Tuffa tider (för en drömmare)

Om jag ska vara brutalt ärlig (vilket jag i och för sig brukar vara på min anonyma blogg) känns den här viktresan inte alls lika enkel och sprudlande rolig som jag minns att den förra gjorde. Jag kämpar mer den här gången, och det är mot suget efter både sötsaker och riktig mat (allt som går att tugga, egentligen), mot hjärnspöken som inte tycker att det är värt alla uppoffringar, mot min självkritiska spegelbild och - framförallt - mot vågen.

Å andra sidan går det ju bra rent planeringsmässigt. Jag följer mitt upplagda program och är halvvägs på min tredje vecka nu. Ännu en Slanka-kartong har hamnat på återvinningsstationen och jag sörplar vatten i tid och otid. Och kaffe!

Det är alltså den psykologiska biten som känns tuff just nu. Jag vill nå målvikten igår. Kanske beror det på att det inte var så länge sedan jag faktiskt var normalviktig. Det har hela tiden känts tungt att tvingas upprepa förra årets succéprestation, så onödigt att behöva göra om allt. Det är nämligen det som är skillnaden: förra året hade jag varit överviktig så länge att minsta lilla framsteg kändes värdigt Nobelpriset och jag var överlycklig för varje tappat kilo. I år är jag otålig och irriterad över att jag inte kan ha vissa plagg (som jag stolt införskaffade förra sommaren) och att veckans vikt inte infriade mina höga förväntningar.

Men drömmen kommer ju att slå in. Inom kort kommer de här tankarna att sakta bytas ut mot stolthet och glädje. Det vet jag. Och dessutom är det bara positivt att det inte går lekande lätt, för då kanske jag inser att jag inte kan jojobanta i all evighet. Det ska vara tufft, och jag ska minnas den här känslan när jag har nått min målvikt.

Att vara eller icke vara

...det är frågan.

Är det modigare att våga leva för dagen och acceptera sitt utseende precis som det är? Att låta de där extrakilona sitta där de sitter och faktiskt tillåta sig att vara nöjd?

Eller är det modigare att satsa stort och ge allt för att uppnå en lägre vikt, även om det innebär en del uppoffringar längs vägen?

Dagens högst filosofiska inlägg bottnar i den självkritiska granskningen som jag utsätter mig för dagligen. Jag lever i framtiden och längtar tills den dagen jag är normalviktig igen. Jag tycker inte att jag är snygg i några kläder än så länge, och har börjat oroa mig för att jag kommer att fortsätta vara kritisk. Kanske har jag förskönat sommarens smal-upplevelse, och 75-kilos-målet?

Jag beundrar starka, kvinnliga amazoner som utstrålar självkänsla och stolthet trots att BMI 25-gränsen är passerad med råge. Det är nämligen inte lika snyggt med en tjej i storlek större som inte är bekväm i sin kropp och som tydligt visar att hon skäms över magen, armarna, rumpan eller vad det nu må vara.

Så vem vill jag identifiera mig med? I vilken ände ska man börja? Självkänslan är avgörande och eftersom jag har svårt att acceptera min övervikt kommer jag aldrig att kunna lura någon annan att jag gör det heller. Inom mig bor det nämligen en smal tjej. En tjej som inte vill vara självkritisk längre.

Men kommer självkänslan av sig självt allt eftersom? Kanske. Men det är nog dags att jag hjälper den lite på traven...

Ett halvt kilo är ett halvt kilo

Nedrigt är ett passande ord för dagens viktminskningsresultat. Här har man gått långa morgon- och kvällspromenader, slitit för att återfå motivationen och kämpat sig igenom påsken för att komma in i ketos igen och vad får jag för det? Fem hekto.

Men så tänker jag till lite. Vänder på steken. Inser fakta. Jag har gått ner ett halvt kilo - över påsken. Det är nog första gången som det har hänt mig. Någonsin.

Min konsulent trodde att jag fortfarande binder extra vätska och att vågen därför är missvisande. Det betvivlar jag dock starkt, eftersom det har gått fyra dagar nu - och så mycket tryckte jag inte i mig under den där ödesdigra timmen. Däremot poängterade hon att det inte är fett jag har lagrat, vilket hon naturligtvis har rätt i.

