En fabulous utmaning!

Jag har fortfarande minuset i sikte, men ska ändå utsätta mig för en liten utmaning ikväll: tjejkväll på stan och SATC-filmen.

Med en stark, nyfunnen vilja att komma vidare, blir det ett begränsat intag av alkohol, en GI-inspirerad middag och en Cola light på bion. För ärligt talat är det inte vad jag stoppar i munnen som gör en bra tjejkväll - det är sällskapet. Och kvällen kommer att bli fabulous!

Uppdatering
----------------------------------------------
Kvällen blev helt fantastisk på alla sätt! Jag drack långsamt och gott, valde bort riset vid middagen och drack en Cola light på bion (smakade lite popcorn också). På vägen hem lät jag bli att dundra in på 7Eleven och köpa en kexchoklad, vilket jag alltid har gjort på vägen hem från en utekväll. Så kvällen BLEV fabulous, helt enkelt!

Bloggens makt

Jag har alltid haft en pessimistisk inställning till bloggar, och har inte riktigt förstått poängen med att hänga ut sitt liv och att använda bloggen som en offentlig dagbok. Därför var det med lite, lite självförakt och framförallt dubbelmoral, som jag startade min egen blogg för drygt två månader sedan. Tänk om jag hade vetat då vad den skulle komma att betyda för mig.

När jag stod i startgroparna till vårens Cambridge-race gjorde jag det inte ensam. Min barndomskompis och jag bestämde oss för att gå ner i vikt tillsammans och hjälpa och stötta varandra längs vägen. Men ibland kommer livet emellan, och hon blev tvungen att avbryta sin resa efter bara ett par veckor. Ur min synvinkeln betydde det att jag stod ensam på rätt stappliga ben. Och ensam är inte stark.

Men jag blev inte ensam! Tack vare bloggen har jag träffat Er! Tack vare alla kloka diskussioner, alla nytänkande resonemang, alla glada hejarop när det går bra och all peppning när motivationen tryter har jag känt mig otroligt priviligerad och stark. Utan er hade jag antagligen inte skrivit den här bloggen längre.

Bara en sådan sak som att göra avsteg från sina planer. Under tidigare viktminskningar dolde jag snedstegen genom att exempelvis skippa Viktväktarmötet. Det var bara resultatet som betydde något; antingen var jag duktig eller dålig. Men genom att jag startade den här bloggen har jag kunnat skriva mig igenom mina dåliga dagar, och varje gång finns ni där och hjälper mig att begrunda vad som gick snett och peppar mig att fortsätta. Och det har jag gjort. Tack vare att ni finns har jag kunnat hitta styrkan och lära mig om mitt ätbeteende.

Det är underbart att följa även era framsteg. Oddsen på att lyckas med Cambridgekuren måste ju vara skyhöga, men vårt lilla gäng har faktiskt bevisat att det fungerar när man kombinerar VLCD med beteendeförändring. Vi kommer att klara det här och det är tack vare att vi hjälps åt i med- och motgång. Viktminskningen är individuell, sa min kloka konsulent när min kompis och jag gick dit fösta gången, men jag tycker att vi har visat hur viktigt det är att ingå i en kollektiv viktminskning också.

Med min tidigare pessimistiska inställning i bakhuvudet känns det lite ironiskt att kunna konstatera att bloggen faktiskt har förändrat mitt liv. Utan er hade jag aldrig klarat det här.

Tack för att ni finns!

Ett nej är ett nej

Puh! Idag har jag inte suttit ner många minuter. Jag har flängt runt på diverse ärenden precis hela dagen. När jag kom innanför dörren var var det enda jag kunde tänka på var soffan. Och mat. Och godis. Hjärnan formulerade de mest djävulska planer, som: Ät vad du vill idag, och gå på ett spinningpass imorgon bitti. Yea right, som att det var den bästa lösningen.

Istället sa jag Nej. Det finns inte en chans att jag tänker ge vika för minsta lilla trugning. Nu tänker jag hålla mig till planen och komma vidare. Framåt. Neråt. Jag insåg ju att suget berodde på att blodsockret var lågt och att jag var trött, och inte på att jag var hungrig. Så i skrivande stund tillbringar jag min fredagkväll i soffan med täcke, kudde och en shake. Och suget är borta!

Från & Till

En förlängning av diskussionen i mitt föregående inlägg är var man har sitt fokus. När jag väl hade bestämt mig för att köra Cambridgekuren var jag evinnerligt trött på att vara stor. Jag hade inte ett, utan två, par byxor som hade spruckit under vintern och jag upptäckte till min stora fasa att jag inte bara hade en, utan två, hakor helt plötsligt. Jag behövde göra något drastiskt och då hade jag ju verkligen valt rätt metod.

Även om jag såklart har haft en tydlig målbild i huvudet, tror jag att mitt fokus, åtminstone initialt, låg på det jag ville bort från. Jag ville bort från allt vad klädbekymmer och klumpighet hette och vecka efter vecka kom jag längre bort från mitt tidigare jag. Kanske är det också därför som jag börjar känna mig nöjd nu? I nuläget identifierar jag mig mer med min målbild än med min startbild, och därmed har jag kommit bort från vantrivseln som det innebar att vara så där stor.

Jag tror att jag har knäckt koden nu. För att jag ska kunna gå ner de här sista, betydelsefulla kilona, ska jag nu fokusera hundraprocentigt på vad jag vill till.

Att nöja sig

När jag startade det här projektet lovade jag mig själv att det här ska bli gången då jag lyckas. Med ett självförtroende som var lite naggat i kanten efter ett flertal misslyckade försök, har jag ändå haft de orden i bakhuvudet vecka efter vecka. Och fortfarande, efter snart åtta veckor, vet jag att jag kommer att hålla mitt löfte.

