Ready, set, GO!

Vilken enorm befrielse det här att ha hittat det rätta flytet. Känslan jag har just nu påminner starkt om det välbekanta ketostillståndet; adrenalin och endorfiner samsas om att ge mig den ultimata kicken till att förverkliga min (vikt)dröm.

Jag tränar en hel del och äter enligt GI-metoden, även om jag har bestämt mig för att inte ställa alltför höga krav på mig själv. Känslan av kontroll har blivit mitt viktigaste fokus och den uppnår jag lättast genom att lyssna på kroppen istället för att sätta upp ett strikt mat- och träningsschema. Behöver jag något extra ger jag kroppen det, men jag försöker att skilja mellan plötsligt sug och verklig hungerkänsla.

Jag längtar efter att få ställa mig på vågen. Jag äger tyvärr inte en sådan själv och eftersom de renoverar omklädningsrummet på mitt gym, får det bli ett framtida glädjeämne. För nu jäklar är jag igång!

Läkarundersökning

Jag är verkligen inte den som springer hos läkaren i tid och otid, utan det ska mycket till innan jag pallrar mig iväg på undersökningar. Därför förstår ni kanske hur dåligt jag har mått över att en stor mängd hårstrån släpper sitt fäste - precis hela tiden. Men nu har jag tagit tag i saken och genomgått en grundlig läkarundersökning av hjärta, lungor, lymfkörtlar och genom samtal om min livssituation.

Det vi kom fram till var att jag i princip är kärnfrisk. Det finns inga andra omständigheter som tyder på att jag skulle vara sjuk eller lida brist på något livsviktigt ämne. Jag är och har varit relativt pigg och har inte märkt av några andra symptom.

Min läkare berättade att kroppen reagerar rätt sent på förändringar, och att man därför bör gå tillbaka ett halvår i tiden och se om det fanns någon särskild händelse som utlöste stress eller depression. Och vad hittar vi då? Jo, en snabb viktminskning! Tydligen är det relativt vanligt att människor som genomgår en gastric bypass (och som av förklarliga skäl minskar oerhört mycket i vikt under kort tid) börjar tappa hår efter sex till tolv månader. Dock upphör det efter ett tag - och kommer tillbaka!

Läkarbesöket gjorde mig lugn, även om det naturligtvis är tråkigt att tappa så mycket hår. Jag inväntar svar på några blodprov för att se om det är något särskilt som jag ändå har brist på. Under tiden knaprar jag kosttillskott och äter allsidigt.

Så, om någon av er skulle uppleva något liknande finns det alltså ingen anledning till oro.

Nystartshelg!

Sommarens sista helg är till ända och jag börjar mer och mer se hur en formidabel höst tar sin början. September bjuder bland annat på ett storslaget bröllop och i oktober är det dags för en resa till solen. Och lagom till alla trevligheter har jag fått energin tillbaka. Jag tycker inte längre att det känns tungt, utan är ivrig att få infria mina drömmar. Och det jag drömmer om lite mer än någonting annat är att nå min målvikt - vilket jag kommer att göra hösten 2010.

En stor anledning till att motivationen har gjort comeback är att jag har landat efter sommarens vemodiga grubbel. Jag har bestämt mig för en ny strategi, det vill säga GI-mat och en massa motion.

Helgen avslutades med ett långt och uttömmande spinningpass. Jag känner mig stark, frisk och energisk - och så vill jag att hösten ska fortskrida.

Nystart var ordet!

Jag tuffar vidare på målviktståget

Vilken urladdning det blev i veckan! Efter många tycka-synd-om-mig-själv-dagar och diverse förebråelser har jag bestämt mig för att göra ett ryck och ta tag i kärnan till mina nyuppkomna problem. Vad jag kan se så handlar den här deppigheten om två saker: en rejäl självförtroendedipp och att jag tappar alldeles för mycket hår.

Det första försöker jag åtgärda genom att ge mig själv en chans. Jag kommer ingenstans genom att dra täcket över huvudet och vara ledsen över saker som jag inte gör. Därför har jag börjat äta nyttigt igen och har gett mig ut på power walks. Min tanke är att jag, så fort jag är helt frisk, ska träna bort mina återstående kilon - i kombination med en hälsosam, GI-inspirerad kost.

