Luftslottet som sprängdes

Nej tyvärr, A, jag är nog inte riktigt där än, d v s att tänka som en smal person. Än så länge gör gamla, envisa, dåliga vanor sig påminda och idag får jag motvilligt krypa till korset och erkänna att jag har tappat fotfästet.

Allt började egentligen i fredags. Jag kunde inte riktigt hantera alla ångestladdade känslor som kom över mig, och som jag tolkade var ett uttryck för att jag inte ville göra ett avbrott i Ren Kur. Igår mådde jag fortfarande inte bra - trots mina försök att intala mig själv att jag var på rätt väg. Jag kapitulerade fullständigt i att försöka komma till rätta med alla känslor, och valde den utvägen jag är van vid - nämligen att tröstäta. Fullt medveten om vad jag gjorde satt jag till slut där med godis och choklad. Med självförakt. Som ett straff för att jag inte var starkare än så.

Imorse vaknade jag upp och kände mig bättre till mods, konstigt nog. Jag tog en shake och insåg att kanske behövde tappa kontrollen för att väcka tävlingsmänniskan inom mig. Det fungerade tills i eftermiddags, då jag återigen åt onyttigheter, precis som att jag vill bevisa för mig själv att jag aldrig kommer att lyckas.

Vad är det som händer? Varför gör jag så här mot mig själv?

Med den här bekännelsen på pränt hoppas jag att jag kan begränsa skadan till helgen och inte ta med det här destruktiva beteendet in i nästa vecka. Jag vill nå min målvikt och jag vill aldrig, aldrig mer ha tillbaka de kilon jag har förlorat. Det här blir defintitivt min största utmaning hittills.

Vidare reflektion

Med fint stöd av bloggerskorna bakom På väg mot målvikten och Sunda Saring känner jag mig nöjd med mitt beslut om att inte delta i dagens sociala tillställning. Nu kan jag fokusera helhjärtat och förhoppningsvis kommer digitalsiffrorna på vågen att ticka neråt igen. En befriande tanke.

Samtidigt blir jag lite trött på mig själv. Jag har nämligen tappat gnistan lite och valde därför en rätt enkel lösning på problemet. Jag var helt enkelt livrädd för att inte orka jobba mig tillbaka i ketos igen och var skräckslagen över att behöva ta itu med ett nollresultat. Motivationen finns ju bevisligen där, men jag får kämpa med att hålla den uppe.

Den här mentala svackan får mig att tänka destruktivt. Jag ser på mig själv med kritisk blick och förminskar min prestation. Dessa tankegångar brukar vanligen resultera i att jag ger upp och tänker att "jag fixar inte det här, det är för jobbigt".

Därför kändes det nödvändigt att avboka dagens planer. det kändes nämligen som att jag var mycket nära att ramla över kanten. En otäck insikt, även om jag är glad att jag har lyckats identifiera mitt riskbeteende innan det går åt helt fel håll. Och med det vänder troligtvis motivationen långsamt uppåt igen.

Ångerfull och ångestladdad

Jag ställde in dagens sociala tillställning. Det blev helt enkelt för jobbigt att återigen bli tvungen att börja om. Gårdagkvällen var ångestladdad, för hur mycket jag än förväntades att delta idag, var det fullkomligt omöjligt att förmå mig själv att se fram emot tillställningen. Det enda jag kunde fokusera på var hur svårt det skulle vara att undvika att äta onyttigheter, och det är det sista jag vill göra just nu. När jag sent omsider fattade beslutet om att lämna återbud, kändes det som att en sten lättade från hjärtat.

Idag ångrar jag mig lite. Det kändes fruktansvärt att behöva ställa in av ett sådant högst egoistiskt skäl, men jag hade ändå inte varit något trevligt sällskap. Dessutom hade jag antagligen fått ett nollresultat på vågen även den här veckan, och då hade motivationen satts på prov rejält.

Sociala tillställningar kommer och går och jag tar väl hand om mina vänner i vardagen. Men den här viktresan gör jag bara en gång, och det är dags att komma till avslut nu. Ett egostiskt resonemang, men ibland kanske man behöver lyssna till sådana också?

Walk a mile in my shoes

Det var precis det jag gjorde. Gick en mil, alltså. Underbara sommardagar som denna vill jag gärna tillbringa ute i naturen (eller på en uteservering, haha). I friska luften, iallafall. Och härlig, frisk luft blev det en hel del under tiokilometersslingan i friluftsområdet denna lediga fredag. Stärkande och fridfullt.

Under min promenad hann jag tänka igenom mina målsättningar inför framtiden. Efter att ha stått still på vågen i två veckors tid har jag nu lagt i en högre växel. Njutning och guldkanter i all ära, men om jag ska nå mitt mål måste jag bestämma mig för att ge hundra procent nu.

Midsommar är inte långt borta, och jag har från början haft som mål att vara smal den dagen. Jag har visualiserat mig själv i en vit, somrig klänning och drömt om hur det kommer att kännas att vara stolt över min kropp.

