Tuffa tider (för en drömmare)

Om jag ska vara brutalt ärlig (vilket jag i och för sig brukar vara på min anonyma blogg) känns den här viktresan inte alls lika enkel och sprudlande rolig som jag minns att den förra gjorde. Jag kämpar mer den här gången, och det är mot suget efter både sötsaker och riktig mat (allt som går att tugga, egentligen), mot hjärnspöken som inte tycker att det är värt alla uppoffringar, mot min självkritiska spegelbild och - framförallt - mot vågen.

Å andra sidan går det ju bra rent planeringsmässigt. Jag följer mitt upplagda program och är halvvägs på min tredje vecka nu. Ännu en Slanka-kartong har hamnat på återvinningsstationen och jag sörplar vatten i tid och otid. Och kaffe!

Det är alltså den psykologiska biten som känns tuff just nu. Jag vill nå målvikten igår. Kanske beror det på att det inte var så länge sedan jag faktiskt var normalviktig. Det har hela tiden känts tungt att tvingas upprepa förra årets succéprestation, så onödigt att behöva göra om allt. Det är nämligen det som är skillnaden: förra året hade jag varit överviktig så länge att minsta lilla framsteg kändes värdigt Nobelpriset och jag var överlycklig för varje tappat kilo. I år är jag otålig och irriterad över att jag inte kan ha vissa plagg (som jag stolt införskaffade förra sommaren) och att veckans vikt inte infriade mina höga förväntningar.

Men drömmen kommer ju att slå in. Inom kort kommer de här tankarna att sakta bytas ut mot stolthet och glädje. Det vet jag. Och dessutom är det bara positivt att det inte går lekande lätt, för då kanske jag inser att jag inte kan jojobanta i all evighet. Det ska vara tufft, och jag ska minnas den här känslan när jag har nått min målvikt.

Att vara eller icke vara

...det är frågan.

Är det modigare att våga leva för dagen och acceptera sitt utseende precis som det är? Att låta de där extrakilona sitta där de sitter och faktiskt tillåta sig att vara nöjd?

Eller är det modigare att satsa stort och ge allt för att uppnå en lägre vikt, även om det innebär en del uppoffringar längs vägen?

Dagens högst filosofiska inlägg bottnar i den självkritiska granskningen som jag utsätter mig för dagligen. Jag lever i framtiden och längtar tills den dagen jag är normalviktig igen. Jag tycker inte att jag är snygg i några kläder än så länge, och har börjat oroa mig för att jag kommer att fortsätta vara kritisk. Kanske har jag förskönat sommarens smal-upplevelse, och 75-kilos-målet?

Jag beundrar starka, kvinnliga amazoner som utstrålar självkänsla och stolthet trots att BMI 25-gränsen är passerad med råge. Det är nämligen inte lika snyggt med en tjej i storlek större som inte är bekväm i sin kropp och som tydligt visar att hon skäms över magen, armarna, rumpan eller vad det nu må vara.

Så vem vill jag identifiera mig med? I vilken ände ska man börja? Självkänslan är avgörande och eftersom jag har svårt att acceptera min övervikt kommer jag aldrig att kunna lura någon annan att jag gör det heller. Inom mig bor det nämligen en smal tjej. En tjej som inte vill vara självkritisk längre.

Men kommer självkänslan av sig självt allt eftersom? Kanske. Men det är nog dags att jag hjälper den lite på traven...

Ett halvt kilo är ett halvt kilo

Nedrigt är ett passande ord för dagens viktminskningsresultat. Här har man gått långa morgon- och kvällspromenader, slitit för att återfå motivationen och kämpat sig igenom påsken för att komma in i ketos igen och vad får jag för det? Fem hekto.

Men så tänker jag till lite. Vänder på steken. Inser fakta. Jag har gått ner ett halvt kilo - över påsken. Det är nog första gången som det har hänt mig. Någonsin.

Min konsulent trodde att jag fortfarande binder extra vätska och att vågen därför är missvisande. Det betvivlar jag dock starkt, eftersom det har gått fyra dagar nu - och så mycket tryckte jag inte i mig under den där ödesdigra timmen. Däremot poängterade hon att det inte är fett jag har lagrat, vilket hon naturligtvis har rätt i.