Ytterligare ett sätt att åtgärda min sviktande självkänsla är att intala mig själv om vad den här resan har betytt för mig. Den har ju förändrat mitt liv! Jag måste lära mig att se framgångarna istället för motgångarna, och det här året har jag åstadkommit något stort. Hur kan allt det raseras av ett par pluskilon? Nej, istället ska jag ta mina sista kilon i en lagom och kontrollerad takt - och vara glad över att jag inte har samma utgångsläge som i våras.

Det andra kärnproblemet handlar om håret, vilket verkligen har en stor betydelse för oss tjejers välbefinnande. Jag tror att kroppen blev stressad av att jag gick ner mycket i vikt under en kort tid, och att det kraftiga håravfallet därför är en försenad reaktion av den fysiska påfrestningen. För att utesluta något annat, och för att få ett konkret tips på en snabb åtgård, har jag bokat en läkartid. Jag drar mig alltid för sådant annars, men eftersom det har påverkat mig så starkt, ser jag det som en nödvändighet för att kunna gå vidare med full kraft.

Med andra ord tuffar jag vidare på min väg mot målvikten!

Styrkan sitter i håret?

Och till råga på allt trillar håret av. Jag får tårar i ögonen varje gång jag duschar eller när jag drar borsten genom håret och ser hur mycket som lossnar.

Är det någon av er som har märkt av ett kraftigt håravfall i samband med kuren?

Destruktivt tänkande

Jag vet inte riktigt vad det är som sker, men jag har hamnat i en ond cirkel. Visserligen är jag fortfarande febrig, sover dåligt och äter väl inte enligt de mest hälsosamma rekommendationerna, men jag förundras över mina tankar om mig själv. Jag känner mig besviken och ledsen och har tappat en hel del självförtroende under de här dagarna/veckorna. Hösten som kändes så lockande med sunda vanor och vardagsrutiner, känns nu nästintill övermäktig, och jag är rädd att jag inte kommer att kunna rycka upp mig i tid...

Jag vill ju så ofantligt gärna hitta tillbaka till känslan jag hade strax före midsommar. Livet var underbart och jag kände mig så lycklig. Egentligen har jag ju både kunskapen och verktygen att nå dit igen, men det vetskapen skapar något slags negativ stress, eftersom vägen dit känns så motig just nu.

Ett långt ifrån piggt inlägg, men det är så här mina tankebanor går. Jag ska försöka ta mig ur mitt destruktiva tänkande så fort som möjligt, för så här vill jag verkligen inte ha det....

Sjukling

Precis när jag började få upp ångan igen, så blev jag sjuk. Feber, halsont och allmänt bläää. Men när jag väl är på benen igen kommer jag att vara laddad för en period av oavbruten viktminskning. Det här är ju bara ännu ett litet hinder att ta sig över.

I'll be back!

Spinning och skaldjur

Min lördag följer i veckans intrampade spår, det vill säga en balans mellan intag och uttag. Ikväll blir det en efterlängtad kräftskiva i glada vänners lag, men för att minimera "skadan" började jag dagen med ett svettigt spinningpass på gymmet.

Den absoluta fördelen med träning är att den sunda känslan hänger kvar under hela dagen, vilket gör det lättare att göra bra val. Ikväll väljer jag till exempel bort den annars obligatoriska kräftölen till förmån för torrt vitt vin.

Imorgon ger jag mig på ännu en ren kur-dag. Men först ska jag riva av några snapsvisor!

Olika vägar, samma mål

Min hemmasnickrade strategi har visat sig fungera rätt bra. Åtminstone i den bemärkelsen att jag håller motivationen uppe, för någon regelbundenhet eller strikt plan följer jag inte. Jag lyssnar på kroppen och inbillar mig att jag gör någorlunda rätt.

Jag har fortsatt med träning i kombination med shakes och GI-mellanmål. Igår kände jag mig dock lite svag och valde att äta en middag med bland annat fullkornspasta tillsammans med ett glas rött. Gott, lagom och helt utan dåligt samvete. Idag kompenserar jag det genom att enbart dricka shakes. Som sagt, ingen regelbundenhet, men ack så befriande.

