Tuffa tider (för en drömmare)

Om jag ska vara brutalt ärlig (vilket jag i och för sig brukar vara på min anonyma blogg) känns den här viktresan inte alls lika enkel och sprudlande rolig som jag minns att den förra gjorde. Jag kämpar mer den här gången, och det är mot suget efter både sötsaker och riktig mat (allt som går att tugga, egentligen), mot hjärnspöken som inte tycker att det är värt alla uppoffringar, mot min självkritiska spegelbild och - framförallt - mot vågen.

Å andra sidan går det ju bra rent planeringsmässigt. Jag följer mitt upplagda program och är halvvägs på min tredje vecka nu. Ännu en Slanka-kartong har hamnat på återvinningsstationen och jag sörplar vatten i tid och otid. Och kaffe!

Det är alltså den psykologiska biten som känns tuff just nu. Jag vill nå målvikten igår. Kanske beror det på att det inte var så länge sedan jag faktiskt var normalviktig. Det har hela tiden känts tungt att tvingas upprepa förra årets succéprestation, så onödigt att behöva göra om allt. Det är nämligen det som är skillnaden: förra året hade jag varit överviktig så länge att minsta lilla framsteg kändes värdigt Nobelpriset och jag var överlycklig för varje tappat kilo. I år är jag otålig och irriterad över att jag inte kan ha vissa plagg (som jag stolt införskaffade förra sommaren) och att veckans vikt inte infriade mina höga förväntningar.

Men drömmen kommer ju att slå in. Inom kort kommer de här tankarna att sakta bytas ut mot stolthet och glädje. Det vet jag. Och dessutom är det bara positivt att det inte går lekande lätt, för då kanske jag inser att jag inte kan jojobanta i all evighet. Det ska vara tufft, och jag ska minnas den här känslan när jag har nått min målvikt.