En ding ding värld

Det finns ett fenomen som jag har reflekterat över en tid nu. Ett förhållningssätt, kan man säga, som är sådär galet upp-och-ner-vänt. En del av mig tycker att det är skamligt och pinsamt, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är hysteriskt roligt emellanåt. Och för att se det komiska i det här fenomenet hjälper det nog att ha lite humor och självdistans.

Jag syftar nämligen på den tabu-belagda jojobantningen som jag har kommit att bli världsmästare i på senare år. Vikten pendlar upp och ner beroende på viken årstid det är, hur vardagsrutinerna ser ut och hur många sociala tillställningar som är inbokade i kalendern. Upp och ner och upp igen.

Visserligen pendlar vikten litegrann för alla människor då och då. Många runt omkring mig pratar om sina två eller tre semesterkilon eller "Nu gäller det att hålla igen efter helgen". Jag fungerar inte riktigt så. Än. För mig handlar det om 10, 15, 20 kilo åt gången. Vissa personer i min bekantsskapskrets träffar jag inte mer än en eller ett par gånger per år, och jag ser aldrig likadan ut från gång till gång. Lyckligtvis har ännu ingen kommenterat min jojobantning, men det är väl bara en tidsfråga.

Med humorn som vapen får den här lilla insikten bli ett avstamp. Nu räcker det! Det här ska bli min sista viktminskningsperiod på mycket länge. För även om jag definitivt har förmågan att skratta åt mig själv är det ett bättre alternativ att kunna le åt en normalviktig, balanserad person i spegeln.

Tro, hopp och kärlek

Jag tror
...på mig själv och mina möjligheter att lyckas!

Jag hoppas
...att den här viktresan blir den sista!

Jag älskar
...att jag gav mig själv en ny chans och att jag tog den!

Snabba vändningar

Vad fort det kan vända! Ett långvarigt och oerhört välkommet högtryck har nu vägarna förbi Sverige och sprider glädje och värme till alla helgfirare. I måndags morse hackade jag tänder och förfasades över vinterns tillfälliga återkomst. Nu börjar sommarkänslorna vakna till liv och med det även lusten att ta sommaren med storm i en nyslimmad kropp. Härliga tider!

Det är inte bara vädret som byter skepnad, utan även min sinnesstämning. Efter att ha genomlidit tre ganska sega, otåliga veckor med Slanka har humöret stigit i raketfart och jag studsar leende fram likt en Bumbibjörn.

Och idag ska den här bumbibjörnen njuta av att ha sommaren i sikte!

Min första belöning

Idag har jag haft en sådan där vansinnigt underbar dag då allt har gått smidigt och lätt. Så även jag! Jag känner mig sprallig och pigg och njuter i fulla drag av att vara ett par storlekar mindre. Äntligen verkar det vända.

Därför var det perfekt tajmat att jag hade ett inbokat frisörbesök idag. Klippning, toning, hårinpackning och hårbottenmassage blev en underbar belöning för vad jag har åstadkommit hittills. Dessutom slog det mig att mitt ansikte har blivit mycket smalare, en stor skillnad mot när jag satt i frisörstolen för åtta veckor sedan.

Så, med ett nyfixat hårsvall, är jag redo att ta mig an de sista kilona.

Mina viktdelmål

För att kunna behålla motivationen över tid gäller det som bekant att hitta en inre drivkraft som gör att man inte backar ur när det känns sådär överjävligt tufft. Min drivkraft är bland annat att jag vill uppnå den där smal-känslan igen: att med lätta steg vandra fram i livet, att vara nöjd med spegelbilden i provhytten och att komma i merparten av kläderna i garderoben.

Jag har tidigare formulerat delmål som har handlat om just det, nämligen att komma i ett par byxor och jeans i mindre storlek samt att uppnå känslan av att - för en gångs skull - vara nöjd med vikten.

Bortsett från de delmålen har jag också konkreta vikt-delmål:

Mindre än 80 kg
Ett stående mål som jag alltid har satt upp när jag har viktminskat. Det känns betydligt bättre att väga 79,9 än 80,0. Faktiskt. Dels för att jag brukar trivas bra med min kropp mellan 75 och 80 kilo, dels för att det känns närmare målet då. Man har rätt förstasiffra, så att säga!

77 kg
BMI 25-gränsen och normalviktig på papperet. Jag längtar efter den dagen.

75,9 kg
Vikten jag uppnådde i fjol och den ska tangeras!

Mindre än 75 kg
Mitt stora slutmål på min SLANKA-resa är att väga mindre än 75 kilo. Och det målet är bara några futtiga kilon bort nu.

Äventyret fortsätter, och jag ser fram emot att bocka av delmålen. Ett efter ett.

VÄGNING (efter 3 veckor)

Jag fruktade verkligen dagens vägning och har till och med funderat på att byta strategi om minuset skulle vara lika blygsamt som förra veckan. Men snacka om att oroa sig i onödan:

Start: 12 april 2011
Vikt: 89,5 kg
BMI: 28,9
Midjemått: 98 cm

Vägning 3 maj (efter 3 veckor med Slanka)
Vikt: 81,6 kg (-7,9 kg)
BMI: 26,3 (-2,6)
Midjemått: 92 cm (-6 cm)

Cirka åtta kilo på tre veckor, alltså. Och det märks nu! Midjemåttet har också minskat och de där försvunna centimetrarna i midjan innebar att jag drog på mig ett par jeans i storlek 40 dagen till ära. En framgång i sig!