Vad drar jag då för slutsats? Jo, jag ska ge sjuttsingen i att äta något, hur lite det än må vara. Det är definitivt inte värt det, vilket jag har fått lära mig den hårda vägen. Minusresultaten sporrar ju, vilket är den främsta anledningen till att jag har valt vlcd-metoden!

Men ett halvt kilo är ett halvt kilo. Och jag är sex kilo lättare än vad jag var för två veckor sedan. Självklart ska jag vara nöjd över det!

VÄGNING (efter 2 veckor)

Jag kände nästan på kroppen att det inte skulle bli ett så stort steg neråt den här veckan. Lite besviken är jag kanske, men å andra sidan väger jag betydligt mindre än vad jag gjorde för två veckor sedan. Neråt går det iallafall:

Start: 12 april 2011
Vikt: 89,5 kg
BMI: 28,9
Midjemått: 98 cm

Vägning 27 april (efter 2 veckor med Slanka)
Vikt: 83,5 kg (-6 kg)
BMI: 27,0 (-1,9)
Midjemått: 94 cm (-4 cm)

Två veckor!

Tiden går fort när man har roligt, eller hur ska man uttrycka det? Idag är det nämligen två veckor sedan jag inledde vårens Operation viktminskning. Trots långfredagens lilla snedsteg känns det som att jag har läget under kontroll. Snabbt, stabilt och jättejättebra, för att citera ett känt reklamjingel.

Men visst tar jag till mig av det som hände. Min slutsats är att jag måste förutse riskerna bättre i framtiden. Trötthet, stress och frestelser i överflöd är kända riskmoment vid det här laget, men inte desto mindre farliga. Jag ska anstränga mig till det yttersta för att inte gå i den fällan igen.

Imorgon blir ett efterlängtat besök hos min konsulent. Min förhoppning är naturligtvis att de där förbaskade chokladäggen är förbrända vid det här laget och att jag kan få en liten minuskick.

Hur som helst ska min tredje vecka inledas med flaggan i topp!

Summering av påskhelgen

4, 3, 2, 1... Om några timmar är påsken över för den här gången, vilket känns som en oerhört stor lättnad. Överallt pratas det om påskägg med godis, grillspecialiteter, glass i solskenet och allmänt mycket GOTT. Förra året inföll denna frosseriernas helg långt innan jag planerade att skaka ihop min första shake, vilket kanske förklarar att jag klarade av att köra nästan fem veckor i sträck - på ren kur.

Men den här gången åkte jag dit. En aning iallafall.

I fredags tillbringade jag nämligen dagen tillsammans med hela min familj. Redan innan vi träffades deklarerade jag tydligt och klart att jag skippar mat och dryck för tillfället. Inget mer med det, de känner ju mig vid det här laget. Dock fick jag ett litet påskägg som innehöll några stackars chokladägg och något skumaktigt godis samt en sedel av trevlig valör. Det ena var lite mer välkommet än det andra, om man säger så.

Vad gör jag då? Ger jag bort mitt godis till någon bättre behövande, eller häller ut det i den gemensamma skålen på vardagsrumsbordet? Nej, jag går och stoppar ner ägget i väskan och redan där borde jag ha förstått att det skulle gå ut skogen. Väl hemma senare på kvällen är det nämligen jag som "smakar" lite bara. Alla godisar dessutom. Precis som att jag inte redan vet hur chokladägg smakar. För säkerhets skull klämmer jag i mig två smörgåsar också. Sedan somnar jag på soffan, matt av sockerchocken.

Dagen efter vaknade jag med ett ryck och undrade vad tusan jag höll på med. Ska jag nå målet eller inte? Det blev ett uppvaknande i dubbel bemärkelse och resulterade i att jag har promenerat åtskilliga kilometer i helgen. Och tagit mina shakes.

Jag vet att det kunde ha gått betydligt värre, och även om det skrämmer mig väljer jag ändå att fokusera på det positiva: jag hittade styrkan igen och har behållit den sedan dess.

Och snart är påskhelgen slut! 4, 3, 2, 1...

