Starka och svaga stunder

Även om min motivation är skyhög för tillfället, pendlar jag allt oftare mellan att vara hur stark som helst och att känna mig ynklig och liten. Jag har upptäckt två olika sidor av mig själv och jag gillar båda på olika sätt:

Den starka M är hon som taggar till när det behövs och som alltid har ett snusförnuftigt argument i bakfickan. Hon gläds åt de små, små framstegen varje dag; hon ropar "HURRA!" för varje hål skärpet minskar i midjan och hon planerar alla de stordåd som hon ska utföra med sin smala kropp i en nära framtid. Hinder på vägen hoppar hon lätt över och små frestelser viftas bort som om hon inte gjort annat. Om större lockelser kommer i hennes väg tänker hon "NEEEJ, JAG SKA FÖR I H-VETE INTE STOPPA NÅGOT I MUNNEN!". Och så gör hon inte det heller.

Den inte fullt lika starka M tycker lite synd om sig själv för att hon inte kan sätta sig på en uteservering, fredagsmysa eller plocka en påse av godiset det är extrapris på just nu. Hon tänker att det är lite skamligt att vara i den här situationen igen och önskar att det vore annorlunda. Hon har lite humörsvängningar också, framförallt när ovannämnda frestelser dyker upp i huvudet. Hon står emot. Men hon tycker lite synd om sig själv samtidigt.

För det mesta är jag den starka M, men någon gång under varje dag dyker den ynkliga, svaga M upp. Jag vet aldrig när, bara att hon gör det. Då gäller det att rida ut stormen och hålla emot så mycket det bara går. Och när jag gör det blir jag den starka M igen.

Även om det såklart är jobbigt att ha svaga stunder är det bra för mig i långa loppet. För det är i de ögonblicken jag hittar min motivation och mitt fokus. Jag funderar på konsekvenser och mitt beteende, och försöker dessutom hitta sätt att avleda uppmärksamheten på.

Den här gången ska jag nämligen inte bara uppnå en viss vikt - jag ska hålla den också!

Glädjen över en dragkedja

I höstas införskaffade jag ett par hiskeligt snygga stövlar av boots-modell. Dyra som satan, men värda vartenda öre! Tyvärr var de lite tighta över vaderna (dragkedjorna vägrade att gå ända upp!), men jag tänkte att "Äsch, de töjer sig om jag använder dem ofta".

Men efter otaliga försök, som bland annat har inneburit att jag varit farligt nära att få blodstopp i båda benen, har det fortfarande funnits en glipa på ca fyra centimeter på den ena vadens dragkedja. "Attans också, jag kommer aldrig att kunna ha dem!"

Så plötsligt hände det! I morse fick jag ett ryck och stoppade ner fötterna. Ackompanjerat av ett glädjerusigt, fjantigt fnitter drog jag upp båda dragkedjorna hela vägen. Äntligen!

Det är sann glädje i en liten ask!

Min fortsatta bana

Just det, jag kanske ska sätta min tänkta strategi på pränt. Egentligen har jag inget som hindrar mig ifrån att "pulvra" en tid framöver. Jag har märkt att det är lättare att låta dagarna se ungefär likadana ut, det vill säga att jag tar mina shakes på någotsånär regelbundna tider och låter fettförbränningen sköta sig själv. En dag i taget, en vecka i taget.

Men jag vet också att schemat kan ändras fortare än kvickt. Valborgsmässoafton är fortfarande ett oskrivet blad till exempel. Samtidigt vill jag inte riskera att tappa fotfästet igen, vilket jag vet att jag gör ganska lätt - framförallt om jag börjar känna mig säker och relativt nöjd.

I skrivande stund är jag därför fast besluten om att fortsätta på ren kur ett par, tre veckor till. Och det känns som ett riktigt bra beslut!

VÄGNING (efter 1 vecka)

Idag fick jag en smärre chock! I ren självbevarelsedrift (för att slippa bli besviken) hade jag rätt låga förväntningar på dagens vägning. Cirka 86-87 kilo hade jag siktat på. Så resultatet kom som en helt underbar överraskning:

Start: 12 april 2011
Vikt: 89,5 kg
BMI: 28,9
Midjemått: 98 cm

Vägning 20 april (efter 1 vecka med Slanka)
Vikt: 84,0 kg (-5,5 kg)
BMI: 27,1 (-1,8)
Midjemått: 95 cm (-3 cm)

Nio kilo till målet nu, M! Du grejar det här ju!

Pirr i magen

Det är nog med lite skräckblandad förtjusning som jag ska stega in på konsulentens kontor senare idag. Eller, själva besöket är inget att noja över såklart, utan det faktum att jag ska ställa mig på vågen. Pirrigt är bara förnamnet.

Men jag försöker att ha ett nyktert synsätt på det hela. Jag har grejat en vecka nu; jag är på G och det här är bara början. Samtidigt vill jag ju se ett peppande minus som gör att motivationen fortsätter att vara stark.

Men alla överviktskilon ska bort, och kroppen får själv bestämma takten. Jag kör på oavsett! Det får bli dagens mantra, helt enkelt.

Årsdagen

Idag är det förresten exakt ett år sedan jag tog min allra första shake. Det var starten på en helt fantastisk resa som avslutades med en ännu mer fantastisk sommar där jag strosade omkring i snygga kläder på en normalviktig kropp. Åh, vad stolt och nöjd jag var över min prestation!

Att jag sedan valde att gå upp nästan allt igen (ja, jag valde att gå upp i vikt, för likgiltighet är ett val!) känns egentligen inte så hemskt som det kanske borde. Som jag tidigare har nämnt tror jag att det är en viktig lärdom för mig, och när jag blir normalviktig igen kommer jag att vara extra vaksam och insiktsfull. Nu vet jag hur snabbt det kan gå och att det inte spelar någon roll hur säker jag är, för jag är en allt-eller-inget människa - och kommer säkert att förbli sådan.

