Första dagarna...

...är alltid tuffast! Nyss kände jag mig dessutom alldeles svimfärdig efter en kort, men rask, promenad ute i vårsolen. Snart är det dags för en shake och för varje gång jag dricker en sådan har jag nått ett litet delmål. För det är så jag känner. En dag i taget.

Ett kilo i taget.

Självinsikt

Visst känns det lite bitterljuvt att börja om igen. Jag menar, tanken var ju att jag skulle hålla min låga vikt som jag kämpade så mycket för att uppnå. Jag var normalviktig, och ändå tappade jag kontrollen och tillät mig att låta nästan samtliga kilon smyga sig på igen. Mina mer eller mindre lyckade försök till viktminskning i höstas har överskuggats av de senaste veckornas rejält osunda leverne. Vikten eskalerade kraftigt efter årsskiftet, och har tagit mig dit jag är idag.

Samtidigt känns det spännande och härligt att inleda en ny viktminskningsperiod. Faktiskt. Istället för att gräma mig över min nuvarande situation har jag bestämt mig för att tänka positivt och blicka framåt. Det är som det är, och det kan bara bli bättre!

Å andra sidan tänker jag inte lägga det senaste året bakom mig helt. Jag ser det senaste året som en lång, sammanhängande viktresa och det här är helt enkelt en fortsättning på den. Kanske behövde jag uppleva hur lätt jag går upp i vikt för att kunna gå ner och hålla vikten en gång för alla. Jag var väl medveten om att viktminskning är relativt lätt, men att det kritiska ligger i att ändra mina vanor och mitt ätbeteende. Och helt uppriktigt trodde jag att jag hade det efter förra sommaren...

Därför ska jag försöka att vara ännu mer ärlig mot mig själv. Jag har lärt mig mycket mer om mig själv under vintern än vad jag gjorde under mina succéveckor i fjol.

Självinsikt är därför vårens ledord.

Och så vikten då...

Min lägstavikt i somras var 75,8 kilo. En drömvikt på många sätt, även om jag var en bit ifrån mitt uppsatta mål. Jag ska nå dit igen. Och jag tänker inte lägga någon större vikt (hehe) vid mina startsiffor just nu. Jag har ältat färdigt för den här gången och vet att jag har alla möjligheter att snygga till siffrorna under våren.

Men det här är dock den bistra sanningen:

Startvikt 12 april 2011: 89,5 kg
BMI: 28,9
Midjemått: 98 cm

Vägning en gång i veckan, och för varje vecka är jag ett steg närmre mitt mål. Simple as that!

Nu ska jag SLANKA till mig!

Detta är alltså min nygamla strategi för att komma i sommarform; det blir välbeprövade och säkra VLCD-metoden, men ett helt nytt fabrikat.

Jag har valt att byta spår av två anledningar. För det första hade jag inte så mycket val, då min Cambridge-konsulent helt enkelt har valt att gå över till SLANKA istället. För det andra tror jag att det bara är odelat positivt för mig att testa något nytt. Det blir en nystart, och jag undviker att jämföra mina prestationer med förra årets viktresa - i alltför stor utsträckning åtminstone. Psykologi, helt enkelt.

Anedningen till att min konsulent har valt att byta fabrikat på sina produkter är enkel: SLANKA innehåller inget aspartam, gluten eller sojamjöl, vilket är tre ingredienser som finns i alla andra VLCD-produkter på marknaden. I övrigt är SLANKA innehållsmässigt identiskt med Cambridge, och även användningen och priset är detsamma.

Så, bortsett från det töntiga namnet, tror jag att det här kommer att bli min bästa vän och bordssällskap ett tag framöver!

Bye bye Cambridge Ren Kur - nu kör jag SLANKA Maxi istället! Mot mina drömmars mål!

Cliffhanger!

I eftermiddag presenterar jag min strategi, som jag faktiskt tror kan bli något riktigt bra... Ska iväg och undersöka saken först.

Och jag är SÅ glad att jag inte är ensam om att behöva kämpa bort några pluskilon i vår. Det låter helt underbart med en favorit i repris, A!

Hörs snart igen!

Foppa och jag

Dags att krypa till korset... Vårsolen gassar och årsdagen för när min viktminskningsresa startade är i antågande. Stressande, skrämmande och framförallt sorgligt.

Jag kan inte låta bli att identifiera mig med Peter Forsberg. Sådan innerlig och uppriktig vilja att lyckas, men ändå vill det sig inte riktigt.