Starka och svaga stunder

Även om min motivation är skyhög för tillfället, pendlar jag allt oftare mellan att vara hur stark som helst och att känna mig ynklig och liten. Jag har upptäckt två olika sidor av mig själv och jag gillar båda på olika sätt:

Den starka M är hon som taggar till när det behövs och som alltid har ett snusförnuftigt argument i bakfickan. Hon gläds åt de små, små framstegen varje dag; hon ropar "HURRA!" för varje hål skärpet minskar i midjan och hon planerar alla de stordåd som hon ska utföra med sin smala kropp i en nära framtid. Hinder på vägen hoppar hon lätt över och små frestelser viftas bort som om hon inte gjort annat. Om större lockelser kommer i hennes väg tänker hon "NEEEJ, JAG SKA FÖR I H-VETE INTE STOPPA NÅGOT I MUNNEN!". Och så gör hon inte det heller.

Den inte fullt lika starka M tycker lite synd om sig själv för att hon inte kan sätta sig på en uteservering, fredagsmysa eller plocka en påse av godiset det är extrapris på just nu. Hon tänker att det är lite skamligt att vara i den här situationen igen och önskar att det vore annorlunda. Hon har lite humörsvängningar också, framförallt när ovannämnda frestelser dyker upp i huvudet. Hon står emot. Men hon tycker lite synd om sig själv samtidigt.

För det mesta är jag den starka M, men någon gång under varje dag dyker den ynkliga, svaga M upp. Jag vet aldrig när, bara att hon gör det. Då gäller det att rida ut stormen och hålla emot så mycket det bara går. Och när jag gör det blir jag den starka M igen.

Även om det såklart är jobbigt att ha svaga stunder är det bra för mig i långa loppet. För det är i de ögonblicken jag hittar min motivation och mitt fokus. Jag funderar på konsekvenser och mitt beteende, och försöker dessutom hitta sätt att avleda uppmärksamheten på.

Den här gången ska jag nämligen inte bara uppnå en viss vikt - jag ska hålla den också!

Glädjen över en dragkedja

I höstas införskaffade jag ett par hiskeligt snygga stövlar av boots-modell. Dyra som satan, men värda vartenda öre! Tyvärr var de lite tighta över vaderna (dragkedjorna vägrade att gå ända upp!), men jag tänkte att "Äsch, de töjer sig om jag använder dem ofta".

Men efter otaliga försök, som bland annat har inneburit att jag varit farligt nära att få blodstopp i båda benen, har det fortfarande funnits en glipa på ca fyra centimeter på den ena vadens dragkedja. "Attans också, jag kommer aldrig att kunna ha dem!"

Så plötsligt hände det! I morse fick jag ett ryck och stoppade ner fötterna. Ackompanjerat av ett glädjerusigt, fjantigt fnitter drog jag upp båda dragkedjorna hela vägen. Äntligen!

Det är sann glädje i en liten ask!

Min fortsatta bana

Just det, jag kanske ska sätta min tänkta strategi på pränt. Egentligen har jag inget som hindrar mig ifrån att "pulvra" en tid framöver. Jag har märkt att det är lättare att låta dagarna se ungefär likadana ut, det vill säga att jag tar mina shakes på någotsånär regelbundna tider och låter fettförbränningen sköta sig själv. En dag i taget, en vecka i taget.

Men jag vet också att schemat kan ändras fortare än kvickt. Valborgsmässoafton är fortfarande ett oskrivet blad till exempel. Samtidigt vill jag inte riskera att tappa fotfästet igen, vilket jag vet att jag gör ganska lätt - framförallt om jag börjar känna mig säker och relativt nöjd.

I skrivande stund är jag därför fast besluten om att fortsätta på ren kur ett par, tre veckor till. Och det känns som ett riktigt bra beslut!

VÄGNING (efter 1 vecka)

Idag fick jag en smärre chock! I ren självbevarelsedrift (för att slippa bli besviken) hade jag rätt låga förväntningar på dagens vägning. Cirka 86-87 kilo hade jag siktat på. Så resultatet kom som en helt underbar överraskning:

Start: 12 april 2011
Vikt: 89,5 kg
BMI: 28,9
Midjemått: 98 cm

Vägning 20 april (efter 1 vecka med Slanka)
Vikt: 84,0 kg (-5,5 kg)
BMI: 27,1 (-1,8)
Midjemått: 95 cm (-3 cm)

Nio kilo till målet nu, M! Du grejar det här ju!

