FRÅN ÖVERVIKT TILL DRÖMVIKT
MED CAMBRIDGEKUREN
:

torsdag 1 juli 2010

30"32

Idag har jag har fyndat. Big time. Av en händelse sprang jag på mina absoluta drömjeans: 7 For All Mankind (Roxanne Skinny med små slitningar). Efter en snabb koll på både pris- och storlekslappen var min första tanke att fly fältet - inte en chans att varken min plånbok eller min rumpa skulle må bra av dem. Men, så såg jag att de var nedsatta med 50%, och då började jag med drömsk blick bläddra i den fantastiska jeanshögen igen. Kanske, kanske att jag kan ha ett par 31-tummare när jag når min målvikt? tänkte jag.

Väl i provhytten tillsammans med den största storleken (de gigantiska 31"32:orna...) insåg jag att de satt som en smäck. Med tårar i ögonen snurrade jag runt och såg gillande mot min spegelbild, vilket är ett beteende som står i stark kontrast mot min annars så rynkade panna och kritiskt granskande ögonkast. Jag, den stora tjejen med den ännu större bakdelen, stod där i provhytten i mina drömjeans - i en storlek jag aldrig trodde att jag någonsin skulle komma i.

Sedan fick jag hybris, tror jag. Eftersom att jag var fast besluten om att slå till (jag skulle ju aldrig skulle ha råd att köpa ett par jeans i det märket till ordinarie pris) insåg jag att de kanske skulle bli för stora när jag minskar ytterligare några kilo. Dessutom är min intention att börja springa så fort jag trappar upp, vilket innebär att skinny-modellen skulle riskera att bli ett par jeans med boyfriend fit istället. Inte riktigt kanske, men de skulle åtminstone inte sitta som en smäck längre - och det vore ju att kasta pengarna i sjön.

Därför gick jag med något tveksamma steg och hämtade ett par i 30"32. Nästan lite skamset började jag dra på mig dem och hoppades att jag skulle slippa att få besök av butiksbiträdet som smög omkring utanför provhytterna. Hur skev självbild har jag egentligen? hann jag tänka innan jag knäppte knappen. VA? Vad hände nu? Kan jag ha 30"32? Ja, det kan jag!

Glädjen som infann sig där och då visste inga gränser. Med tårar som rann nerför kinderna bestämde jag mig för att det får kosta vad det kosta vill - jag är värd de här jeansen och jag ska aldrig, aldrig växa ur dem.

Därmed blev de en god investering för framtiden.

5 kommentarer:

  1. Oh, grattis....vad underbart roligt!
    Vilken kanon start på sommaren och semestern.

    Du ska vara såå stolt över dig själv.
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Vilken känsla! Verkligen rörande att läsa dagens inlägg. Hur jobbigt det än varit hur fantastiskt att äntligen stå där i provhytten och komma i jeansen i en ännu mindre storlek. Glöm aldrig detta! Vad bra att du bestämde dig att aldrig växa ur jeansen. De blir ett kärt minne från denna dag och en måttstock för framtiden. Härligt!

    Dagen har flytit på bra idag. Ketosen är här! Hoppas att Teneriffa-kilona är borta imorgon då jag har vägdag./A

    SvaraRadera
  3. Hej.
    Tack för besöket. Spöket har försvunnit idag men har mycket annat som spökar t.ex. ryggen.

    Gud jag vet precis vad du menar!! Vilken känsla! GRATTIS!!! DU ÄR SÅÅÅÅÅ DUKTIG!!
    Nu ska du glänsa i dina nya DRÖM Jeans...

    Hoppas du får en bra fredag.
    Kramar Hanna

    SvaraRadera
  4. Tack snälla ni!

    A: Håller tummarna för att vågen gör dig glad idag! Jag känner också av ketosen nu, och den kom i rättan tid för mig också. Vad svårt det var den här gången. Det gjorde vi bra!
    Hur har det gått med bloggtankarna? Hoppas att din utmaning i helgen går fint, sedan kör vi åtminstone en vecka till, visst? :)

    SvaraRadera
  5. AHHJAAA Grattis!! Vilken härlig känsla, vilken underbar seger! Och JA du är verkligen värd de här jeansen, kosta vad det kosta vill. Och tänk att ha ett plagg så starkt förknippat med känslan, och präglat av viljan "jag ska aldrig växa ur dem". Det blir ditt "gränsplagg" :-) Jag blir alldeles tårögd av att läsa, och drömmer om när den känslan ska infinna sig hos mig. För det ska OCKSÅ vara just ett par jeans. Jeans som alltid varit mitt favoritplagg men som jag väldigt sällan bär nu för tiden eftersom det aldrig finns några som sitter bra ändå, och råkar de sitta bra över rumpa och lår kan man slå sig i backen på att bilringarna väller över i midjan istället ;-) Jag är så glad för din skull! KRAM

    SvaraRadera