Samtidigt väljer jag att inte stirra mig blind på vågen, vilket enbart har gett upphov till ångest och tröstätning under de senaste veckorna. Å andra sidan är det inte så konstigt att man gör det, eftersom minusresultaten sporrar så vansinnigt mycket. Ändå försöker jag att påminna mig om den där balansen som jag har eftersträvat sedan start: att försöka lägga bort semestervanorna och sikta på ett hållbart leverne - utan pluskilon.

Jag fortsätter. Trevande, men rätt nöjd och glad.

Och så var det det här med strategi

Egentligen borde det ju inte vara så svårt att komma med en realistisk plan, men oj vad jag grubblar. Jag vet ju att kilona kommer att rasa om jag kör ren kur i ett par veckor, men av någon anledning känns det inte som att det är det jag behöver just nu. Under semestern ägnade jag åtskilliga dagar åt sådana försök, men de slutade med att jag blev besviken på mig själv när hungern och suget efter mat blev för starkt. Därför vågar jag inte ge mig på ren kur igen.

Istället lägger jag mitt fokus på träning. Jag har fått tillbaka orken igen, och varvar raska promenader med spinning, löpning och styrketräning. I nuläget har jag ca 8 kilo till min målvikt, vilket inte borde vara alltför svårt att jobba bort med rätt kost och ovan nämnda aktiviteter.

Samtidigt gillar jag enkelheten med Cambridge. Jag tycker till och med att det är gott. Därför har jag kompromissat med mig själv och startat ett slags kombinerad kur, som innebär att jag tar mina tre shakes om dagen, men adderar en eller två måltider med protein, bär och frukt beroende på hur mycket jag tränar.

Ett test, för att se hur kroppen reagerar. Och vågen. En övergångsperiod tills jag kommit tillbaka till min lägstavikt. För ännu är jag inte helt redo att säga adjöss till mina kära påsar...

Tack för allt stöd!

Och så vill jag naturligtvis rikta ett innerligt tack för ert fina stöd under mitt senaste inlägg. Ni är helt fantastiska allihopa och jag blev verkligen rörd över att ni tror på mig trots mina tveksamma försök att komma igång igen. Tusen tack, det värmer verkligen!

Det ska bli spännande att möta hösten med er och återigen följa varandras framsteg. En favorit i repris, så att säga!

Och A, självklart ska vi följas åt! Oroa dig inte för antalet pluskilon, det hör sommaren till (har jag märkt). Det låter som att du har haft en otroligt mysig sommar.

Tillbaka för att stanna!

Nu är sommarens semesterliv definitivt över för den här gången. Summa sumarum är att jag har hållt mig runt 80-strecket, vilket är en insikt som har inneburit en viss förtvivlan, men ju mer jag tänker på det är jag ändå ganska nöjd med att under sensommaren ha vägt 12-13 kilo mindre än vad jag gjorde i april. En vanlig sommar, som inte hade föregåtts av en viktreduktion, hade jag ju plussat på de kilona på ett redan katastrofalt utgångsläge... Så, jag väljer att se det som en liten utmaning, en insikt och en bra erfarenhet.

När jag skrev senast trodde jag att jag var tillbaka i vardagen, men semesterkänslan höll i sig och jag har flängt runt mellan diverse aktiviteter. Däremot inledde jag den gyllene medelvägen genom att ha gett mig ut på löparrundor, tränat spinning och till och med utnyttjat fitnessrummet på ett hotell. Därför blir det ingen chockstart på viktminskningen, utan en fortsättning. Om än en mer intensiv sådan.

Nu är jag definitivt tillbaka för att stanna.

Minisemester (igen)

Imorgon sticker jag iväg på en långweekend, men förhoppningsvis kommer jag att ha tillgång till dator under tiden. Jag har märkt att jag måste skriva ner mina funderingar för att behålla fokus på viktminskningen för tillfället, så min vision är att göra det även på bortaplan.