Pirr i magen

Det är nog med lite skräckblandad förtjusning som jag ska stega in på konsulentens kontor senare idag. Eller, själva besöket är inget att noja över såklart, utan det faktum att jag ska ställa mig på vågen. Pirrigt är bara förnamnet.

Men jag försöker att ha ett nyktert synsätt på det hela. Jag har grejat en vecka nu; jag är på G och det här är bara början. Samtidigt vill jag ju se ett peppande minus som gör att motivationen fortsätter att vara stark.

Men alla överviktskilon ska bort, och kroppen får själv bestämma takten. Jag kör på oavsett! Det får bli dagens mantra, helt enkelt.

Årsdagen

Idag är det förresten exakt ett år sedan jag tog min allra första shake. Det var starten på en helt fantastisk resa som avslutades med en ännu mer fantastisk sommar där jag strosade omkring i snygga kläder på en normalviktig kropp. Åh, vad stolt och nöjd jag var över min prestation!

Att jag sedan valde att gå upp nästan allt igen (ja, jag valde att gå upp i vikt, för likgiltighet är ett val!) känns egentligen inte så hemskt som det kanske borde. Som jag tidigare har nämnt tror jag att det är en viktig lärdom för mig, och när jag blir normalviktig igen kommer jag att vara extra vaksam och insiktsfull. Nu vet jag hur snabbt det kan gå och att det inte spelar någon roll hur säker jag är, för jag är en allt-eller-inget människa - och kommer säkert att förbli sådan.

Jag måste helt enkelt hitta ett nytt förållningssätt och jobba aktivt med vikten. Det sista jag ska göra är att tro att jag är botad bara för att jag går ner ett gäng kilon på några veckor. Stark, absolut! Men inte immun mot kalorier och viktuppgång.

Så välkommen Årsdagen! Du är min inspiration och min väckarklocka.

Eight days a week

Haha, jag vet inte riktigt hur jag ska räkna mina veckor. Dagen då jag besökte min konsulent drack jag två Naturdiet och provsmakade ett glas Slanka hos henne. Men den riktiga Slanka- starten var ju inte förrän dagen efter.

Så antingen är det dag 8 eller dag 7 idag. Oavsett känns det riktigt bra: jag mår bra och är förbaskat stolt över mig själv.

Imorgon blir det inhandling och vägning. Spännande!

Vad som motiverar mig

Som en fortsättning på föregående inlägg kommer här mina motivationshöjare. När hjärnspökena dyker upp eller när frestelserna blir för starka - och även i förebyggande syfte - plockar jag fram mitt kollegieblock som jag har fyllt med diverse pepp-klotter. I det finns anteckningar som handlar om allt ifrån att komma i ett visst klädesplagg och att känns sig fin vid ett speciellt tillfälle till djupare tankar om självförtroende och självkänsla.

Här är ett axplock:

Till en stor tillställning i mitten av maj ska jag komma i mina favoritbyxor som jag älskade att ha på mig i somras. Jag visualiser mig själv i dem tillsammans med tröjan, kavajen, skorna och de smycken jag ska bära till. Och förstås: ett strålande härligt leende för att jag äntligen kan bära den outfiten igen!

Jag har två par jeans i storlek 30" i garderoben. Det ena paret är nyköpt(!), och det andra paret satt perfekt när jag var som lättast i somras. Mitt definitiva mål är att glida runt i dem i sommar. Och det ska jag banne mig göra också!

Jag vill känna mig tillfreds med mig själv, och hur sorgligt det än må låta gjorde jag verkligen det i somras. Livet var mycket lättare, bokstavligt talat, och även om jag förstår att lycka inte ska definieras av ett midjemått kan jag inte hjälpa att tänka så. Jag vill tillåta mig själv att må bra, både på in- och utsidan. Varför skulle inte jag få ha rätt att vara genuint lycklig över en smal kropp?

