak, är det en räddare i nöden.

Skippad vägning

Jag har fattat beslutet att skippa vägningen den här veckan. Med tanke på att jag har fått ett nollresultat två veckor i följd - och som påverkade motivationen mer än vad jag trodde - vågar jag inte riskera att bli besviken nu när jag äntligen är på banan igen. Det känns som ett klokt beslut, även om det känns lite tomt att inte veta exakt hur det står till med vikten - egentligen.

Eftersom jag fyller på och tömmer glykogendepåerna oftare än somliga byter strumpor, är vågen ändå rätt missvisande just nu. En betydligt säkrare indikation är hur kläderna sitter. De plagg som satt tight för ett par veckor sedan sitter mycket lösare idag. Därför hade ett vågresultat varit rätt intetsägande, för uppenbarligen krymper jag trots att vågen säger att jag står still i vikt.

Spegelbild och självbild

Jag måste bara berätta en liten anekdot från min dag:

Min tisdag började ovanligt tidigt. Morgontrött som jag är råkade jag snooza några minuter för länge, så det var med stressiga steg som jag rörde mig mellan badrummet och garderoben i ett försök att se någorlunda representabel ut. Det gick sådär. Med rufsigt hår och en rätt skrynklig tröja fick jag småspringa till busshållplatsen. Den för Cambridgekuren karaktäristiska yrseln infann sig nästan omedelbart och jag blev tvungen att sätta mig ned på bänken i busskuren.

Då, när jag satt där på bänken med dålig hållning och håret på ända, fick jag syn på mig själv i reklampelarens glas, vilket gjorde att jag ryckte till. Det berodde dock inte på att jag med lätthet hade kunnat blivit tagen för en tjej på väg hem efter en sen utenatt, utan på att jag såg en ny verision av mig själv sitta där på bänken. Även om jag kände mig trött, risig och svullen efter helgen, gillade jag vad jag såg: en nästintill smal tjej.

Därefter rätade jag på ryggen och kände mig genast lite piggare. Dessutom bidrog morgonens lilla händelse till en ökad motivation som genomsyrade resten av min dag.

Varje moln har en silverkant

Med lite distans till helgens plötsliga tröstätning kan jag se kampen mot mitt gamla ätbeteende som någonting positivt. Under min viktminskning har jag vid flera tillfällen fått möjlighet att lära känna mina goda och dåliga vanor och vilka konsekvenser som följer med dem. Framförallt har jag insett att viktminskning är en process och ett långsiktigt arbete, även om själva metoden innebär snabb viktminskning i sig.

Vid mina tidigare viktminskningar satte jag på skygglapparna och körde järnet ända tills den första motgången dök upp, som i regel alltid innebar att jag slutade att kämpa. Jag har förändrats i det avseendet. Idag har jag utvecklat en inre övertygelse om att jag kan förändra mitt gamla beteende. Även om mina dåliga vanor bevisligen inte är helt borta, tror jag att de kommer att göra sig påminda mer och mer sällan med tiden. Och för varje gång de gör det, ska jag vara mer och mer förberedd.

Varje situation erbjuder en optimistisk tolkning:

Kvitterat!

Det känns fantastiskt att skriva att jag har klarat den här kritiska dagen. Jag har därmed lyckats att ta mig ur den onda cirkel som så många gånger under tidigare viktminskningar varit en inkörsport till fortsatt osunt leverne.

Gamla M vs. Nya M = 1 - 1

Uppdatering från Ren Kur-träsket

Än så länge går det bra och jag är glad att jag satte ner foten och bestämde mig för att fortsätta kämpa. Man har ju som bekant inte misslyckats förrän man ger upp, och det är det sista jag tänker göra. Med många andra lyckade Cambridge-utmaningar i bagaget vet jag att jag är stark och att jag klarar det här också. Det gäller bara att orka stå emot och att tänka längre än den tillfälliga njutningen.

Tyvärr får ju ett sådant oplanerat ätande, som jag visade prov på, större konsekvenser när man kör VLCD. Ramen man ska hålla sig inom är så smal att nästan ett litet tuggummi kan ge upphov till dåligt samvete. Därför är det också lätt att ge vika för allt-eller-inget-tänket, eftersom man ändå tycker att man har en svag karaktär och dålig självdisciplin. Hade jag redan varit smal och tränat och ätit hälsosamt regelbundet hade jag troligtvis inte alls grämt mig över helgens matintag. Ett extra träningspass, kanske. Allt blir helt enkelt mycket tydligare när man går på en pulverkur.

Jag resonerar därför som så, att eftersom framtiden kommer att innehålla flera likartade situationer måste jag träna mig i att hantera dem. Annars kommer jag att så småningom vara tillbaka där jag startade. Vara överviktig.

Så vad gör det då om det nu tar några dagar extra innan jag når målvikten, om jag sedan förblir normalviktig i resten av mitt liv?

Nu jäklar!

Helgen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, men misstag är till för att rättas till. Nu vet jag att jag kan tappa kontrollen i ett svagt ögonblick, och det är någonting jag måste fortsätta att jobba med, men det finns ingen anledning att stämpla mig själv som en förlorare för det.