Även om det har varit stiltje på vågen en tid, så har varje dag varit en dag närmare målet. Jag funderar, analyserar och fokuserar dagligen på min viktminskning, och ser mig själv ur olika perspektiv, inifrån och utifrån.

En sak som jag har reflekterat över är varför tävlingsinstinkten inte har varit lika stark efter att jag hamnade under 80-strecket. Med bara några kilon kvar till mitt smala jag borde det ju bli tvärtom egentligen. Min hypotes är att jag börjar känna mig rätt nöjd. Jag kan öppna garderoben och tycka att allt sitter rätt snyggt, jag rör mig smidigare och tar mindre (fysisk) plats. Jag är stolt över vad jag åstadkommit hittills och njuter av att slippa bära på de kilon jag har tappat.

Men jag påminns ständigt om mitt löfte till mig själv, och när jag känner efter förstår jag ju att nöjdhetskänslan egentligen bara är ett svepskäl för att inte kämpa hela vägen ut. Precis som om inte jag skulle vara värd att uppfylla min dröm. För varför ska jag nöja mig med att vara nästan smal, när jag om några veckor kan vara det på riktigt?

Jag tänker inte stanna på den här vikten. Och jag ska dra mig till minnes hur det känns idag när jag står där på vågen och den visar min målvikt.

Räddaren i nöden

Ibland utsätts man för situationer som inte riktigt lämpar sig för att skaka ihop Cambridge-pulver, som när man träffar fördomsfulla anti-bantare, till exempel. Ibland ändras planerna och helt plötsligt har man inte en pulverpåse till hands. Och ibland kanske man, som jag, ligger back två påsar före nästa inhandling.

Då är jag glad att det finns ett substitut, nämligen färdiga VLCD-shakes på kylhyllan i närmsta butik.

Även om det inte löser problemet med fördomarna (även om det är skillnad mellan att säga att man tar någon enstaka måltidsersättning "någon gång ibland" än att behöva erkänna att man är inskriven hos en konsulent), innehåller något fler kalorier och har långt ifrån samma goda smak, är det en räddare i nöden.

Skippad vägning

Jag har fattat beslutet att skippa vägningen den här veckan. Med tanke på att jag har fått ett nollresultat två veckor i följd - och som påverkade motivationen mer än vad jag trodde - vågar jag inte riskera att bli besviken nu när jag äntligen är på banan igen. Det känns som ett klokt beslut, även om det känns lite tomt att inte veta exakt hur det står till med vikten - egentligen.

Eftersom jag fyller på och tömmer glykogendepåerna oftare än somliga byter strumpor, är vågen ändå rätt missvisande just nu. En betydligt säkrare indikation är hur kläderna sitter. De plagg som satt tight för ett par veckor sedan sitter mycket lösare idag. Därför hade ett vågresultat varit rätt intetsägande, för uppenbarligen krymper jag trots att vågen säger att jag står still i vikt.

Spegelbild och självbild

Jag måste bara berätta en liten anekdot från min dag:

Min tisdag började ovanligt tidigt. Morgontrött som jag är råkade jag snooza några minuter för länge, så det var med stressiga steg som jag rörde mig mellan badrummet och garderoben i ett försök att se någorlunda representabel ut. Det gick sådär. Med rufsigt hår och en rätt skrynklig tröja fick jag småspringa till busshållplatsen. Den för Cambridgekuren karaktäristiska yrseln infann sig nästan omedelbart och jag blev tvungen att sätta mig ned på bänken i busskuren.

Då, när jag satt där på bänken med dålig hållning och håret på ända, fick jag syn på mig själv i reklampelarens glas, vilket gjorde att jag ryckte till. Det berodde dock inte på att jag med lätthet hade kunnat blivit tagen för en tjej på väg hem efter en sen utenatt, utan på att jag såg en ny verision av mig själv sitta där på bänken. Även om jag kände mig trött, risig och svullen efter helgen, gillade jag vad jag såg: en nästintill smal tjej.

Därefter rätade jag på ryggen och kände mig genast lite piggare. Dessutom bidrog morgonens lilla händelse till en ökad motivation som genomsyrade resten av min dag.

Varje moln har en silverkant

Med lite distans till helgens plötsliga tröstätning kan jag se kampen mot mitt gamla ätbeteende som någonting positivt. Under min viktminskning har jag vid flera tillfällen fått möjlighet att lära känna mina goda och dåliga vanor och vilka konsekvenser som följer med dem. Framförallt har jag insett att viktminskning är en process och ett långsiktigt arbete, även om själva metoden innebär snabb viktminskning i sig.

Vid mina tidigare viktminskningar satte jag på skygglapparna och körde järnet ända tills den första motgången dök upp, som i regel alltid innebar att jag slutade att kämpa. Jag har förändrats i det avseendet. Idag har jag utvecklat en inre övertygelse om att jag kan förändra mitt gamla beteende. Även om mina dåliga vanor bevisligen inte är helt borta, tror jag att de kommer att göra sig påminda mer och mer sällan med tiden. Och för varje gång de gör det, ska jag vara mer och mer förberedd.

Varje situation erbjuder en optimistisk tolkning:

Kvitterat!

Det känns fantastiskt att skriva att jag har klarat den här kritiska dagen. Jag har därmed lyckats att ta mig ur den onda cirkel som så många gånger under tidigare viktminskningar varit en inkörsport till fortsatt osunt leverne.

Gamla M vs. Nya M = 1 - 1