Ovanstående punkter kanske känns lite ytliga, men det är det som funkar för mig. Jag har svårt att motivera mig genom att hävda att det är för den fysiska hälsans skull, när jag redan känner mig frisk som en nötkärna. Jag väljer att fokusera på den psykiska hälsan istället, mitt välbefinnande.

Jag ska väga 75 kilo igen. Det är jag faktiskt värd.

Motivation

På förekommen anledning är det dags att på riktigt ta tag i det som allting hänger på: motivationen. Ett ganska utslitet begrepp i viktminskningssammanhang, men ack så viktigt för att kunna nå hela vägen fram. De klassiska viktminskningsfrågorna (som jag en gång besvarade här) är det kanske dags att uppdatera. Omvärdera. Hitta fokuset på nytt.

Det är nämligen lite märkligt hur varje försök till viktminskning ser så olika ut. Åtminstone för mig. Framförallt när varje försök grundar sig i en vilja att bli smal. Och vill man så kan man. Har jag hört. Men så jäkla lätt är det ju faktiskt inte. För jag har alltid velat! Men inte alltid kunnat. Märkligt. Eller?

Jag tror att det handlar om en inre styrka som man helt enkelt måste plocka fram. Jag är helt över övertygad om att alla har en sådan, och när det är skarpt läge finns den där. Jag plockade fram den förra våren och lyckades gå ner nästan 16 kilo på några veckor. Skillnaden mellan den viktminskningsresan och andra är att då bestämde jag mig för att jag skulle lyckas. Jag visste att jag skulle göra det och jag trodde på mig själv varje dag, hela tiden. Målbilden var tydlig - och jag blev också normalviktig. (Kanske en aning hyckleri, eftersom jag inte lyckades hålla vikten särskilt länge, men min poäng går säkert fram).

Denna gång har jag försökt att hitta den där övermänskliga känslan igen. Och jag tror att jag har gjort det också. Jag ser mig själv lyckas, och det är en underbar känsla som motiverar mig starkt.

Samtidigt har jag också stunder då jag tvivlar, men då försöker jag tänka på vilka vinster en viktminskning för med sig. Och då försvinner tvivlet rätt snabbt.

Återkommer med vilka de är inom kort!

Start och mål

Jag har ju tvingats korrigera viktminskningsmätaren här ovan. Min nya startvikt var det ju inget snack om: vågen ljuger ju liksom inte...

Men jag har även ändrat min målvikt. Höjt den. Gjort den mer uppnåelig. 75 kilo är en drömvikt, och bara några hekto från där jag hamnade senast.

För även om jag verkligen njöt av min nya, låga vikt i somras, var det långt ifrån att jag kände mig färdig. Synd. Tänk om jag hade förstått då att jag skulle lägga på mig fjorton kilo(!) igen.

Därför tror jag att det är bra för mig att sikta mot ett realistiskt mål. Och den dagen det står en sjua och en femma på vågen, då JÄKLAR ska jag säga några sanningens ord till mig själv i spegeln. Har jag styrkan att ta några kilo till efter det målet - ja, då är det en ren och skär bonus!

Första prövningen

Det blev verkligen en härlig dag! Stockholms gator formligen kryllade av vårklädda, leende människor och varenda parkbänk, trappsteg och uteserveringsstol, som solen så snällt sken över, var det någon som satt och njöt på. Även mitt sällskap och jag fann en plats, och med en kaffemugg i handen och solsken i blick var det en av årets hittills härligaste stunder.

Till en början åtminstone.

Sedan började jag uppmärksamma folket runt omkring mig: after work-gäng som skålade med iskall öl, tjejer med rosévinsglas i händerna, servitriser som ropade ut diverse matbeställningar och balanserade runt brickor med frestelser som Toast Skagen och hamburgertallrikar. Då kände jag mig inte speciellt stark.

Men, Katarina-hissens digitala klocka tickade på, och för varje minut som gick kände jag mig mer och mer övertygad om att jag grejar det här. Jag kommer verkligen att göra det! Så med matta men stolta steg tog jag mig sakteliga hemåt och skakade ihop en shake.

Första prövningen är härmed avklarad. Och jag var visst starkare än vad jag trodde!

Fabulous four!

Fjärde dagen.
Ketos.
Solsken.
Värme.