Jag ska gå vinnande ur det här också. Och segermarschen börjar nu!

Luftslottet som sprängdes

Nej tyvärr, A, jag är nog inte riktigt där än, d v s att tänka som en smal person. Än så länge gör gamla, envisa, dåliga vanor sig påminda och idag får jag motvilligt krypa till korset och erkänna att jag har tappat fotfästet.

Allt började egentligen i fredags. Jag kunde inte riktigt hantera alla ångestladdade känslor som kom över mig, och som jag tolkade var ett uttryck för att jag inte ville göra ett avbrott i Ren Kur. Igår mådde jag fortfarande inte bra - trots mina försök att intala mig själv att jag var på rätt väg. Jag kapitulerade fullständigt i att försöka komma till rätta med alla känslor, och valde den utvägen jag är van vid - nämligen att tröstäta. Fullt medveten om vad jag gjorde satt jag till slut där med godis och choklad. Med självförakt. Som ett straff för att jag inte var starkare än så.

Imorse vaknade jag upp och kände mig bättre till mods, konstigt nog. Jag tog en shake och insåg att kanske behövde tappa kontrollen för att väcka tävlingsmänniskan inom mig. Det fungerade tills i eftermiddags, då jag återigen åt onyttigheter, precis som att jag vill bevisa för mig själv att jag aldrig kommer att lyckas.

Vad är det som händer? Varför gör jag så här mot mig själv?

Med den här bekännelsen på pränt hoppas jag att jag kan begränsa skadan till helgen och inte ta med det här destruktiva beteendet in i nästa vecka. Jag vill nå min målvikt och jag vill aldrig, aldrig mer ha tillbaka de kilon jag har förlorat. Det här blir defintitivt min största utmaning hittills.

Vidare reflektion

Med fint stöd av bloggerskorna bakom På väg mot målvikten och Sunda Saring känner jag mig nöjd med mitt beslut om att inte delta i dagens sociala tillställning. Nu kan jag fokusera helhjärtat och förhoppningsvis kommer digitalsiffrorna på vågen att ticka neråt igen. En befriande tanke.

Samtidigt blir jag lite trött på mig själv. Jag har nämligen tappat gnistan lite och valde därför en rätt enkel lösning på problemet. Jag var helt enkelt livrädd för att inte orka jobba mig tillbaka i ketos igen och var skräckslagen över att behöva ta itu med ett nollresultat. Motivationen finns ju bevisligen där, men jag får kämpa med att hålla den uppe.

Den här mentala svackan får mig att tänka destruktivt. Jag ser på mig själv med kritisk blick och förminskar min prestation. Dessa tankegångar brukar vanligen resultera i att jag ger upp och tänker att "jag fixar inte det här, det är för jobbigt".

Därför kändes det nödvändigt att avboka dagens planer. det kändes nämligen som att jag var mycket nära att ramla över kanten. En otäck insikt, även om jag är glad att jag har lyckats identifiera mitt riskbeteende innan det går åt helt fel håll. Och med det vänder troligtvis motivationen långsamt uppåt igen.

Ångerfull och ångestladdad

Jag ställde in dagens sociala tillställning. Det blev helt enkelt för jobbigt att återigen bli tvungen att börja om. Gårdagkvällen var ångestladdad, för hur mycket jag än förväntades att delta idag, var det fullkomligt omöjligt att förmå mig själv att se fram emot tillställningen. Det enda jag kunde fokusera på var hur svårt det skulle vara att undvika att äta onyttigheter, och det är det sista jag vill göra just nu. När jag sent omsider fattade beslutet om att lämna återbud, kändes det som att en sten lättade från hjärtat.

Idag ångrar jag mig lite. Det kändes fruktansvärt att behöva ställa in av ett sådant högst egoistiskt skäl, men jag hade ändå inte varit något trevligt sällskap. Dessutom hade jag antagligen fått ett nollresultat på vågen även den här veckan, och då hade motivationen satts på prov rejält.

Sociala tillställningar kommer och går och jag tar väl hand om mina vänner i vardagen. Men den här viktresan gör jag bara en gång, och det är dags att komma till avslut nu. Ett egostiskt resonemang, men ibland kanske man behöver lyssna till sådana också?

Walk a mile in my shoes

Det var precis det jag gjorde. Gick en mil, alltså. Underbara sommardagar som denna vill jag gärna tillbringa ute i naturen (eller på en uteservering, haha). I friska luften, iallafall. Och härlig, frisk luft blev det en hel del under tiokilometersslingan i friluftsområdet denna lediga fredag. Stärkande och fridfullt.

Under min promenad hann jag tänka igenom mina målsättningar inför framtiden. Efter att ha stått still på vågen i två veckors tid har jag nu lagt i en högre växel. Njutning och guldkanter i all ära, men om jag ska nå mitt mål måste jag bestämma mig för att ge hundra procent nu.

