Ett fotografi från förr

Gårdagens post innehöll för ovanlighetens skull ett handskrivet brev från en kär släkting. Tillsammans med det fina brevet hade hon skickat med några nyframkallade kort från sommarens semester. Vackra, ljusa bilder på mina nära och kära.

Bland de relativt nytagna fotona fanns det också en bild från i vintras på min syster och mig hållande i varsin glöggkopp. Och jag ryckte till när jag fick syn på det! Visserligen har jag också en hel del före-bilder, men dem har jag ju vant mig vid. Det här kortet hade jag aldrig tidigare sett, vilket gjorde att jag verkligen reagerade. Vad stor jag var! Ansiktet var alldeles runt och ihoptryckt. Armarna, magen, höfterna... Allt var så annorlunda.

Då slog det mig att jag verkligen har hittat mig själv nu. Jag har aldrig riktigt kunnat identifiera mig som överviktig, även om jag är medveten om att jag har varit det större delen av mitt vuxna liv. Min spegelbild börjar nu stämma överens med den mentala bilden jag har av mig själv. Därför ska jag aldrig mer bli så där stor.

Energiboost

Från att ha varit rätt nedstämd under den senare delen av sommaren, har jag nu blivit mer och mer optimistisk. Jag är övertygad om att det har att göra med att jag ger kroppen det den behöver, det vill säga grönsaker ur hela färgspektrat, frukt, proteiner, långsamma kolhydrater och nyttigt fett. Jag orkar helt enkelt tänka positivt, eftersom kroppen är laddad med bra energi.

Samtidigt sitter det mesta i huvudet. Den mentala biten är naturligtvis avgörande för utgången - oavsett metod. Mina Cambridge-veckor under våren är ett sådant exempel. Jag stod ut med yrseln, hungern, suget(!) och humörsvängningarna för att jag verkligen ville bli smal. Jag ska påminna mig själv i svåra stunder om tankens makt, och aldrig glömma bort att jag faktiskt klarar av att vara ruskigt disciplinerad.

Ikväll blir det träning igen. Det är så härligt att konditionen börjar byggas upp, att styrkan återvänder och att kroppen börjar formas. Jag är glad att jag bytte spår. Var sak har sin tid, och i nuläget passar den här strategin mig alldeles ypperligt.

Välkommen, hösten!

Nu har vi, vare sig vi vill det eller inte, tagit klivet in i årets första höstmånad. Krispig, frisk luft och solsken från en klarblå himmel. Underbart! Dessutom är det härligt att få inviga höstgarderoben, och det känns verkligen som en nystart. Jag kan inte minnas när jag vägde så här "lite" en höst. Bara det gör att allt känns så mycket roligare.

I helgen är jag bortbjuden på festligheter igen, men jag laddar upp med styrketräning, spinning och lite löpning. Balanstänket kommer att följa med, för i och med att jag äter gott under veckorna känns det inte som att jag måste passa på bara för att det är fest.

I en nyinköpt poncho blir det en utelunch i solen idag. Välkommen, hösten!

Ready, set, GO!

Vilken enorm befrielse det här att ha hittat det rätta flytet. Känslan jag har just nu påminner starkt om det välbekanta ketostillståndet; adrenalin och endorfiner samsas om att ge mig den ultimata kicken till att förverkliga min (vikt)dröm.

Jag tränar en hel del och äter enligt GI-metoden, även om jag har bestämt mig för att inte ställa alltför höga krav på mig själv. Känslan av kontroll har blivit mitt viktigaste fokus och den uppnår jag lättast genom att lyssna på kroppen istället för att sätta upp ett strikt mat- och träningsschema. Behöver jag något extra ger jag kroppen det, men jag försöker att skilja mellan plötsligt sug och verklig hungerkänsla.

Jag längtar efter att få ställa mig på vågen. Jag äger tyvärr inte en sådan själv och eftersom de renoverar omklädningsrummet på mitt gym, får det bli ett framtida glädjeämne. För nu jäklar är jag igång!

Läkarundersökning

Jag är verkligen inte den som springer hos läkaren i tid och otid, utan det ska mycket till innan jag pallrar mig iväg på undersökningar. Därför förstår ni kanske hur dåligt jag har mått över att en stor mängd hårstrån släpper sitt fäste - precis hela tiden. Men nu har jag tagit tag i saken och genomgått en grundlig läkarundersökning av hjärta, lungor, lymfkörtlar och genom samtal om min livssituation.

Det vi kom fram till var att jag i princip är kärnfrisk. Det finns inga andra omständigheter som tyder på att jag skulle vara sjuk eller lida brist på något livsviktigt ämne. Jag är och har varit relativt pigg och har inte märkt av några andra symptom.

Min läkare berättade att kroppen reagerar rätt sent på förändringar, och att man därför bör gå tillbaka ett halvår i tiden och se om det fanns någon särskild händelse som utlöste stress eller depression. Och vad hittar vi då? Jo, en snabb viktminskning! Tydligen är det relativt vanligt att människor som genomgår en gastric bypass (och som av förklarliga skäl minskar oerhört mycket i vikt under kort tid) börjar tappa hår efter sex till tolv månader. Dock upphör det efter ett tag - och kommer tillbaka!