Vad drar jag då för slutsats? Jo, jag ska ge sjuttsingen i att äta något, hur lite det än må vara. Det är definitivt inte värt det, vilket jag har fått lära mig den hårda vägen. Minusresultaten sporrar ju, vilket är den främsta anledningen till att jag har valt vlcd-metoden!

Men ett halvt kilo är ett halvt kilo. Och jag är sex kilo lättare än vad jag var för två veckor sedan. Självklart ska jag vara nöjd över det!

VÄGNING (efter 2 veckor)

Jag kände nästan på kroppen att det inte skulle bli ett så stort steg neråt den här veckan. Lite besviken är jag kanske, men å andra sidan väger jag betydligt mindre än vad jag gjorde för två veckor sedan. Neråt går det iallafall:

Start: 12 april 2011
Vikt: 89,5 kg
BMI: 28,9
Midjemått: 98 cm

Vägning 27 april (efter 2 veckor med Slanka)
Vikt: 83,5 kg (-6 kg)
BMI: 27,0 (-1,9)
Midjemått: 94 cm (-4 cm)

Två veckor!

Tiden går fort när man har roligt, eller hur ska man uttrycka det? Idag är det nämligen två veckor sedan jag inledde vårens Operation viktminskning. Trots långfredagens lilla snedsteg känns det som att jag har läget under kontroll. Snabbt, stabilt och jättejättebra, för att citera ett känt reklamjingel.

Men visst tar jag till mig av det som hände. Min slutsats är att jag måste förutse riskerna bättre i framtiden. Trötthet, stress och frestelser i överflöd är kända riskmoment vid det här laget, men inte desto mindre farliga. Jag ska anstränga mig till det yttersta för att inte gå i den fällan igen.

Imorgon blir ett efterlängtat besök hos min konsulent. Min förhoppning är naturligtvis att de där förbaskade chokladäggen är förbrända vid det här laget och att jag kan få en liten minuskick.

Hur som helst ska min tredje vecka inledas med flaggan i topp!

Summering av påskhelgen

4, 3, 2, 1... Om några timmar är påsken över för den här gången, vilket känns som en oerhört stor lättnad. Överallt pratas det om påskägg med godis, grillspecialiteter, glass i solskenet och allmänt mycket GOTT. Förra året inföll denna frosseriernas helg långt innan jag planerade att skaka ihop min första shake, vilket kanske förklarar att jag klarade av att köra nästan fem veckor i sträck - på ren kur.

Men den här gången åkte jag dit. En aning iallafall.

I fredags tillbringade jag nämligen dagen tillsammans med hela min familj. Redan innan vi träffades deklarerade jag tydligt och klart att jag skippar mat och dryck för tillfället. Inget mer med det, de känner ju mig vid det här laget. Dock fick jag ett litet påskägg som innehöll några stackars chokladägg och något skumaktigt godis samt en sedel av trevlig valör. Det ena var lite mer välkommet än det andra, om man säger så.

Vad gör jag då? Ger jag bort mitt godis till någon bättre behövande, eller häller ut det i den gemensamma skålen på vardagsrumsbordet? Nej, jag går och stoppar ner ägget i väskan och redan där borde jag ha förstått att det skulle gå ut skogen. Väl hemma senare på kvällen är det nämligen jag som "smakar" lite bara. Alla godisar dessutom. Precis som att jag inte redan vet hur chokladägg smakar. För säkerhets skull klämmer jag i mig två smörgåsar också. Sedan somnar jag på soffan, matt av sockerchocken.

Dagen efter vaknade jag med ett ryck och undrade vad tusan jag höll på med. Ska jag nå målet eller inte? Det blev ett uppvaknande i dubbel bemärkelse och resulterade i att jag har promenerat åtskilliga kilometer i helgen. Och tagit mina shakes.

Jag vet att det kunde ha gått betydligt värre, och även om det skrämmer mig väljer jag ändå att fokusera på det positiva: jag hittade styrkan igen och har behållit den sedan dess.

Och snart är påskhelgen slut! 4, 3, 2, 1...