Nu är det raka vägen mot 70-talet!

May and me

Äntligen är vi inne i årets härligaste månad (trots att haglet naggade hårt på min hjässa tidigare idag) och jag känner mig full av livslust och glädje just nu. Min valborgshelg blev en mysig och lugn tillställning i trevligt sällskap och även om det (som vanligt) är tufft ibland är jag så oerhört glad att jag klarade den utmaningen. Att vakna upp på måndagen och vara nöjd är en obeskrivlig känsla ju!

Idag är det sista dagen på min tredje vecka... Hisnande! I veckan blir det vägning och nu VILL jag ha ett litet skutt neråt på viktminskningsstegen.

För jag trotsar haglet; maj ska bli årets bästa månad på alla sätt och vis!

Tuffa tider (för en drömmare)

Om jag ska vara brutalt ärlig (vilket jag i och för sig brukar vara på min anonyma blogg) känns den här viktresan inte alls lika enkel och sprudlande rolig som jag minns att den förra gjorde. Jag kämpar mer den här gången, och det är mot suget efter både sötsaker och riktig mat (allt som går att tugga, egentligen), mot hjärnspöken som inte tycker att det är värt alla uppoffringar, mot min självkritiska spegelbild och - framförallt - mot vågen.

Å andra sidan går det ju bra rent planeringsmässigt. Jag följer mitt upplagda program och är halvvägs på min tredje vecka nu. Ännu en Slanka-kartong har hamnat på återvinningsstationen och jag sörplar vatten i tid och otid. Och kaffe!

Det är alltså den psykologiska biten som känns tuff just nu. Jag vill nå målvikten igår. Kanske beror det på att det inte var så länge sedan jag faktiskt var normalviktig. Det har hela tiden känts tungt att tvingas upprepa förra årets succéprestation, så onödigt att behöva göra om allt. Det är nämligen det som är skillnaden: förra året hade jag varit överviktig så länge att minsta lilla framsteg kändes värdigt Nobelpriset och jag var överlycklig för varje tappat kilo. I år är jag otålig och irriterad över att jag inte kan ha vissa plagg (som jag stolt införskaffade förra sommaren) och att veckans vikt inte infriade mina höga förväntningar.

Men drömmen kommer ju att slå in. Inom kort kommer de här tankarna att sakta bytas ut mot stolthet och glädje. Det vet jag. Och dessutom är det bara positivt att det inte går lekande lätt, för då kanske jag inser att jag inte kan jojobanta i all evighet. Det ska vara tufft, och jag ska minnas den här känslan när jag har nått min målvikt.

Att vara eller icke vara

...det är frågan.

Är det modigare att våga leva för dagen och acceptera sitt utseende precis som det är? Att låta de där extrakilona sitta där de sitter och faktiskt tillåta sig att vara nöjd?

Eller är det modigare att satsa stort och ge allt för att uppnå en lägre vikt, även om det innebär en del uppoffringar längs vägen?

Dagens högst filosofiska inlägg bottnar i den självkritiska granskningen som jag utsätter mig för dagligen. Jag lever i framtiden och längtar tills den dagen jag är normalviktig igen. Jag tycker inte att jag är snygg i några kläder än så länge, och har börjat oroa mig för att jag kommer att fortsätta vara kritisk. Kanske har jag förskönat sommarens smal-upplevelse, och 75-kilos-målet?

Jag beundrar starka, kvinnliga amazoner som utstrålar självkänsla och stolthet trots att BMI 25-gränsen är passerad med råge. Det är nämligen inte lika snyggt med en tjej i storlek större som inte är bekväm i sin kropp och som tydligt visar att hon skäms över magen, armarna, rumpan eller vad det nu må vara.

Så vem vill jag identifiera mig med? I vilken ände ska man börja? Självkänslan är avgörande och eftersom jag har svårt att acceptera min övervikt kommer jag aldrig att kunna lura någon annan att jag gör det heller. Inom mig bor det nämligen en smal tjej. En tjej som inte vill vara självkritisk längre.

Men kommer självkänslan av sig självt allt eftersom? Kanske. Men det är nog dags att jag hjälper den lite på traven...

Ett halvt kilo är ett halvt kilo

Nedrigt är ett passande ord för dagens viktminskningsresultat. Här har man gått långa morgon- och kvällspromenader, slitit för att återfå motivationen och kämpat sig igenom påsken för att komma in i ketos igen och vad får jag för det? Fem hekto.

Men så tänker jag till lite. Vänder på steken. Inser fakta. Jag har gått ner ett halvt kilo - över påsken. Det är nog första gången som det har hänt mig. Någonsin.

Min konsulent trodde att jag fortfarande binder extra vätska och att vågen därför är missvisande. Det betvivlar jag dock starkt, eftersom det har gått fyra dagar nu - och så mycket tryckte jag inte i mig under den där ödesdigra timmen. Däremot poängterade hon att det inte är fett jag har lagrat, vilket hon naturligtvis har rätt i.

Vad drar jag då för slutsats? Jo, jag ska ge sjuttsingen i att äta något, hur lite det än må vara. Det är definitivt inte värt det, vilket jag har fått lära mig den hårda vägen. Minusresultaten sporrar ju, vilket är den främsta anledningen till att jag har valt vlcd-metoden!

Men ett halvt kilo är ett halvt kilo. Och jag är sex kilo lättare än vad jag var för två veckor sedan. Självklart ska jag vara nöjd över det!