Känns som att det här kommer att bli en mycket trevlig dag!

Första dagarna...

...är alltid tuffast! Nyss kände jag mig dessutom alldeles svimfärdig efter en kort, men rask, promenad ute i vårsolen. Snart är det dags för en shake och för varje gång jag dricker en sådan har jag nått ett litet delmål. För det är så jag känner. En dag i taget.

Ett kilo i taget.

Självinsikt

Visst känns det lite bitterljuvt att börja om igen. Jag menar, tanken var ju att jag skulle hålla min låga vikt som jag kämpade så mycket för att uppnå. Jag var normalviktig, och ändå tappade jag kontrollen och tillät mig att låta nästan samtliga kilon smyga sig på igen. Mina mer eller mindre lyckade försök till viktminskning i höstas har överskuggats av de senaste veckornas rejält osunda leverne. Vikten eskalerade kraftigt efter årsskiftet, och har tagit mig dit jag är idag.

Samtidigt känns det spännande och härligt att inleda en ny viktminskningsperiod. Faktiskt. Istället för att gräma mig över min nuvarande situation har jag bestämt mig för att tänka positivt och blicka framåt. Det är som det är, och det kan bara bli bättre!

Å andra sidan tänker jag inte lägga det senaste året bakom mig helt. Jag ser det senaste året som en lång, sammanhängande viktresa och det här är helt enkelt en fortsättning på den. Kanske behövde jag uppleva hur lätt jag går upp i vikt för att kunna gå ner och hålla vikten en gång för alla. Jag var väl medveten om att viktminskning är relativt lätt, men att det kritiska ligger i att ändra mina vanor och mitt ätbeteende. Och helt uppriktigt trodde jag att jag hade det efter förra sommaren...

Därför ska jag försöka att vara ännu mer ärlig mot mig själv. Jag har lärt mig mycket mer om mig själv under vintern än vad jag gjorde under mina succéveckor i fjol.

Självinsikt är därför vårens ledord.

Och så vikten då...

Min lägstavikt i somras var 75,8 kilo. En drömvikt på många sätt, även om jag var en bit ifrån mitt uppsatta mål. Jag ska nå dit igen. Och jag tänker inte lägga någon större vikt (hehe) vid mina startsiffor just nu. Jag har ältat färdigt för den här gången och vet att jag har alla möjligheter att snygga till siffrorna under våren.

Men det här är dock den bistra sanningen:

Startvikt 12 april 2011: 89,5 kg
BMI: 28,9
Midjemått: 98 cm

Vägning en gång i veckan, och för varje vecka är jag ett steg närmre mitt mål. Simple as that!

Nu ska jag SLANKA till mig!

Detta är alltså min nygamla strategi för att komma i sommarform; det blir välbeprövade och säkra VLCD-metoden, men ett helt nytt fabrikat.

Jag har valt att byta spår av två anledningar. För det första hade jag inte så mycket val, då min Cambridge-konsulent helt enkelt har valt att gå över till SLANKA istället. För det andra tror jag att det bara är odelat positivt för mig att testa något nytt. Det blir en nystart, och jag undviker att jämföra mina prestationer med förra årets viktresa - i alltför stor utsträckning åtminstone. Psykologi, helt enkelt.

Anedningen till att min konsulent har valt att byta fabrikat på sina produkter är enkel: SLANKA innehåller inget aspartam, gluten eller sojamjöl, vilket är tre ingredienser som finns i alla andra VLCD-produkter på marknaden. I övrigt är SLANKA innehållsmässigt identiskt med Cambridge, och även användningen och priset är detsamma.

Så, bortsett från det töntiga namnet, tror jag att det här kommer att bli min bästa vän och bordssällskap ett tag framöver!

Bye bye Cambridge Ren Kur - nu kör jag SLANKA Maxi istället! Mot mina drömmars mål!

Cliffhanger!

I eftermiddag presenterar jag min strategi, som jag faktiskt tror kan bli något riktigt bra... Ska iväg och undersöka saken först.

Och jag är SÅ glad att jag inte är ensam om att behöva kämpa bort några pluskilon i vår. Det låter helt underbart med en favorit i repris, A!

Hörs snart igen!