Att vara eller icke vara

...det är frågan.

Är det modigare att våga leva för dagen och acceptera sitt utseende precis som det är? Att låta de där extrakilona sitta där de sitter och faktiskt tillåta sig att vara nöjd?

Eller är det modigare att satsa stort och ge allt för att uppnå en lägre vikt, även om det innebär en del uppoffringar längs vägen?

Dagens högst filosofiska inlägg bottnar i den självkritiska granskningen som jag utsätter mig för dagligen. Jag lever i framtiden och längtar tills den dagen jag är normalviktig igen. Jag tycker inte att jag är snygg i några kläder än så länge, och har börjat oroa mig för att jag kommer att fortsätta vara kritisk. Kanske har jag förskönat sommarens smal-upplevelse, och 75-kilos-målet?

Jag beundrar starka, kvinnliga amazoner som utstrålar självkänsla och stolthet trots att BMI 25-gränsen är passerad med råge. Det är nämligen inte lika snyggt med en tjej i storlek större som inte är bekväm i sin kropp och som tydligt visar att hon skäms över magen, armarna, rumpan eller vad det nu må vara.

Så vem vill jag identifiera mig med? I vilken ände ska man börja? Självkänslan är avgörande och eftersom jag har svårt att acceptera min övervikt kommer jag aldrig att kunna lura någon annan att jag gör det heller. Inom mig bor det nämligen en smal tjej. En tjej som inte vill vara självkritisk längre.

Men kommer självkänslan av sig självt allt eftersom? Kanske. Men det är nog dags att jag hjälper den lite på traven...