Jag måste helt enkelt hitta ett nytt förållningssätt och jobba aktivt med vikten. Det sista jag ska göra är att tro att jag är botad bara för att jag går ner ett gäng kilon på några veckor. Stark, absolut! Men inte immun mot kalorier och viktuppgång.

Så välkommen Årsdagen! Du är min inspiration och min väckarklocka.

Eight days a week

Haha, jag vet inte riktigt hur jag ska räkna mina veckor. Dagen då jag besökte min konsulent drack jag två Naturdiet och provsmakade ett glas Slanka hos henne. Men den riktiga Slanka- starten var ju inte förrän dagen efter.

Så antingen är det dag 8 eller dag 7 idag. Oavsett känns det riktigt bra: jag mår bra och är förbaskat stolt över mig själv.

Imorgon blir det inhandling och vägning. Spännande!

Vad som motiverar mig

Som en fortsättning på föregående inlägg kommer här mina motivationshöjare. När hjärnspökena dyker upp eller när frestelserna blir för starka - och även i förebyggande syfte - plockar jag fram mitt kollegieblock som jag har fyllt med diverse pepp-klotter. I det finns anteckningar som handlar om allt ifrån att komma i ett visst klädesplagg och att känns sig fin vid ett speciellt tillfälle till djupare tankar om självförtroende och självkänsla.

Här är ett axplock:

Till en stor tillställning i mitten av maj ska jag komma i mina favoritbyxor som jag älskade att ha på mig i somras. Jag visualiser mig själv i dem tillsammans med tröjan, kavajen, skorna och de smycken jag ska bära till. Och förstås: ett strålande härligt leende för att jag äntligen kan bära den outfiten igen!

Jag har två par jeans i storlek 30" i garderoben. Det ena paret är nyköpt(!), och det andra paret satt perfekt när jag var som lättast i somras. Mitt definitiva mål är att glida runt i dem i sommar. Och det ska jag banne mig göra också!

Jag vill känna mig tillfreds med mig själv, och hur sorgligt det än må låta gjorde jag verkligen det i somras. Livet var mycket lättare, bokstavligt talat, och även om jag förstår att lycka inte ska definieras av ett midjemått kan jag inte hjälpa att tänka så. Jag vill tillåta mig själv att må bra, både på in- och utsidan. Varför skulle inte jag få ha rätt att vara genuint lycklig över en smal kropp?

Ovanstående punkter kanske känns lite ytliga, men det är det som funkar för mig. Jag har svårt att motivera mig genom att hävda att det är för den fysiska hälsans skull, när jag redan känner mig frisk som en nötkärna. Jag väljer att fokusera på den psykiska hälsan istället, mitt välbefinnande.

Jag ska väga 75 kilo igen. Det är jag faktiskt värd.

Motivation

På förekommen anledning är det dags att på riktigt ta tag i det som allting hänger på: motivationen. Ett ganska utslitet begrepp i viktminskningssammanhang, men ack så viktigt för att kunna nå hela vägen fram. De klassiska viktminskningsfrågorna (som jag en gång besvarade här) är det kanske dags att uppdatera. Omvärdera. Hitta fokuset på nytt.

Det är nämligen lite märkligt hur varje försök till viktminskning ser så olika ut. Åtminstone för mig. Framförallt när varje försök grundar sig i en vilja att bli smal. Och vill man så kan man. Har jag hört. Men så jäkla lätt är det ju faktiskt inte. För jag har alltid velat! Men inte alltid kunnat. Märkligt. Eller?

Jag tror att det handlar om en inre styrka som man helt enkelt måste plocka fram. Jag är helt över övertygad om att alla har en sådan, och när det är skarpt läge finns den där. Jag plockade fram den förra våren och lyckades gå ner nästan 16 kilo på några veckor. Skillnaden mellan den viktminskningsresan och andra är att då bestämde jag mig för att jag skulle lyckas. Jag visste att jag skulle göra det och jag trodde på mig själv varje dag, hela tiden. Målbilden var tydlig - och jag blev också normalviktig. (Kanske en aning hyckleri, eftersom jag inte lyckades hålla vikten särskilt länge, men min poäng går säkert fram).

Denna gång har jag försökt att hitta den där övermänskliga känslan igen. Och jag tror att jag har gjort det också. Jag ser mig själv lyckas, och det är en underbar känsla som motiverar mig starkt.

Samtidigt har jag också stunder då jag tvivlar, men då försöker jag tänka på vilka vinster en viktminskning för med sig. Och då försvinner tvivlet rätt snabbt.

Återkommer med vilka de är inom kort!

Start och mål

Jag har ju tvingats korrigera viktminskningsmätaren här ovan. Min nya startvikt var det ju inget snack om: vågen ljuger ju liksom inte...

Men jag har även ändrat min målvikt. Höjt den. Gjort den mer uppnåelig. 75 kilo är en drömvikt, och bara några hekto från där jag hamnade senast.

För även om jag verkligen njöt av min nya, låga vikt i somras, var det långt ifrån att jag kände mig färdig. Synd. Tänk om jag hade förstått då att jag skulle lägga på mig fjorton kilo(!) igen.

Därför tror jag att det är bra för mig att sikta mot ett realistiskt mål. Och den dagen det står en sjua och en femma på vågen, då JÄKLAR ska jag säga några sanningens ord till mig själv i spegeln. Har jag styrkan att ta några kilo till efter det målet - ja, då är det en ren och skär bonus!