FRÅN ÖVERVIKT TILL DRÖMVIKT
MED CAMBRIDGEKUREN
:

fredag 28 januari 2011

Vad var det som hände egentligen?

En viktuppgång på nio tunga kilo på bara ett halvår - det är den bittra sanningen. Livet kom emellan, eller? Nja, visst var hösten tuff, men frågan är vad som var hönan och ägget i problematiken. Om jag ska vara brutalt ärlig tror jag att de senaste månaderna har känts extra jobbiga på grund av mina pluskilon. Vantrivsel. Självförakt. Jag skulle ju inte gå upp igen!

Igår drog jag mig till minnes hur det kändes den där dagen i juni då jag med fladdrande, beigea chinos och ett tight, vitt linne gick genom Sommarstockholm med riktning mot konsulentens kontor. Jag kände mig lycklig, lätt och levande! Vågen visade 75,9 kilo - en vikt jag inte hade haft sedan studentutspringet sju år tidigare.

Den dagen kändes det som att alla små och stora problem var bortflugna. Jag hade uppnått något stort: jag var normalviktig och skulle inleda sommaren på ett helt fantastiskt sätt. Vilket jag också gjorde, och sommaren 2010 var den mest underbara på flera år. Helt pötsligt såg jag fram emot att träffa nya människor, shoppa kläder jag aldrig skulle våga sätta på mig tidigare och jag upptäckte att min självkänsla och mitt självförtroende växte sig betydligt starkare.

Men nu, sju månader senare, har jag gått upp mer än hälften av alla de kilon jag kämpade bort. Hur kunde jag tillåta det? Varför kunde jag inte få vara sådär upprymd och glad - för alltid?

Jag får fundera på det. Tills vidare drar jag en viktig lärdom om mig själv, nämligen att jag måste att fortsätta fokusera på min vikt och mina matvanor även om jag tror att jag är oövervinnerlig. Man kan liksom inte leva på gamla meriter....

Och känslan den junidagen 2010, den ska jag återuppleva snart igen!

3 kommentarer:

  1. Hej M!
    Vi kan ta varann i hand för jag har gått upp fasligt många kg. Först blev det ett par kg som jag kämpade med, sen blev det runt 5, runt 7 och jag sen fick jag ätnoja i några veckor då jag bara matade i allt.
    Försökte börja efter nyår men det har varit tungt. Nu är jag på G igen i alla fall även om jag slirar lite av vägen ibland. Det jag lärde mig tidigare är att festa är okej om man håller sig på banan i övrigt.
    Om jag inte minns helt fel var den en klok person som satte upp ett mål med max två ätardagar sedan åter till programmet igen... Det hoppas jag kunna anamma.

    Nu har jag börjat blogg också så välkommen dit. http://fab45.bloggo.nu.
    Jag är nybörjare på bloggandet så jag är glad att bara bokstävena fastnar just nu.
    Kram till DIG!

    SvaraRadera
  2. Hej M! Visst känns det tungt när det inte går åt rätt håll och man inser att man dragit på sig en del igen, men du är ju inte helt tillbaka på utgångsläget och detta blir en ytterligare viktig lärdom. Vägen mot målet kommer ju vara krokig, och jag tror någon sa nån gång att det tar över två år att få nya vanor att sätta sig och under den tiden måste man vara ständigt vaksam.
    Men träning och nyttig kost kommer du få uppleva en minst lika bra sommar 2011, jag är beslutsam och övertygad om att det kommer vara så för oss båda :-) Vi följs åt! Stor kram

    SvaraRadera
  3. Hej. Känner igen mig i dig. Nu är jag helt borta! Men nu har jag bestämt mig att inte bry mig ett tag & se vad som händer. För jag har gått & mått dåligt för min vikt & kännt skuld & skämts över mig själv som misslyckats igen.

    Men den skiten ska jag inte ta. Jag orkar inte just nu & kommer istället fokusera på mig själv, jobbet & min rygg.

    Sen när jag är redo igen så ska jag också lyckas. De vet jag! Den tiden kommer men jag är inte riktigt där.

    Hoppas du hittar tillbaka i styrkan & orkar kämpa vidare. Men tänk också att du ska vara lycklig. Vikten är inte allt i din lycka!

    Kramar Hanna

    SvaraRadera