Midsommar är inte långt borta, och jag har från början haft som mål att vara smal den dagen. Jag har visualiserat mig själv i en vit, somrig klänning och drömt om hur det kommer att kännas att vara stolt över min kropp.

Imorgon väntar den sista sociala tillställningen före midsommar, vilket innebär att från och med söndag är det raka vägen mot målet. Och jösses vad jag längtar dit!

Tänkvärt

"Nothing tastes as good as skinny feels" Kate Moss

Min duktiga medkämpare A har skrivit ovanstående vid ett flertal tillfällen, och jag tycker att det är ett klockrent citat. Så sant!

Guldkant på tillvaron

Under en stekande varm Stockholmssol blev det en efterlängtad uteserveringspremiär i eftermiddags. Till saken hör att jag är en riktig uteserveringstjej; jag fullkomligt älskar att sitta mitt i smeten med solglasögonen på, spana på människorna runt omkring och prata i timmar. Det är ofta på mitt initiativ som de enstaka glasen ersätts med flaskor, och jag är inte sen att tacka ja till att svänga förbi McDonald's på vägen hem. Därför var jag lite tveksam till den rätt spontana eftermiddagsträffen med några vänner. När alkoholen går in går vettet ut, brukar man ju säga.

Men det blev ingen sådan eftermiddag. Jag beställde in ett glas rosé, drack långsamt och njöt av tillvaron. Sedan kände jag mig nöjd. Jag kände inget sug efter att beställa in mer vin, för jag hade redan en supertrevlig stund där i solen. Mitt i smeten, med solglasögon på.

När jag kom hem tog jag en shake, nöjd och glad över att kunna sätta guldkant på tillvaron utan att spåra ur.

Ketos, eller?

Jag fattar ingenting. Vad hände med de första tre dagarnas humörsvängningar, hungerkänslor och utmattning? Humöret är nämligen på topp och jag är full av energi. Tydliga tecken på att ketonerna röjer runt i kroppen.

Well, det är bara att tacka och ta emot. Jag ser det som att det faktiskt är meningen att jag ska nå hela vägen fram den här gången.

VÄGNING

Mitt mål efter förra veckans nollresultat var att få ett minus på vågen vid nästa vägning. Dock lyckades jag inte riktigt hålla fokus på det målet i helgen, vilket resulterade i ett alldeles för stort intag av framför allt kolhydrater. Därför var jag minst sagt nervös inför besöket hos min konsulent i förmiddags.

Men, precis som om vågen ville pusha mig i rätt riktning, stannade siffrorna på ett hekto mindre. Det är visserligen peanuts i viktminskningssammanhang, men det var ett symboliskt viktigt resultat för mig.

START: 19 april 2010
Vikt: 91,5 kg
BMI: 29,5
Midjemått: 105 cm

Vägning 2 juni 2010 (6½ vecka med Cambridgekuren)
Vikt: 79,6 kg (-11,9 kg)
BMI: 25,7 (-3,8)
Midjemått: 90 cm (-15 cm)

Imorse tog jag även fram måttbandet. Även om resultatet på vågen har varit detsamma i två veckor nu, har jag fortsatt att minska mitt midjemått. Jag tröstar mig med att det inte är fettet som inverkar på resultatet, utan snarare all vätska jag har samlat på mig under mina ätardagar.

Nu vänder det!

Spring i benen

Ikväll tog jag mina första löparsteg sedan jag påbörjade min cambridgekur för drygt en och en halv månad sedan. Jag vet inte om det beror på att sommaren har gjort entré, ett tidigt ketosrus eller det faktum att vårens nyinköpta löparskor har stått kritvita alldeles för länge, men jag fick ett plötsligt sug efter att ge mig ut i joggingspåret.

Och vilken härlig känsla! Jag sprang inget marathon direkt - slingan motsvarade knappt tre varv på en idrottsstadion - men jag fick en riktig motivationskick. Även om jag flåsade fram den sista sträckan hann jag uppleva hur lätt kroppen känns nu i jämförelse med tidigare. Och det bådar gott inför framtiden!

Sommar!

Årets första sommarmånad är här! Jag blir alldeles upprymd av liljekonvalj- och syréndoften, alla vita studentmössor, solskenet, de ljumma kvällarna, de fullsatta uteserveringarna och att sommaren ännu är ett oskrivet blad. Lycka!

Även om jag har sett fram emot allt detta ljuvliga varje år, har jag samtidigt burit på en hel del olustkänslor. Att gå i bikini på en fullpackad badstrand, att använda tunna sommarkläder, att ta en mjukglass med gott samvete och att vara bekymmerslös under årets mest sorgfria årstid, har varit rätt svårt i och med min övervikt. Under vintern är det lätt att gömma dessa kilon under lager av kläder, men på sommaren kommer allt fram i ljuset, bokstavligt talat.

Med endast ett par kilon kvar till BMI 25 vågar jag skriva att den här sommaren kommer att bli annorlunda. Den här sommaren kommer jag nämligen att vara normalviktig. Och med mina gamla olustkänslor i färskt minne ska jag njuta fullt ut av varje sommardag!