Starka och svaga stunder

Även om min motivation är skyhög för tillfället, pendlar jag allt oftare mellan att vara hur stark som helst och att känna mig ynklig och liten. Jag har upptäckt två olika sidor av mig själv och jag gillar båda på olika sätt:

Den starka M är hon som taggar till när det behövs och som alltid har ett snusförnuftigt argument i bakfickan. Hon gläds åt de små, små framstegen varje dag; hon ropar "HURRA!" för varje hål skärpet minskar i midjan och hon planerar alla de stordåd som hon ska utföra med sin smala kropp i en nära framtid. Hinder på vägen hoppar hon lätt över och små frestelser viftas bort som om hon inte gjort annat. Om större lockelser kommer i hennes väg tänker hon "NEEEJ, JAG SKA FÖR I H-VETE INTE STOPPA NÅGOT I MUNNEN!". Och så gör hon inte det heller.

Den inte fullt lika starka M tycker lite synd om sig själv för att hon inte kan sätta sig på en uteservering, fredagsmysa eller plocka en påse av godiset det är extrapris på just nu. Hon tänker att det är lite skamligt att vara i den här situationen igen och önskar att det vore annorlunda. Hon har lite humörsvängningar också, framförallt när ovannämnda frestelser dyker upp i huvudet. Hon står emot. Men hon tycker lite synd om sig själv samtidigt.

För det mesta är jag den starka M, men någon gång under varje dag dyker den ynkliga, svaga M upp. Jag vet aldrig när, bara att hon gör det. Då gäller det att rida ut stormen och hålla emot så mycket det bara går. Och när jag gör det blir jag den starka M igen.

Även om det såklart är jobbigt att ha svaga stunder är det bra för mig i långa loppet. För det är i de ögonblicken jag hittar min motivation och mitt fokus. Jag funderar på konsekvenser och mitt beteende, och försöker dessutom hitta sätt att avleda uppmärksamheten på.

Den här gången ska jag nämligen inte bara uppnå en viss vikt - jag ska hålla den också!

Glädjen över en dragkedja

I höstas införskaffade jag ett par hiskeligt snygga stövlar av boots-modell. Dyra som satan, men värda vartenda öre! Tyvärr var de lite tighta över vaderna (dragkedjorna vägrade att gå ända upp!), men jag tänkte att "Äsch, de töjer sig om jag använder dem ofta".

Men efter otaliga försök, som bland annat har inneburit att jag varit farligt nära att få blodstopp i båda benen, har det fortfarande funnits en glipa på ca fyra centimeter på den ena vadens dragkedja. "Attans också, jag kommer aldrig att kunna ha dem!"

Så plötsligt hände det! I morse fick jag ett ryck och stoppade ner fötterna. Ackompanjerat av ett glädjerusigt, fjantigt fnitter drog jag upp båda dragkedjorna hela vägen. Äntligen!

Det är sann glädje i en liten ask!

Min fortsatta bana

Just det, jag kanske ska sätta min tänkta strategi på pränt. Egentligen har jag inget som hindrar mig ifrån att "pulvra" en tid framöver. Jag har märkt att det är lättare att låta dagarna se ungefär likadana ut, det vill säga att jag tar mina shakes på någotsånär regelbundna tider och låter fettförbränningen sköta sig själv. En dag i taget, en vecka i taget.

Men jag vet också att schemat kan ändras fortare än kvickt. Valborgsmässoafton är fortfarande ett oskrivet blad till exempel. Samtidigt vill jag inte riskera att tappa fotfästet igen, vilket jag vet att jag gör ganska lätt - framförallt om jag börjar känna mig säker och relativt nöjd.

I skrivande stund är jag därför fast besluten om att fortsätta på ren kur ett par, tre veckor till. Och det känns som ett riktigt bra beslut!

VÄGNING (efter 1 vecka)

Idag fick jag en smärre chock! I ren självbevarelsedrift (för att slippa bli besviken) hade jag rätt låga förväntningar på dagens vägning. Cirka 86-87 kilo hade jag siktat på. Så resultatet kom som en helt underbar överraskning:

Start: 12 april 2011
Vikt: 89,5 kg
BMI: 28,9
Midjemått: 98 cm

Vägning 20 april (efter 1 vecka med Slanka)
Vikt: 84,0 kg (-5,5 kg)
BMI: 27,1 (-1,8)
Midjemått: 95 cm (-3 cm)

Nio kilo till målet nu, M! Du grejar det här ju!