Läkarbesöket gjorde mig lugn, även om det naturligtvis är tråkigt att tappa så mycket hår. Jag inväntar svar på några blodprov för att se om det är något särskilt som jag ändå har brist på. Under tiden knaprar jag kosttillskott och äter allsidigt.

Så, om någon av er skulle uppleva något liknande finns det alltså ingen anledning till oro.

Nystartshelg!

Sommarens sista helg är till ända och jag börjar mer och mer se hur en formidabel höst tar sin början. September bjuder bland annat på ett storslaget bröllop och i oktober är det dags för en resa till solen. Och lagom till alla trevligheter har jag fått energin tillbaka. Jag tycker inte längre att det känns tungt, utan är ivrig att få infria mina drömmar. Och det jag drömmer om lite mer än någonting annat är att nå min målvikt - vilket jag kommer att göra hösten 2010.

En stor anledning till att motivationen har gjort comeback är att jag har landat efter sommarens vemodiga grubbel. Jag har bestämt mig för en ny strategi, det vill säga GI-mat och en massa motion.

Helgen avslutades med ett långt och uttömmande spinningpass. Jag känner mig stark, frisk och energisk - och så vill jag att hösten ska fortskrida.

Nystart var ordet!

Jag tuffar vidare på målviktståget

Vilken urladdning det blev i veckan! Efter många tycka-synd-om-mig-själv-dagar och diverse förebråelser har jag bestämt mig för att göra ett ryck och ta tag i kärnan till mina nyuppkomna problem. Vad jag kan se så handlar den här deppigheten om två saker: en rejäl självförtroendedipp och att jag tappar alldeles för mycket hår.

Det första försöker jag åtgärda genom att ge mig själv en chans. Jag kommer ingenstans genom att dra täcket över huvudet och vara ledsen över saker som jag inte gör. Därför har jag börjat äta nyttigt igen och har gett mig ut på power walks. Min tanke är att jag, så fort jag är helt frisk, ska träna bort mina återstående kilon - i kombination med en hälsosam, GI-inspirerad kost.

Ytterligare ett sätt att åtgärda min sviktande självkänsla är att intala mig själv om vad den här resan har betytt för mig. Den har ju förändrat mitt liv! Jag måste lära mig att se framgångarna istället för motgångarna, och det här året har jag åstadkommit något stort. Hur kan allt det raseras av ett par pluskilon? Nej, istället ska jag ta mina sista kilon i en lagom och kontrollerad takt - och vara glad över att jag inte har samma utgångsläge som i våras.

Det andra kärnproblemet handlar om håret, vilket verkligen har en stor betydelse för oss tjejers välbefinnande. Jag tror att kroppen blev stressad av att jag gick ner mycket i vikt under en kort tid, och att det kraftiga håravfallet därför är en försenad reaktion av den fysiska påfrestningen. För att utesluta något annat, och för att få ett konkret tips på en snabb åtgård, har jag bokat en läkartid. Jag drar mig alltid för sådant annars, men eftersom det har påverkat mig så starkt, ser jag det som en nödvändighet för att kunna gå vidare med full kraft.

Med andra ord tuffar jag vidare på min väg mot målvikten!

Styrkan sitter i håret?

Och till råga på allt trillar håret av. Jag får tårar i ögonen varje gång jag duschar eller när jag drar borsten genom håret och ser hur mycket som lossnar.

Är det någon av er som har märkt av ett kraftigt håravfall i samband med kuren?

Destruktivt tänkande

Jag vet inte riktigt vad det är som sker, men jag har hamnat i en ond cirkel. Visserligen är jag fortfarande febrig, sover dåligt och äter väl inte enligt de mest hälsosamma rekommendationerna, men jag förundras över mina tankar om mig själv. Jag känner mig besviken och ledsen och har tappat en hel del självförtroende under de här dagarna/veckorna. Hösten som kändes så lockande med sunda vanor och vardagsrutiner, känns nu nästintill övermäktig, och jag är rädd att jag inte kommer att kunna rycka upp mig i tid...

Jag vill ju så ofantligt gärna hitta tillbaka till känslan jag hade strax före midsommar. Livet var underbart och jag kände mig så lycklig. Egentligen har jag ju både kunskapen och verktygen att nå dit igen, men det vetskapen skapar något slags negativ stress, eftersom vägen dit känns så motig just nu.

Ett långt ifrån piggt inlägg, men det är så här mina tankebanor går. Jag ska försöka ta mig ur mitt destruktiva tänkande så fort som möjligt, för så här vill jag verkligen inte ha det....

Sjukling

Precis när jag började få upp ångan igen, så blev jag sjuk. Feber, halsont och allmänt bläää. Men när jag väl är på benen igen kommer jag att vara laddad för en period av oavbruten viktminskning. Det här är ju bara ännu ett litet hinder att ta sig över.

I'll be back!