Vad var det som hände egentligen?

En viktuppgång på nio tunga kilo på bara ett halvår - det är den bittra sanningen. Livet kom emellan, eller? Nja, visst var hösten tuff, men frågan är vad som var hönan och ägget i problematiken. Om jag ska vara brutalt ärlig tror jag att de senaste månaderna har känts extra jobbiga på grund av mina pluskilon. Vantrivsel. Självförakt. Jag skulle ju inte gå upp igen!

Igår drog jag mig till minnes hur det kändes den där dagen i juni då jag med fladdrande, beigea chinos och ett tight, vitt linne gick genom Sommarstockholm med riktning mot konsulentens kontor. Jag kände mig lycklig, lätt och levande! Vågen visade 75,9 kilo - en vikt jag inte hade haft sedan studentutspringet sju år tidigare.

Den dagen kändes det som att alla små och stora problem var bortflugna. Jag hade uppnått något stort: jag var normalviktig och skulle inleda sommaren på ett helt fantastiskt sätt. Vilket jag också gjorde, och sommaren 2010 var den mest underbara på flera år. Helt pötsligt såg jag fram emot att träffa nya människor, shoppa kläder jag aldrig skulle våga sätta på mig tidigare och jag upptäckte att min självkänsla och mitt självförtroende växte sig betydligt starkare.

Men nu, sju månader senare, har jag gått upp mer än hälften av alla de kilon jag kämpade bort. Hur kunde jag tillåta det? Varför kunde jag inte få vara sådär upprymd och glad - för alltid?

Jag får fundera på det. Tills vidare drar jag en viktig lärdom om mig själv, nämligen att jag måste att fortsätta fokusera på min vikt och mina matvanor även om jag tror att jag är oövervinnerlig. Man kan liksom inte leva på gamla meriter....

Och känslan den junidagen 2010, den ska jag återuppleva snart igen!

Nytt år, nya möjligheter! (Vilken klyscha!)

Hej bloggen och tidigare medkämpare!

Long time no see! Tyvärr(!) A, kan jag inte förklara frånvaron med att jag har nått målvikten och går runt och är sådär harmonisk och lycklig som man tror att man blir den dagen målsiffrorna visas på displayen. Jag har istället lyckats att gå upp några kilon (till) och ligger och balanserar runt 85-strecket sedan en tid tillbaka. Vad hände?

Vad glad jag blir av era små hälsningar och jag är så glad att ni har behållit/återfunnit motivationen så här lagom till 2011. GI-kost, Viktväktarna eller Ren Kur - huvudsaken är att vi inte släpper allt, eller hur!?

Och nu äntligen har jag lämnnat destruktiv självömkan och tröstätande bakom mig och vågar påstå att jag ska göra ett ärligt försök att hitta tillbaka till min lägstavikt (har nästan glömt hur det kändes, måste läsa gamla inlägg tror jag bestämt).

Min nuvarande livssituation ger mig ingen möjlighet att Cambridge-kura, men däremot har jag kommit igång med träningen igen och kommer att sakta men säkert att komma i form genom kost och motion. Kanke att jag kör pulver en vecka här och där för att öka motivationen.

Tack återigen för era omtänksamma kommentarer! Visst ska vi göra varandra sällskap även denna vår?

Mot målvikten (och kvällens spinningpass)!!!

Kram M

Önskelista till Tomten

1. Motivation.
2. Rutiner.
3. Och lite sunt förnuft.

Ena stunden är jag all set, för att i nästa tappa allt... Kära Tomten, jag har varit snäll i år!

Kanske ska börja att vara lite snäll mot mig själv också och uppfylla den där drömmen nu.

December-racet!

Årets sista månad är här, vilket innebär att jag har 31 dagar på mig att snygga till nyårsvikten.

Och det känns bra. Även om det inte har blivit så mycket bloggande, har jag ändå haft ett hyfsat bra fokus på både mat och motion.

Ikväll blir det ett efterlängtat spinningpass, vilket ska bli ett återkommande inslag mellan glöggkvällarna den här månaden. För en sak är säker: jag ska inte ha en massa Cambridge-kartonger på diskbänken i april 2011. Jag ska möta det nya året med stolthet och glädje.

Sista rycket nu!

På egna ben!

