Nyårslöftet

Nyårsafton. Klockan närmar sig midnatt. Jag står i en klänning jag inte känner mig alltför bekväm i. Ett champagneglas med högtidligt bubbel. Tyst för mig själv lovar jag att nästa år, då, då ska det bli förändring. Jag ska gå ner i vikt en gång för alla!

Varje nyårsafton har varit likadan. Och jag kan inte minnas att jag har varit smal ett enda nyår, vilket innebär att jag aldrig har lyckats hålla mitt löfte.

I somras insåg jag att år 2010 var annorlunda. Jag gick ner 16 kilo med Cambridgekuren och dessförrinnan hade jag gått ner några kilo på egen hand. Sommaren var den mest underbara på flera år. Jag shoppade en helt ny garderob och älskade mitt nya jag.

Jag ska hitta den känslan igen. 2010 är annorlunda. I år ska jag inte stå i en trång klänning och ha dåligt samvete för att jag tappade greppet. På nyårsafton ska jag ha ett tight fodral och skåla för min framgång.

Det är mitt nyårslöfte till mig själv!

Dagen D

Motivationen är äntligen återfunnen. Nu finns det ingen återvändo. Dagens första shake väntar!

Och det känns nästan lite högtidligt...

Nu så!

Det tog sin lilla tid, men nu känner jag mig redo att ge mig in i leken. Vardagen känns inte längre motig, utan naturlig och härlig, och jag är laddad att tänka på min vikt igen.

Det har gått en himla massa veckor nu, och jag inser att jag inte klarar att hålla vikten utan dagligt fokus. Bloggpausen är därmed över för den här gången. Jag ska ta mig ner till min målvikt nu, och det bästa verktyget har jag redan. Bloggen.

Imorgon påbörjar jag en period av ren kur. Om det blir en, två eller tre veckor får tiden utvisa, men sju dagar är en bra början. Extrakilona ska bort och förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge innan jag är tillbaka till sommarens lägstavikt.

Det är mitt första delmål. Nu kör jag!

Kära bloggen!

Jag har inte försvunnit helt, utan laddar inför en storslagen blogg-comeback inom kort. Målvikten skymtas någonstans i fjärran, men jag kan ändå stolt konstatera att jag har stått nästan still på vågen sedan mina senaste inlägg. Anledningen till mitt rekordlånga uppehåll är helt enkelt en rätt stressig tillvaro, och att jag inte har arbetet aktivt med vikten på länge.

Som sagt, jag har inte gett upp och jag kommer inte att överge bloggen. Nu väntar en veckas solsemester, vilket jag hoppas resulterar i en mer harmonisk och målmedveten M.

Vi hörs snart igen!

Stress och press

Tiden räcker inte till, varken till att blogga eller träna. Hektiska, stressiga dagar leder till stillasittande kvällar, oftast med en massa kolhydrater som lugnande inslag. Fasen också!

Idag sätter jag ner foten och tar mig i kragen. Jag känner igen den här onda cirkeln och vet ju så väl vad jag behöver göra. Om fyra veckor resor jag till solen, och jag tänker ta mig sjuttsingen inte oroa mig över strandformen då.

Skärpning!

Piggelin

Idag känns det bättre än igår. Imorgon tänker jag nog friskförklara mig själv och lägga i en högre växel igen. Dock ska jag lyssna på kroppen och inte utsätta mig för alltför tuffa utmaningar. Nu tänker jag nämligen inte bli sjuk igen inom överskådlig tid.

Det värsta med att vara sjuk är att man blir så infernaliskt rastlös. Jag har riktigt längtat efter att få gå till gymmet de här dagarna, vilket är ett gott tecken på min nya livsstil. Och att jag börjar bli frisk!

Immunförsvar from hell

Efter en oförglömlig helg med tjejerna vaknade jag upp i söndags morse - helt igentäppt, med frossande feber och med en hals som mest påminde om taggtrådstrassel. Igen!

Nu, ett par dagar senare, verkar det som att det blir en kortvarig förkylning. Jag dricker vatten, vilar och försöker att inte tröstäta alltför många kalorier.

Jag hoppas att jag har fått min beskärda del nu, så att jag kan fortsätta att träna mig ner till min målvikt. För övrigt irriterar jag mig något enormt på människor som snörvlar och har sig på kollektiva färdmedel och på arbetsplatser. Tänk om alla stannade hemma och lät bli att sprida baseluskerna vidare! (Fin idé i teorin, men näst intill omöjlig i praktiken, jag vet!)

Nåja, snart är jag på banan igen och då kommer jag med besked!

Ett fotografi från förr

Gårdagens post innehöll för ovanlighetens skull ett handskrivet brev från en kär släkting. Tillsammans med det fina brevet hade hon skickat med några nyframkallade kort från sommarens semester. Vackra, ljusa bilder på mina nära och kära.

Bland de relativt nytagna fotona fanns det också en bild från i vintras på min syster och mig hållande i varsin glöggkopp. Och jag ryckte till när jag fick syn på det! Visserligen har jag också en hel del före-bilder, men dem har jag ju vant mig vid. Det här kortet hade jag aldrig tidigare sett, vilket gjorde att jag verkligen reagerade. Vad stor jag var! Ansiktet var alldeles runt och ihoptryckt. Armarna, magen, höfterna... Allt var så annorlunda.

Då slog det mig att jag verkligen har hittat mig själv nu. Jag har aldrig riktigt kunnat identifiera mig som överviktig, även om jag är medveten om att jag har varit det större delen av mitt vuxna liv. Min spegelbild börjar nu stämma överens med den mentala bilden jag har av mig själv. Därför ska jag aldrig mer bli så där stor.

Energiboost

Från att ha varit rätt nedstämd under den senare delen av sommaren, har jag nu blivit mer och mer optimistisk. Jag är övertygad om att det har att göra med att jag ger kroppen det den behöver, det vill säga grönsaker ur hela färgspektrat, frukt, proteiner, långsamma kolhydrater och nyttigt fett. Jag orkar helt enkelt tänka positivt, eftersom kroppen är laddad med bra energi.

Samtidigt sitter det mesta i huvudet. Den mentala biten är naturligtvis avgörande för utgången - oavsett metod. Mina Cambridge-veckor under våren är ett sådant exempel. Jag stod ut med yrseln, hungern, suget(!) och humörsvängningarna för att jag verkligen ville bli smal. Jag ska påminna mig själv i svåra stunder om tankens makt, och aldrig glömma bort att jag faktiskt klarar av att vara ruskigt disciplinerad.

Ikväll blir det träning igen. Det är så härligt att konditionen börjar byggas upp, att styrkan återvänder och att kroppen börjar formas. Jag är glad att jag bytte spår. Var sak har sin tid, och i nuläget passar den här strategin mig alldeles ypperligt.

Välkommen, hösten!

Nu har vi, vare sig vi vill det eller inte, tagit klivet in i årets första höstmånad. Krispig, frisk luft och solsken från en klarblå himmel. Underbart! Dessutom är det härligt att få inviga höstgarderoben, och det känns verkligen som en nystart. Jag kan inte minnas när jag vägde så här "lite" en höst. Bara det gör att allt känns så mycket roligare.

I helgen är jag bortbjuden på festligheter igen, men jag laddar upp med styrketräning, spinning och lite löpning. Balanstänket kommer att följa med, för i och med att jag äter gott under veckorna känns det inte som att jag måste passa på bara för att det är fest.

I en nyinköpt poncho blir det en utelunch i solen idag. Välkommen, hösten!