Vis av tidigare misslyckanden låter jag bli att basunera ut att jag gör en storstilad comeback. I stället nöjer jag mig med att försiktigt erkänna att jag har inlett en ny Cambridge-period. Jag sänker härmed mina krav på mig själv och hoppas att jag blir stärkt av att jag ger mig själv ännu en chans.

Jag har ingen skadad fot, däremot en akilleshäl som stavas självförakt efter en höst/vinter fylld av tröstätande och många uteblivna träningspass.

Men viljan finns - och den har dammats av lagom till vårsäsongen!

Vad var det som hände egentligen?

En viktuppgång på nio tunga kilo på bara ett halvår - det är den bittra sanningen. Livet kom emellan, eller? Nja, visst var hösten tuff, men frågan är vad som var hönan och ägget i problematiken. Om jag ska vara brutalt ärlig tror jag att de senaste månaderna har känts extra jobbiga på grund av mina pluskilon. Vantrivsel. Självförakt. Jag skulle ju inte gå upp igen!

Igår drog jag mig till minnes hur det kändes den där dagen i juni då jag med fladdrande, beigea chinos och ett tight, vitt linne gick genom Sommarstockholm med riktning mot konsulentens kontor. Jag kände mig lycklig, lätt och levande! Vågen visade 75,9 kilo - en vikt jag inte hade haft sedan studentutspringet sju år tidigare.

Den dagen kändes det som att alla små och stora problem var bortflugna. Jag hade uppnått något stort: jag var normalviktig och skulle inleda sommaren på ett helt fantastiskt sätt. Vilket jag också gjorde, och sommaren 2010 var den mest underbara på flera år. Helt pötsligt såg jag fram emot att träffa nya människor, shoppa kläder jag aldrig skulle våga sätta på mig tidigare och jag upptäckte att min självkänsla och mitt självförtroende växte sig betydligt starkare.

Men nu, sju månader senare, har jag gått upp mer än hälften av alla de kilon jag kämpade bort. Hur kunde jag tillåta det? Varför kunde jag inte få vara sådär upprymd och glad - för alltid?

Jag får fundera på det. Tills vidare drar jag en viktig lärdom om mig själv, nämligen att jag måste att fortsätta fokusera på min vikt och mina matvanor även om jag tror att jag är oövervinnerlig. Man kan liksom inte leva på gamla meriter....

Och känslan den junidagen 2010, den ska jag återuppleva snart igen!

Nytt år, nya möjligheter! (Vilken klyscha!)

Hej bloggen och tidigare medkämpare!

Long time no see! Tyvärr(!) A, kan jag inte förklara frånvaron med att jag har nått målvikten och går runt och är sådär harmonisk och lycklig som man tror att man blir den dagen målsiffrorna visas på displayen. Jag har istället lyckats att gå upp några kilon (till) och ligger och balanserar runt 85-strecket sedan en tid tillbaka. Vad hände?

Vad glad jag blir av era små hälsningar och jag är så glad att ni har behållit/återfunnit motivationen så här lagom till 2011. GI-kost, Viktväktarna eller Ren Kur - huvudsaken är att vi inte släpper allt, eller hur!?

Och nu äntligen har jag lämnnat destruktiv självömkan och tröstätande bakom mig och vågar påstå att jag ska göra ett ärligt försök att hitta tillbaka till min lägstavikt (har nästan glömt hur det kändes, måste läsa gamla inlägg tror jag bestämt).

Min nuvarande livssituation ger mig ingen möjlighet att Cambridge-kura, men däremot har jag kommit igång med träningen igen och kommer att sakta men säkert att komma i form genom kost och motion. Kanke att jag kör pulver en vecka här och där för att öka motivationen.

Tack återigen för era omtänksamma kommentarer! Visst ska vi göra varandra sällskap även denna vår?

Mot målvikten (och kvällens spinningpass)!!!

Kram M

Önskelista till Tomten

1. Motivation.
2. Rutiner.
3. Och lite sunt förnuft.

Ena stunden är jag all set, för att i nästa tappa allt... Kära Tomten, jag har varit snäll i år!

Kanske ska börja att vara lite snäll mot mig själv också och uppfylla den där drömmen nu.

December-racet!

Årets sista månad är här, vilket innebär att jag har 31 dagar på mig att snygga till nyårsvikten.

Och det känns bra. Även om det inte har blivit så mycket bloggande, har jag ändå haft ett hyfsat bra fokus på både mat och motion.

Ikväll blir det ett efterlängtat spinningpass, vilket ska bli ett återkommande inslag mellan glöggkvällarna den här månaden. För en sak är säker: jag ska inte ha en massa Cambridge-kartonger på diskbänken i april 2011. Jag ska möta det nya året med stolthet och glädje.

Sista rycket nu!