Ojdå, bloggandet avtog i takt med att Cambridge-kartongen blev tommare. Nu är nämligen påsarna slut och i nuläget avser jag inte att inhandla nya. Det är nu det "riktiga" livet börjar. GI-inspirerad kost och träning är planen och på söndag är det en laddad M som parkerar rumpan (i storlek 40, hihi) på spinningcykelsadeln.

Nyårsafton är som bekant inte långt borta och målet kvarstår. Bloggen byter kanske innehåll, men målvikten ska nås!

Ups and downs

Det gick inte riktigt som jag hade tänkt mig. Eller, jo visst gick det bra. Men sedan gick det mindre bra. Och nu går det bättre igen.

Visst låter det rörigt? Det är i vilket fall en bra beskrivning på mina senaste dagar. Anledningen är att jag blev med frestad att ta en spontan utekväll i fredags, vilket jag inte kunde motstå. Även om det var sanslöst roligt, blev det också inkörsporten för motivationssvackan som följde. Sedan dess har jag kört lite sporadiskt. En dag ren kur här, en dag kombinerad kur där.

Igår blev det dock ren kur. Så även idag. Jag vet ju vad jag vill.

Min nystart har dock medfört två positiva saker: en lägre vikt på vågen (80,0 kg) och att jag nu kan använda mina jeans i storlek 40, vilket var mitt första (jeans)delmål.

Medgångar och motgångar alltså. Men mest medgångar!

Thank God It's Friday

Kanske lättar det nu. Helgen är på ingång och imorgon har en hel vecka gått. Även om jag känner mig målmedveten och stark inser jag att jag inte ska begå det stora misstaget att ta ut segern i förskott. Kedjan är som bekant inte starkare än sin svagaste länk, och för mig handlar det om att fortsätta kämpa mot det plötsliga suget som ibland gör sig påmint.

Men ska jag uppnå en förändring är det bara att bita ihop. Imorgon ska jag dessutom ställa mig på vågen, vilket kanske ger mig en liten motivationskick. Oavsett vad den visar är jag en bra bit på väg nu. Och på nyårsafton tänker jag skåla för min framgång (tyst för mig själv förstås, någon måtta får det vara, haha!).

Nystart: Dag 5

Min dag i ett nötskal:

Du känner en lätthet i kroppen och har en känsla av välbefinnande. Hungerkänslorna försvinner helt för många. Normalt använder kroppen glykogen som energi till bl a hjärnan, men under fettförbränningen utvecklas en annan form av energi till hjärnan, s k ketonämnen. De bidrar till ovanstående positiva effekter.
Viktigt, fortsätt äta 3 mål/dag och drick mycket vatten.

Men, jag har även kämpat emot ett fruktansvärt sug idag, vilket jag inte var ett dugg beredd på. Jag fick nästan sätta en tejpbit över munnen för att minimera risken för att något olämpligt plötsligt skulle få för sig att ta plats där inne. Kämpigt, var ordet.

Därför är det med viss lättnad jag skriver dagens sista inlägg. Det känns skönt att vakna upp till den sjätte dagen imorgon. En vecka är ett absolut minimum den här gången!

High five!

Vaknade upp till en ljuvlig morgon: solsken, kraftfulla höstvindar och ketoner som går bananas inne i kroppen.

Idag är det dessutom den femte dagen, vilket känns helt fantastiskt. Den här nystarten har gått bättre än jag någonsin hade vågat hoppas, och förklaringen sitter nog i huvudet. Med realistiska delmål och en tydlig målbild kommer jag att greja detta.

Nystart: Dag 4

Nu har mer än halva veckan gått och fettförbränningen har förhoppningsvis satt igång på allvar. Ett högst obehagligt symptom är de små acteonstinkande andedräktspuffar som smiter ut ur munnen emellanåt. Samtidigt är det en bekräftelse på att kroppen har fattat vinken nu.

Illamåendet försvann nästan helt under kvällen, så kanske var det bara något tillfälligt. Dock ska jag försöka att öka vätskeintaget i förebyggande syfte. (Tack för tipset, A!)

I Cambridge-broschyren beskrivs träffsäkert den fjärde dagen:

Nu känner de flesta sig piggare, orkar mer, behöver mindre sömn och hungern dämpas. (Vissa kan fortfarande känna sig lite matta.) Nu hämtar kroppen sin energi från sina fettdepåer (förbränner fett). Fortsätt att drick minst 3 liter vätska/dag, utöver den mängd som du blandar Cambridgekuren med.