Imorgon väntar den sista sociala tillställningen före midsommar, vilket innebär att från och med söndag är det raka vägen mot målet. Och jösses vad jag längtar dit!

Tänkvärt

"Nothing tastes as good as skinny feels" Kate Moss

Min duktiga medkämpare A har skrivit ovanstående vid ett flertal tillfällen, och jag tycker att det är ett klockrent citat. Så sant!

Guldkant på tillvaron

Under en stekande varm Stockholmssol blev det en efterlängtad uteserveringspremiär i eftermiddags. Till saken hör att jag är en riktig uteserveringstjej; jag fullkomligt älskar att sitta mitt i smeten med solglasögonen på, spana på människorna runt omkring och prata i timmar. Det är ofta på mitt initiativ som de enstaka glasen ersätts med flaskor, och jag är inte sen att tacka ja till att svänga förbi McDonald's på vägen hem. Därför var jag lite tveksam till den rätt spontana eftermiddagsträffen med några vänner. När alkoholen går in går vettet ut, brukar man ju säga.

Men det blev ingen sådan eftermiddag. Jag beställde in ett glas rosé, drack långsamt och njöt av tillvaron. Sedan kände jag mig nöjd. Jag kände inget sug efter att beställa in mer vin, för jag hade redan en supertrevlig stund där i solen. Mitt i smeten, med solglasögon på.

När jag kom hem tog jag en shake, nöjd och glad över att kunna sätta guldkant på tillvaron utan att spåra ur.

Ketos, eller?

Jag fattar ingenting. Vad hände med de första tre dagarnas humörsvängningar, hungerkänslor och utmattning? Humöret är nämligen på topp och jag är full av energi. Tydliga tecken på att ketonerna röjer runt i kroppen.

Well, det är bara att tacka och ta emot. Jag ser det som att det faktiskt är meningen att jag ska nå hela vägen fram den här gången.

VÄGNING

Mitt mål efter förra veckans nollresultat var att få ett minus på vågen vid nästa vägning. Dock lyckades jag inte riktigt hålla fokus på det målet i helgen, vilket resulterade i ett alldeles för stort intag av framför allt kolhydrater. Därför var jag minst sagt nervös inför besöket hos min konsulent i förmiddags.

Men, precis som om vågen ville pusha mig i rätt riktning, stannade siffrorna på ett hekto mindre. Det är visserligen peanuts i viktminskningssammanhang, men det var ett symboliskt viktigt resultat för mig.

START: 19 april 2010
Vikt: 91,5 kg
BMI: 29,5
Midjemått: 105 cm

Vägning 2 juni 2010 (6½ vecka med Cambridgekuren)
Vikt: 79,6 kg (-11,9 kg)
BMI: 25,7 (-3,8)
Midjemått: 90 cm (-15 cm)

Imorse tog jag även fram måttbandet. Även om resultatet på vågen har varit detsamma i två veckor nu, har jag fortsatt att minska mitt midjemått. Jag tröstar mig med att det inte är fettet som inverkar på resultatet, utan snarare all vätska jag har samlat på mig under mina ätardagar.

Nu vänder det!

Spring i benen

Ikväll tog jag mina första löparsteg sedan jag påbörjade min cambridgekur för drygt en och en halv månad sedan. Jag vet inte om det beror på att sommaren har gjort entré, ett tidigt ketosrus eller det faktum att vårens nyinköpta löparskor har stått kritvita alldeles för länge, men jag fick ett plötsligt sug efter att ge mig ut i joggingspåret.

Och vilken härlig känsla! Jag sprang inget marathon direkt - slingan motsvarade knappt tre varv på en idrottsstadion - men jag fick en riktig motivationskick. Även om jag flåsade fram den sista sträckan hann jag uppleva hur lätt kroppen känns nu i jämförelse med tidigare. Och det bådar gott inför framtiden!

Sommar!

Årets första sommarmånad är här! Jag blir alldeles upprymd av liljekonvalj- och syréndoften, alla vita studentmössor, solskenet, de ljumma kvällarna, de fullsatta uteserveringarna och att sommaren ännu är ett oskrivet blad. Lycka!

Även om jag har sett fram emot allt detta ljuvliga varje år, har jag samtidigt burit på en hel del olustkänslor. Att gå i bikini på en fullpackad badstrand, att använda tunna sommarkläder, att ta en mjukglass med gott samvete och att vara bekymmerslös under årets mest sorgfria årstid, har varit rätt svårt i och med min övervikt. Under vintern är det lätt att gömma dessa kilon under lager av kläder, men på sommaren kommer allt fram i ljuset, bokstavligt talat.

Med endast ett par kilon kvar till BMI 25 vågar jag skriva att den här sommaren kommer att bli annorlunda. Den här sommaren kommer jag nämligen att vara normalviktig. Och med mina gamla olustkänslor i färskt minne ska jag njuta fullt ut av varje sommardag!