Jag tror att jag befinner mig i ketos nu, även om det är en klen tröst då det vankas mat och dryck hos värdfolket. Å andra sidan är det just den övergången som jag vill klara av nu: hälsosamt ätande i kombination med viktminskning. Jag kan inte leva på pulver några dagar per vecka hur länge som helst, utan vill snart börja träna regelbundet och äta sunt.

Jag har lärt mig så otroligt mycket om mitt (ät)beteende, dels under vårens och försommarens viktminskningsperiod, dels under sommarens gränsöverskridelser. Nu är som sagt vardagen här igen och jag är redo att praktisera kunskaperna från båda perioderna. Snart är semesterkilona ett minne blott och då blir det ett mellanting mellan späkning och frosseri. Det är ju trots allt den gyllene medelvägen som jag har haft som mål under hela den här resan.

Och helgens minisemester får helt enkelt bli en generalrepetition.

Min morot

Idag vaknar jag till den tredje dagen på ren kur efter semestern och kan konstatera att jag har kommit längre än vad jag gjorde förra veckan. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig. Typ. Även tankemässigt är det stor skillnad. Kanske behövde jag bara kliva in i vardagen för att jag skulle känna mig redo att övergå till sunda vanor igen? Det är svårt att gå ner i vikt utan tydliga ramar och fungerande rutiner, så på ett sätt njuter jag av att hösten närmar sig med stormsteg.

Apropå hösten är det precis den jag väljer att ha som morot. Dels är jag bjuden på bröllop, dels väntar en efterlängtad solsemester. Mitt mål är att vara i mitt livs form då, och redan nu har jag kommit en bra bit på väg. Med midsommarmålet i färskt minne tror jag på mina möjligheter att lyckas!

En dag i sänder

Förra veckans nystart fallerade fullständigt och jag tror att det borodde på att jag hade fel fokus. Som jag nämnde i föregående inlägg har jag fokuserat alldeles för mycket på att hitta energin som jag hade i våras, men ju längre tid jag väntar på den, desto fler dagar går förbi - utan resultat. I tanken lade jag upp en stressig viktminskningsstrategi som sträckte sig veckor framöver, istället för att fokusera på den dagen jag hade framför mig.

Och jag tror att det är precis det jag måste göra nu: ta en dag i sänder och berömma mig själv för att jag är på rätt spår igen.

Ett steg i rätt riktning

Även den här morgonen har inletts på ett föredömligt sätt, det vill säga med en kakaoshake och en mugg gott, starkt kaffe.

Gårdagen ägnades åt att fundera över varför det har blivit som det har blivit de senaste veckorna. Hur kommer det sig att jag har varit redo att kasta bort alla de uppoffringar och de resultat jag kämpade så hårt för under våren? Trodde jag att det inte skulle spela någon roll med en bulle hit eller dit, eller att flytande kalorier inte skulle sätta sig runt midjan?

Var det värt det?

Jag har insett att det är ovanstående frågeställningar som borde besvaras istället för att grubbla över när motivationen och flytet kommer tillbaka. Alltid lika kloka Sunkiss formulerade det så bra i det här inlägget. Hennes slutsats är förbluffande träffsäker och var precis de orden jag ville läsa den här morgonen: Motivation är inte något som bara dyker upp från ingenstans, utan är ett resultat av ett första aktivt steg.

Därför ska jag följa hennes exempel och bara köra.

Mycket snack, lite verkstad

Mitt senaste inlägg var tänkt att bli startskottet för en välbehövlig viktminskning, men redan andra dagen tog sötsuget och hungern överhanden och jag gav vika. Dock ersattes några av veckans måltider med Cambridge, men något minus blev det inte.

Motivationen är, som synes, inte skyhög just nu, men jag kommer aldrig att ge upp. Idag är det måndag igen, och jag tar tillfället i akt att ge mig själv en god start på veckan. Med en shake. Däremot kommer veckoslutet att innebära festligheter på annan ort, så det kommer inte att bli en lång period på ren kur.

Jag önskar bara att jag hittar flytet snart och orkar genomföra det här fullt ut. Idag blir det iallafall ytterligare ett försök!